Sida 4
4
nya åsigtemas förfäktare hetskare, än torde många offer behöfva lemnas, innan folket vaknar upp, gnuggar sömnen ur ögonen och böljar få klart för sig, hvad det är fråga om. Än torde många godtyckliga våldshandlingar af de maktegande klasserna begås, många missbruk af de myndigheter, som främst borde häfda folkets oförytterliga rättigheter, innan de förbiseddes, de förtrycktes och förföljdes krafter äro så stora att de våga mäta sig med dem som stödja sig på traditionen, polisen och krigsmakten.
Jag säger: vårt mål ligger klart framför oss. Vi disputera ej längre derom. Frågan är endast att göra vår sak till ett intresse och visa folket att frihet, sanning och rättvisa äro beroende af denna strid. Vår mission för ögonblicket är att samla så många som möjligt under våra fanor och få massorna in i vår befriarehärs led. Frågan är för närvarande en agitations och organisationsfråga. Våra motståndare ha drifvit det derhän. De maktegande ha påskyndat utvecklingen och kommit tendenser att mogna, hvilka annars ännu skulle ha legat och grott som frön endast.
Striden antager allt allvarligare former. Vt ha alltid önskat, att den skulle ha afgjorts inom diskussionens område. Vi ha i det längsta hoppats, att man skulle möta oss med skäl och bevi», med förnuftets argumenter, med slutledningens och en ädel bevisförings vapen. Men statens store herrar ha ej velat det så. De hafva i stället gripit till våldet. De hafva kommit framdragande med några gamla lagparagrafer, hvilkas tillvaro folket nästan alldeles glömt bort eller åtminstone aldrig tänkt, att de skulle komma till andvändning mera, lemningar som de voro från de tider, då man resonerade med eld och svärd och till döden straffade de kättare, som vågade lyssna till förnuftets röst och hjertats ingifvelses
Vi trodde, att slika förföljelser ej mer skulle upprepas, och dock — det måste ju så ske. När vi angrepo sä gamla åsigter, är det ju klart, atr de måste försvaras på det gamla sättet. Deras egare hafva ingenting lärt af den tid, i hvilken vi lefva — hvad säger jag? — den tid, i hvilken de finnas till, i lekamlig måtto. Deras ande lefver ännu i medeltiden. Deras sinnen äro fylda af forntidens bilder och sägner. Deras själ dväljes i de gamla föreställningarne och begreppen. De vandra ibland oss. De gå på våra gator, de afgöra våra angelägenheter, de förhöja priset på vårt bröd och bestämma be-
Källa: Project Runeberg ·