Idun: 1888

tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden för qvinlig verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bor

IDUN

användas ocli marginal lemnas. Namn och adress torde alltid not, angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas

gift, ej satt siu fot på något värdshus; skulle han nu, mot sin önskan, drifvas dit, nödgas uppehålla sig bland personer, hvilkas tycken och sin ak han ej delade, och soui troligen skulle försöka vara qvicka i den der otrefliga värdshusstilen. Jag erfor något liknande vämjelse, när jag förestälde mig Otto komma hem ined kläderna genompyrda af tobaksrök och punschångor; kanske sjelf med det der fåniga leendet på läpparne och med samma afskyvärda slöhet i blicken, som jag sett hos så många andra värdshusgäster. — Och jag —- jag sjelf skulle vara orsaken till att något dylikt möjligen inträffade!

Jag öuskade så innerligt, som en ung hustru kan önska, att jag kunde finna riågon god utväg ur detta bekymmer.

Och nu såg jag deri plötsligt framför mig!

Otto satt helt lugnt vid sitt arbete, fullkomligt okunnig oui mina rengöringsbekymmer, ty jag hade naturligtvis varit förnuftig nog att ej genom onödigt prat frammana otrefnadens ande, innan jag nödgades öppna dörren for honom.

»Käre Otto, skulle du ej vilja vara snäll och putsa kakelugnsluckorna och en del metallsaker i morgon! Du kan ändå ej skrifva, då Elin och jag stöka här inne, och du vill naturligtvis helst sjelf damma af dina böcker V»

»Naturligtvis vill jag det!» svarade han helt gladlynt. »Jag kan sannerligen behöfva röra på mig en smula! Jag höll alltid fint i min ungkarlsbostad, skall jag säga.»

All min fruktan för rengöringsdagarne var som bortblåst, dä vi tre följande morgon började »vända upp och ned» på vårt trefliga lieui. Otto var i ett strålande lynne, och under förmiddagens lopp förbehöll han sig det ena arbetet efter det andra. Men när Elin och jag då nämde något om middagen, frågade han otåligt, om der då ej i handkammaren fans någon gaftelmat, så att vi kunde slippa onödigtvis fördröja stöket i våra rum.

En muntrare middag än den, som nu afåts vid ett litet serveringsbord, hade vi knappast haft på tu man hand, och när så Elin bar in två koppar rykande buljong, helsade Otto denna tillökning i måltiden med ett par hurrarop.

Andra dagen på eftermiddagen kunde Otto åter ha tagit sitt arbetsrum i besittning, men han ansåg sig ej böra öfverlemna det, öfriga rengöringsarbetet helt och hållet åt mig och Elin, utan höll i, tills vi på tredje dagen hade hela vår bostad i det prydligaste skick.

Sedan har det alltid fallit af sig sjelft, att vi två troget delat allt dylikt husligt stök, och aldrig har jag märkt, att Otto hyser något hat mot skurborsten eller känt lust att fly hemmet under rengöringsdagar.

Kärlek och sanning.

rcLatCell ocli Mivnin^! c)'£ui o|^ta på

■meruviAliotiS lay ofifa n3e Ccippat

.TCCutigo e|- iHont eDta. namn, olC.maDe

ptåmCmgat Det! öCcH, nten Rut .-säCüan. i diettaiaa ocli,

3et .) Pia|Wii ett ftemiuAfc, iXatfell i AannlvKj, Su j?an6, 6atvn,ing i Piàtfeß oe&Aa!

Erik Modin.

Syster Elsa.

Utkast till ett qvinnoporlrätl.

Af Johan Xordliny.

•yster Elsa kommer att bli grufligt ond, när hon en gäng upptäcker, att jag på detta vis tecknat hennes porträtt att exponoras för hvem som skåda gitter. Jag kan redan så lifligt se det inför mig, hur hon tar på sig den allra trumpnaste min, hennes vänliga ansigte kan åstadkomma, rynkar de vackra ögonbrynen och kastar, förnärmad, med det lilla runda hufvudet. Och så säger hon, i denna småförständigt docerande ton, som klingar så säreget lustig från så unga, röda läppar:

»John, hur kunde du vara så barnslig. Du skulle väl åtminstone ha frågat mig till; det hade då aldrig fått ske. Du glömmer dä ständigt bort, att jag är den äldre.»

Hon är verkligen den äldre, syster Elsa, ett helt år och fem dagar äldre, och på denna sin fÖrstfödslorätt gent emot mig håller hon som på det dyrbaraste privilegium i alla lifvets skiften.

Och så blir hon icke riktigt god på hela den dagen; icke sä, att hon kommer att klaga och bannas eller visa sig trumpen och tvär; det är icke så syster Elsas sätt. Men det kommer att ligga som en skugga, en mycket lätt skugga, det är sant, under de mörka små tjufpojkslockarne kring hennes hvita panna; och när hon skjuter fram salladskålen till mig vid middagsbordet och säger: »litet mera sallad, John, det är ju din favoriträtt,» lägger hon öfver denna enkla lilla fras den ton af stilla förebrående vemod, hon så väl förstår att modulera, och som går mig likt en knif direkt till hjertat och kommer mig att känna mig sjelf som en mycket nedrig och ovärdig personlighet. Och när hon till si>t — lika öm som alltid — kysser min panna till god natt, kommer hennes kyss att bränna mig likt ett kainsmärke, svidande och länge. . .

