Idun: 1888

Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar for I P\ I I M månaden meddelar en fullständig mode- och mönsterttdnlng. — Uppgif ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I I LJ LJ IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sà er.

nedlägga den musikaliska gnistan, så hvarför af fåfänga plåga dem med onyttiga pianolektioner. Tänk, huru mycken tid, som bortkastas! Kunde ej dessa förspilda timmar användas på nyttigare och mera inbringande sätt? T. ex. att lära något bokföring, praktisk sömnad och kroppsöfningar. — Nog vore det mera helsosamt och ändamålsenligt. —

Mina nådiga fruar och mödrar, jag ber eder noga märka, att jag ej klandrar, det I låten edra döttrar, som hafva sinne och smak för musik, åtnjuta undervisning häruti, tvärt om! Jag ville blott påpeka de onödiga, tidsödande och plågsamma pianoöfningar, som eder fåfänga låter edra omusikaliskt anlagda döttrar komma till del, dem sjelfva ofta till stort men och er, mina fruar, ocli edra medmenniskor till föga båtnad.

Dolly Roon.

Bref till tant Anna.

Stockholm i januari 1888.

Eina nyårsönskningar till dig och Iduns öfriga läsarinnor komma något sent, meD äro derför ej mindre lifliga och uppriktiga. Må året bli godt, lugnt och fruktbringande, för oss alla och föra oss ett stycke framåt i sund och välsignelsebringande utveckling! Och må vi alla vid nästa årsskifte ännu alltjemt mötas i vår Idun, lika tillfredsstälda och tacksamma för hvad hon varit för oss, som vi nu samlas kring henne i glada förhoppningar! — Se der, min speciella nyårsönskan till Iduns redan så talrika vän innekrets.

*

Jag har tänkt, att det kunde roa dig att höra litet om ett par dramatiska arbeten, som gifvits under midvintern, och som på grund af sitt likartade grundinnehåll med fördel kunna egna sig till en inbördes jemförelse.

Jag syftar på »Sanna qvinnor» af fru Anne Ch. Edgren och »Francillon» af Alex. Dumas d. y.

Här erbjuder sig osökt en jemförelse mellan svensk och fransk uppfattning af samma fråga, svenskt och franskt behandlingssätt och svensk uppfattning af en moralkaka serverad i franskt format och en serverad i svensk.

Du känner naturligtvis innehållet af »Sanna qvinnor» med dess grymma satir öfver männens egoism och qvinnornas svaghet — för att icke säga moraliska slapphet? Du har naturligtvis harmats öfver denne Pontus Bark, som ty värr har så många mer eller mindre skarpt i ögonen fallande förebilder i lifvet, en »älskvärd» stackare, som är »för god», efter hvad han sjelf säger, att uthärda se tårar, i synnerhet qvinnotårar, men hvars »godhet» dock icke hindrat honom att under hela sitt äktenskap utpressa sådana och att förslösa sin hustrus arf, låta hennes fädernegård gå under klubban och, medan hon och barnen kämpa för dagligt bröd, spela bort summor, som han icke eger, men under allt detta i naivt sjelfförtroende låter sig beundras, vårdas och betraktas som ett högre väsen i hemmet.

Och hvem känner icke en smula förakt blandas i medlidandet för denna hustru — den »sanna qvinnan» — som ingenting, icke

ens omsorgen för barnen och deras framtid, kan egga till sjelfförsvar!

Och ännu mera blandadt är medlidandet för den yngre af de båda »sanna qvinnorna» — dottren Lissi, — hvars man efter några veckors gladt stockholmslif glömt och svikit henne. Och då han ångerfull kommer till henne och ber att få söka återvinna hennes förverkade aktning och förtroende, kastar hon sig i hans armar, lofvande att förlåta »allt, både nu och i framtiden», bara han håller af henne; och derigenom qväfver hon för andra gången i sin grodd de frön till moraliskt allvar, som under ett lif af ungdomliga förvillelser legat och väntat på ans och vård för att spira upp och blifva till något.

Mot denna bakgrund af martyrlik uppoffringslusta hos den äldre och förlåtande godhet hos den yngre framträder skarpt Bertas — den »oqvinligas» — kraf på rättvisa och- trohet.

Och här är det, som det franska och det svenska dramat ha sin beröringspunkt.

I trohetslcrafvet.

Den franska tendensdramaturgen ställer fram samma fråga till diskussion: »Har mannen rätt att fordra qvinnans öfverseende med hans snedsprång?»

Dumas fäller samhällets dom, sedan han dock tillräckligt tydligt reserverat sig mot den samma genom att låta sin hjeltes närmaste omgifning, hans far och vänner, moralisera emot hans egoistiska fordran på trohet af sin hustru på samma gång som han begär ohämmad frihet för sig sjelf.

I den förmodan att allt detta intresserar dig både såsom en specielt oss qvinnor angående fråga på dagordningen och såsom en modem literär produkt af en modern författare, dröjer jag vid ämnet och berättar dig litet af innehållet, som är behandladt med den kände franske författarens vanliga spiritualitet.

