Sida 30
— Huj! — kippade gubben och hoppade till, men i samma ögonblick var ock förtrollningen bruten.
— En beskedlig fan är han likväl, och inte blir det den der, som ror af med oss, go’ vänner! Vi ha ju låtit skrämma oss af en — sotare!
Kyrkvärden, den siste talaren, hade rätt. Man hade framför sig en sotargesäll, hvilken under dagen sysselsatt sig med arbete å ett en half fjerdingsväg från gästgifvaregården beläget bruk, och nu, återkommen, höll som bäst på med att ikläda sig en ny menniska, d. v. s. den i rummet liggande eleganta drägten, på hvilken han ju ock med fullt skäl kunde göra anspråk, då han ej var någon annan än den försvunne främlingen — den aftonen förut anlända, fulländade gentlemannen.
Sedan ömsesidiga förklaringar vexlats, inbjöds den döde att deltaga i grafölet, och ett roligare sådant har han aldrig varit med om, försäkrar han sjelf.
***
Sommaren 1880, vid ett besök i trakten, bodde jag ett par dagar å X gästgifvaregård. Det var vid detta tillfälle ofvanstående berättades mig af hjelten i äfventyret, nu mera gästgifvare på stället. Den omtalade händelsen gjorde honom nämnligen till vän i huset, och hur det var, stannade han slutligen qvar der för alltid. Han hade, som vi veta, redan vant sig vid att sträfva uppåt i verlden; men den väg han då haft att gå, var något obeqväm, och han föredrog att gifta sig
Källa: Project Runeberg ·