Kära syster Elsa, morgonen derpå är du dig sjelf igen, och dina bruna ögon spela lika gladt som vanligt, och din stämma är frisk som klingande musik, när du gläntar pä min dörr och ropar:

»God morgon, Jolin; ligger han än, långa pojken? Klockan är åtta och kaffet väntar!»

Långt uppe vid Norrtullsgatan, der de gamla förkrympta lindarna trängas om ett knapt fotfäste vid den smala trottoarens kant, pressade på den ena sidan af gatans vimlande sam-färdsström och på den andra af husradernas murverk, der ligger midt i längan af de gråa stenkasernerna ett litet envånings trähus med gröna spjäljalousier för de gammaldags fyrkantiga fönstren och en smula andrum framför sig i form af en remsa trädgårdsland till fyra alnars bredd, der den smala rabatten dock lemnar rum nog för afundsvärdt mycket blommor, när sommartid är, och der berberishäcken om vintern låter sina blodröda klasar blöda öfver den hvita snön .. .

Förr i verlden, innan ännu den stygga kräftan lagt mor i grafven -— det är tre är nu sedan dess — brukade alltid syster Elsa ta emot mig på förstugutrappan, när jag mot aftonsidan kom från tidningsbyrån, sedan dagens släp och tunga voro förbi, och jag såg redan på långt håll hennes yfviga bruna hår spela för vinden och hennes ögon helsa mig, så snart de mötte mina. Och så ropade hon inåt: »Nu kommer han, mor!»—och så hann alltid soppan komma rykande på bordet, innan

jag ens fått fötterna torra på granriset utanför dörren.

Nu hinner aldrig Elsa ut på trappan, nu när hon mäste sköta soppan sjelf, men hennes vaksamma öron höra mina steg redan på trottoaren, och i tamburens skumra-ik har jag väl-komsthelsningen mig till mötes, medan jag ser henne syssla öfver kuverten der inne i sitt glänsande hvita husmorsförkläde, som passar henne sä väl. Och när jag ändtligen huunit in i det lilla dockskäpsrummet till sal — de ha något förtjusande af dockskåpsluft öfver sig våra tre små rum: gammaldags, lägt i tak, ombonadt och varmt — och syster Elsa fått mig ned vid min tallrik ocli sig sjelf på sin plats bredvid, dä komma de många deltagande frågorna öfver mig som en svärm foglar; och alla skola de ha svar, allt mödan skedarne gå sin taktjemna gång. Har jag haft mycket arbete i dag; hvad allt har jag gjort; är jag icke rysligt trött; hur förtjusande, att jag nu är ledig; jag har ju längtat hem till henne -en liten smula, säg"?

Och hon sjelf — är dä ej äfven hon trött efter den långa arbetsamma dagens alla bestyr, ofta allt för tunga för hennes späda krafter? Detta ger hon mig aldrig tillfälle ens att fråga, och sticker det någon gång fram, då skrattar hon blott helt muntert, som om jag kommit med något rent orimligt:

Hon! Hvarför skulle hon vara trött, som just intet haft att göra . . !

Hon säger så sjelf och hon menar det ärligt. Hennes lilla sula knarrar så flinkt öfver mattan, i ett huj röjes bordet af, brasan blir tänd och våra länstolar skjutas fram, under det jag knapt hinner vända mig in i mitt rum efter pipan på maten. Hon lägger alltid in veden till elden, innan jag kommer hem, den listiga, derför att hon vet, att jag annars ej skulle tillåta henne göra det, utan sjelf på knä vid kakelugnen »förstöra mina byxor ocli spinta ner mattan, jag oförståndige pojke»!

Endast allt for fort glida dessa angenäma aftnar fram i syster Elsas sällskap. Snart kommer sömmen fram -—- »hon kan väl inte sitta alldeles sysslolös,» säger hon — och den illustrerade tidningen för veckan eller den sista boken, jag fört med mig frän byrån, skjutes behändigt i min hand. Den sida, der vi slöto i går, faller upp af sig sjelf som af ett trolleri, och Elsas flinka lilla tunga blir bidande tyst, medan de späda hvita fingrarne dubbelt sä snabbt syssla med sax och nål . . .

När den gamla gökklockan öfver soffan gal tio, plockar syster Elsa samman sitt arbete och reser sig upp. Jag är midt i kapitlet, midt på sidan och vill grufligt gerna läsa till slut — bara en liten stund ännu. Men jag känner af erfarenhet, att ingen parlamente-ring gagnar.

»Du skall väl inte vara oförständig, John, du behöfver så väl hvila.» Och hon tar lampan och lyser mig in i mitt rum.

Men ännu länge, sedan jag kommit i säng, hör jag hennes lätta fot smyga der ute, tyst, försigtigt, för att icke störa mig. Och mängfal-diga små ting hinna ordnas och bestyras i kök och skänk, innan syster Elsa för natten går in till sitt.

Sent omsider, när jag hör hennes hvita lakan prassla, kommer sömneu öfver mig, djup och lugn . ..

Och hur skulle den annat kunna vara under syster Elsas hägn I

12

/