Det är ju kändt, att skilnaden mellan ger-maniskt och galliskt och särskildt nordiskt och franskt skaplynne förnämligast ligger i det tunga allvaret, som utmärker vår nordiska uppfattning, en seg envishet i att vidhålla och framdrifva ett intresse, som ändtligen fått makt med oss.

Fransmannen fattar snabbt, eldas häftigt, men är i hvarje ögonblick färdig att låta sin uppriktiga entusiasm falla ned i ett spiritu-elt löje, ett barnsligt, sjelfsvåldigt löje, hvarmed en nordbo skulle tro sig profanera sin heliga sak.

Denna iakttagelse har jag också med lätthet tillämpat vid en jemförelse mellan de båda i någon mon beslägtade skådespelen jag talar om.

Fru Edgren, såsom representant för det äkta nordiska, konseqventa allvaret, släpper icke ett ögonblick sitt mål ur sigte. Hon vill rycka upp, väcka till eftertanke och ger derför läsaren eller åskådaren intet enda kryphål undan hennes konseqvenser. Han måste gå hem med ekot af en skärande dissonans ljudande i öronen och med en brodd i minnet.

Men Dumas? Han harmas utan medlidande eller skymt af försvar öfver den äkta mannens otrohet och hänsynslösa egoism, som gör denne stockblind för alla egna snedsprång, medan den första lilla misstanke mot den under ett helt år af honom glömda och försummade hustrun lägger ordet »skilsmessa» på hans läppar.

Men denna vredgade satir, som präglar styckets första hälft och kommer oss att se

det såsom ett tendensdrama, förlorar sin udd innan slutet, och vårt sista intryck är villrådighet, om vi skola kalla det, som vi sett, drama, komedi eller belt enkelt en fars, så vårdslös och sjelfsvåldig förefaller upplösningen.

Men du sväfvar ju ännu i okunnighet om innehållet af denna nu så länge omskrifna pjes. Och nu måste jag gifva dig det i största korthet, efter som tiden hastar och jag knapt vet, om Idun, som har brådtom ut till sina vänner kriug landet, ger sig tid att vänta på mitt opus.

Francine de Riverolles, af sin mans ungkarlsvänner helt nonchalant kallad Francillon, är en innerst trofast, god och ädel qvinna, fast än hennes vanor förskämts i en omgifning, som är henne ovärdig, och hennes lynne blifvit retligt och nervöst genom missräkningarna i äktenskapet. Hon älskar sin man med en innerlighet och ett allvar, som göra henne icke så litet olik de damer, dem franska literaturen vanligen framvisar. Och hon ställer ett oafvisligt trohetskraf på honom liksom på sig sjelf. Hon säger honom detta, ber, smeker, och hotar slutligen att veder-gälla lika med lika i samma ögonblick hon får visshet. Lika känslolös för hennes hot som för hennes smekningar och böner, lägger grefven blott handen på hennes panna och säger: »Då en hederlig qvinna talar som du, har hon feber och bör lägga sig och sofva. Godnatt!» Dermed går han — till klubben, till operabalen och derifrån i sällskap med en i ungkarlskretsar väl känd dam till hotell Maison d'or för att supera.

Francine följer honom.

I operaus förstuga, der hon på några stegs afstånd bevakar sin mans foretaganden, fixerar hon en herre, som bjuder henne armen och ledsagar henne till Maison d'or.

Morgonen derpå berättar hon sin man, att hon varit på balen, och att hon — utfört sin hämd. Den sanning och lidelse, hvaraf hennes bekännelse är präglad, tvingar honom att tro på den.

»Eländiga!» utbrister han. Men endast harmen talar i detta utrop, harmen öfver att hon gifvit hans namn till pris åt skandalen.

Icke en aning om egen skuld eller en känsla af medlidande tyckes få rum hos honom.

Han skickar henne till hennes rum för att afvakta hans beslut. Och han sätter omedelbart i gång ett helt maskineri för att söka bevisen för hennes brottslighet. Tjenstfolket, portvakten, droskkusken, kyparen på hotellet, alla förhöras, och alla bekräfta de detaljer af hennes berättelse, som kunnat falla inom deras synvidd.

Men trots alla skenbara bevis tror ingen mer än mannen på möjligheten af en sådan handling af Francine, som den hon tillagt sig sjelf; ungkarlsvännerna, grefvens far och Francines väninna taga hennes försvar, i stället fördömande honom med en hederlighet i åskådningen, som är ganska ickefransk.

Åskådaren, som varit vitne till Francines stigande förtviflan och hört bekännelsen för mannen, såsom jag redan sagt, stämplad af den mest lidelsefulla naturlighet, är nästan öfvertygad, att hon i det öfverretade tillstånd, hvari hon befann sig, verkstält sin hämd.

Det är med en känsla af förloradt fotfäste man erfar, att det hela blott är ett väl speladt skämt af Francine, hvarmed hon velat skrämma sin man och väcka hans svartsjuka.

18