Sida 15
. hälles ett nummer i veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abon-ricnter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af
IDUN
Idun, erhålles ett gratisexemplar för hela den tid, under hvilken abonns-mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-
Yi ha allt skäl för den förmodan, att förf. liiir genom Paul uttalar sin egen åsigt i denna I betydelsefulla fråga. — Vi säga utan tvekan betydelsefull, ja, en bland de betydelsefullaste till och med, ty på ungdomens uppfostran är det ju vi bygga framtiden. —
Annisekas bekräftande »du har rätt, Paul Petrowitseh," och hennes hänvisande till de nya synpunkterna» gör det ännu mera påfallande, att förf. framkastat en bestämd antydan om, i hvilken riktning han anser, att en verkligt modern uppfostran bör gå -— nämligen till ett fullkomligt frigörande af individens egen vilja och sjelfbestämmelserätt.
Vi ställa Strindberg högt såsom författare, mon någon auktoritet i praktiska frågor är han ulls icke. Vi fråga derför: böra nutidens upplysta och tänkande mödrar instämma i Annisekas du har rätt, Paul Petrowitsch,» och böra vi tillskrifva gamla fördomar vår oförmåga eller ovilja för att tillämpa dessa »nya synpunkter»?
Frågan tål utan tvifvel att tänka på med samvetsgrant allvar. Vi vilja i dag blott betrakta den ur ett par af våra synpunkter.
Vi vilja då fråga: med hvilken rätt fordra vi lydnad af våra barn? — Är det med för-äldramyndighetens, uppfostrarens eller den fullvuxnes rätt? —
Nej intet af allt detta! Det är ingen rätt alls, utan en pligt — ansvarspligten för de varelsers lycka, som genom vårt förvållande satts i verlden. Betrakta vi det annorlunda, så gå vi utom vår befogenhet ocli förtjena knappast namnet föräldrar, utan uppkasta oss till husbönder och herrar öfver varelser, åt hvilka vi visserligen gifvit lifvet, men som vi derför icke få betrakta som vår egendom.
Så till vida har Paul fullkomligt rätt, att våra barn äro oss intet skyldiga, ty det var sannerligen icke med tanken på deras lycka, nöje och njutning vi bragte dem till verlden, utan helt visst för att fylla våra egna kraf i det ena eller andra hänseendet. Tänkte vi på deras bästa, skulle vi helt visst tveka och med stöd af våra erfarenheter om lifvet afhälla oss från att påtvinga dem en tillvaro, som de aldrig begärt och kanske en dag förbanna eller med förtviflan frigöra sig ifrån.
Men om vi nu en gång kallat dem till oss
— för att fylla en tomhet i vårt lif eller kanske blott af andra mycket krassare grunder, säger oss då icke det enklaste rättsbegrepp, att det är vi, som ha förpligtelser mot dem, icke tvürt om?
Men hvilka förpligtelser? — Att leka och jollra med dem? — Öfverhopa dem med så mycket if lifvets goda, som vi möjligen kunna, och hålla lifvets bitterhet fjärran ifrån dem?
— Alltså hellre än att se tårar i de små ögonen låta dem få sin vilja fram till det yttersta?
Nej, det är intet af allt detta vi mena.
Vår enda allt omfattande pligt synes oss vara:
att så mycket som det står i vår makt göra dem vuxna att upptaga kampen med det lif, som förr eller senare skall möta dem utan den förskönande slöja, med hvilken en s. k. öm och omtänksam föräldrakärlek under uppväxtåren möjligen förmår omsvepa det.
Men vi tro, att medlen för uppnående af detta mål sist af allt äro de af Strindberg angifna: att barnet »lär sig vilja och tala ut sin vilja, när det är ungt»; -— icke när ungdomen är fem år och viljan en sjelfsvåldig, oreflekterad barnavilja, förestafvad af intet annat än en nyck.
En sådan lössläpt, af intet tyglad vilja anse vi tvärt om för den farligaste och olycksaligaste följeslagerska en far kan ge sitt barn med på
lifsfärden; den skall i nittio fall af hundra bringa det undergång. — Helt enkelt derför, att den, som icke lärt att böja sin vilja för något utom honom stående, aldrig skall förmå böja henne för sitt eget förstånd i ögonblick, då förstånd och känsla tala så olika språk, att det förra blott uppfattas som något främmande, utanför stående.
Men med detta hafva vi ännu ioke sagdt, att barnen skola uppfostras i slafvisk lydnad, icke ens i lydnad föl• föräldrarna — endast och allenast i lydnad för det förstånd och den erfarenhet, som det är föräldrarnas pligt att representera gent emot barnen, och som det likaledes är deras pligt att bibringa dessa, allt efter som de kunna mottaga dem, på det att de sjelfva må kanna döma 0111 rättmätigheten af de fordringar man ställer på dem.
Föräldrar ha derför icke rätt att på barnets fråga »hvarför skall jag göra så?» svara — »derför att jag vill det — derför att jag har sagt det — derför att du skall lyda mig.» Det fins verkligen ingenting som heter så. Och ett sådant svar väcker med naturnödvändighet oppositionslusta äfven hos det minsta barn. Det är dess högsta och ädlaste instinkter, som förestafva denna opposition mot våldtägten på dess menniskovärde; och lyckas det oss att qväfva den — då kuuna vi glädja oss åt att ha skänkt verlden en pultron, en feg, karaktärslös stackare mera.
