Sida 4
Första akten
Cecilia. (skrattande till grefvinnan).
Se på dem — å, de där kostliga, åtsnörpta kapporna — och ridikylen på armen! (De skratta båda.)
Grefvinnan.
Så näbbiga! Men det är så likt sådant där tarfligt folk. I sitt hjärta äro de nog så smickrade att bli betjänade af oss.
Cecilia.
Ja visst. (Till kammarherren.) Vänta! Ser ni!
Kammarherren.
Hvad då?
Cecilia.
Den där gamle herrn där, som står och ser så generad ut och inte vet, om han törs närma sig något af stånden. Honom skola vi fånga. Han skall ta lotter till dockan. Kom!
Kammarherren.
Tror friherrinnan verkligen — jag tycker han ser ut som en riktig gnidare, den där — inte sant?
Cecilia.
Det kan nog hända — då hustrun ber honom om hushållspengar. Men om en ung dam visar sig älskvärd — å, jag kan dem på mina fem fingrar, de där knarrige äkte männen. Kom bara!
(Hon går ut ur ståndet med en lista och en blyertspenna i handen; kammarherren följer henne, bärande en stor docka i en kartong)
Källa: Project Runeberg ·