Sida 29
ihop med landstrykare, kan gerna gå sjelf! — hördes en röst ur hopen.
Den apostroferade tycktes dock ej vilja höra på det örat; han vände sig i stället till en bredvid honom sittande bonde med tvärsäker uppsyn.
— För dig Lars Andersson, som är kyrkovärd, måtte det väl åtminstone vara en smal sak att gå in.
— Håken vet! Ja’ ska’ likväl fresta på’t . . .
Kyrkvärden närmade sig ock verkligen dörren, åtföljd af de andra.
— Håll i mej säkert bara, ifall han vill åt mej, hviskade han, vred omkring nyckeln i låset och tittade in.
— Hvad vill ni? — hördes en röst fråga inifrån.
— Han talar åtminstone som folk! — inföll en af bönderna.
— Ja, det må vara, men nog bär det ändå åt fanders för oss! — ropade kyrkvärden och mätte med tre språng hela salsgolfvet. De andra dröjde naturligtvis ej att följa exemplet.
— Hvad är det fråga om? — sporde åter stämman inifrån, och i detsamma visade sig i dörren en skepnad, svart från hufvud till fot och i den rådande skymningen en hemsk uppenbarelse nog för en uppskrämd inbillning.
Intet svar.
— Har ni förlorat förståndet, gästgifvare? — ljöd stämman för tredje gången, i det skepnaden skred fram till den tilltalade och slog honom på axeln.
Källa: Project Runeberg ·