Och gunås, verlden är full af sådana pul-troner, och hvad som är ännu mera till vår skam — vi gUidja oss vid att se dem.
Huru sväller icke modershjertat af stolthet, då hon får visa, huru hennes barn lyda henne
— blindt, reflektionslöst, komma och gå, niga och bocka sig på hennes minsta vink, alldeles som marionetter, när man drar på en tråd.
Och allt detta — icke derför att hon med rimliga grunder förklarat dem — »derför så här» och »derför så der» eller »detta förstår du ännu icke, men när du en dag förstår det, skall du inse, att jag låtit dig göra det till din egen nytta.»
Nej bevars, det får gälla för alldeles nog, att »mamma — pappa vill så» eller ett ännu råare »du skall — inga resonnemanger. ;>
Med en dylik uppfostran gifves det endast två möjligheter: antingen har barnet karaktär
— då lär det sig tidigt att hata sina förtryckare, blir bittert och olyckligt; eller har det ingen, och då har uppfostraren beröfvat det möjligheten att någonsin få. en sådan.
Det är icke underligt, om han ser på sitt verk och finner det alltsammans — ganska godt.
Det skall kanske synas någon, som om vi motsagt oss sjelfva, då vi började med att uttala vårt ogillande öfver femåringens sjelfs-våldiga egenvilja och sluta med att tadla moderns glädje öfver sina marionetter.
Derför ännu ett par ord.
Vi vilja icke ha en slafvisk lydnad, sade vi, — det vill här säga, icke uppfostra barnen vare sig till våra eller till andras slafvar. Men hvad som bör räknas som slafgöra måste med nödvändighet öfverlemnas åt respektive föräldrars individuella uppfattning att bestämma.
Om sålunda Anniscka anser det för en slaf-tjenst, att hennes lilla dotter sätter fram% en stol åt sin far, då har hon icke lof att begära det af henne. Men anser hon t. ex. att den lilla kan ha gagn af att bekämpa sin håg för lätja och beqvämlighet eller behöfver vänja sig att villigt egna sina medmenniskor sin hjelp-samhet — då kunna vi ej finna, att det ligger
något förnedrande för någon af dem i en dylik tillsägelse, hvilken måste ätlydas, då den är gifven, så vida icke barnets rättsbegrepp skola förvillas.
Och de förvillas mycket lätt, om barnet finner, att det alldeles godtyckligt kan undandraga sig att fullgöra en tillsägelse.
Låtom oss derför säga: att lika väl som föräldrarna böra förklara för barnen, hvarför de fordra lydnad i det ena eller andra fallet, så böra de äfven begära, att barnen å sin sida skola ha en åtminstone tillnärmelsevis rimlig grund för en vägran att lyda.
Ty endast en å båda sidor på medvetna grunder bygd uppfostran kan gifva oss menniskor, som både vilja och veta hvarför de vilja. Sådana som vilja — både intensivt och energiskt — men utan metod eller mening träffa vi till vår olycka tillräckligt många af i lifvet.
Idun gratis erhåller en hvar, som anskaffar 5 abonnenter, af dessa upptager afgiften (à 1 kr. för hvarje qvartal) och insänder den samma till Red. af Idun, Stockholm.
Fru Elisabet.
hade varit gifta i sex månader, berättade fru Elisabet, och skulle ha vår första »grundliga» höstrengöring från källaren till vinden.
Vår våning var ej synnerligen stor, men vi hade redan då en hel mängd nätta och delvis dyrbara saker, som nu skulle ned från hyllor, väggar och kaminfriser, så att väggytorna kunde bli afdammade. Sådant arbete kräfver lugn, besinning och godt lynne, om ej »olyckan skall hålla sig framme».
Men hvarje gång jag i tankarne öfverflög programmet för de nu stundande stökdagarne, framstälde sig alltid en och samma fråga: »Hvart skall Otto då ta' vägen?» Min man hade nämligen sitt arbetsrum hemma, ocli der hade äfven jag min lilla vrå.
Om pigan och jag blott finge vara ostörda vid rengöringsarbetet och en enda dag sluppe laga middag, så skulle vi kanske på tolf timmar kunna få i ordning arbetsrummet med alla dess böcker och många andra saker först. Men äfven om detta kunde ske, så skulle det betydligt försena arbetet, om vi ej finge lof att använda detta rum som tillfällig förvaringsplats för en mängd saker, hvilka utflyttades från förmaket. — Nej, det kunde ej hjelpas; minst två dagar, troligen tre, blefve Otto husvill ; hvad skulle han taga sig till under denna tid?
Af erfarenhet visste jag, att ingenting är obehagligare än att vara overksam åskådare af slikt stök; då man jagas från den ena platsen till den andra, utan att vare sig söka eller finna ro, och då nedslagenhet och dåligt lynne formligen öfverfalla en, som om de vore in-förskrifna. Hur skulle jag kunna bespara Otto denna ohyggliga sinnesstämning? Skulle jag föreslå honom att resa bort? Nej, han afskydde onödiga småresor, och att nu i oktober komma med ett sådant förslag skulle varit allt för enfaldigt.
Be honom äta ute? •— —
En isande känsla, ett slags fasa grep mig vid denna tanke. Han hade, sedan han blef
Konturteckning af Avc.
15
Källa: Project Runeberg ·
