Idun: 1888

hälles ett nummer I veckan under heia qvartalet. För hvarje 5-taI abon- | p\ | I M Idun, erhålles ett gratisexemplar för hela den tid, under hvilken abonr.e-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften insändes till Redaktionen af | L-f LJ IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera-

Konseqvensen är borta, och man har svårare att förstå ett dylikt skämt och ett dylikt spel af en qvinna med Francines naturell och i hennes sinnesförfattning, än man hade att förstå ett steg af vanvett som det andra.

Ännu mera bortkommen känner man sig, då mannen — egoisten — utan ett erkännande ord af ånger öfver egna felsteg faller på knä för sin från alla misstankar åter fria hustru och hon räcker honom handen, och ridån går ned med en utsigt till försoning mellan dessa båda, som borde ha lärt, att det ingenting fans att lappa ihop.

Men det är så fransmannens sätt att se lifvets allvar, jollra bort det, leka med det, göra en komedi af det och låta folk roa sig.

Din Guido.

Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos alla edra bekanta!

Pristäflingen å sid. 22 torde observeras. Täf-lingstiden utgår den 31 januari.

Vårt sällskapslif. in.

ffihTvad är det som roar våra småttingar? 4cl Ja, frågan är kinkig nog. ^^ Men uttrycken »gå bort» och »gå på bal» bibehålla förunderligt nog ännu bland dem en synnerligt god klang. När en liten nioårig P]isa talar om for skolkamraterna att »i nästa vecka ska' vi ha barnbal», skimrar der fram någon egendomlig glans ur ögonvrån, och den lilla barnsliga glädtigheten får en tillsats af medveten stolthet.

Det är onekligen en stor händelse, en vigtig episod, denna förberedda och efterlängtade fest, som en omsorgsfull mor så gerna anordnar åt sitt småherrskap — småherrskapet, som aldrig kan få för mycket roligt, som endast behöfver sofva sig krya och friska igen, för att sedan känna sig beredda till nya roligheter.

Och ändå frågado vi: hvad är det, som roar våra småttingar?

Är det halm, som leker i hågen? Eller är det nöjet, lekarne, dansen, tillåtelsen att få stoja och skratta hnr mycket som helst, hvilka tillsammans höja glädjen?

Men der tillkommer ju så mycket annat som kan intressera. Först och främst frågan, huru många skola bjudas och hvilka skola bjudas. Icke alla kamraterna. Icke ens hela klassen. Utan ett par på den bänkraden och ett par på den andra. Några flickor ur den skolan och några ur en annan. Gossar från latin och real, gossar, lias hvilka man varit bjuden, och gossar, till hvilka man möjligen kan blifva bjuden. Med få ord, man har ansvar vid utfärdandet af bjudningskorten. Låtom oss hälla oss inom de större städernas gränser. Det är dessa, som tjena, eller åtminstone göra anspråk på att tjena såsom modeller för hvad som kallas »chic». Det »småstadsaktiga» får ju aldrig räknas till »goda ton».

Der står nu husets värdinna ute i tamburen och ser så litet som möjligt förlägen ut, under det en galonerad betjent hjelper sin unge herre af med öfverrocken och frågar huru dags hemt-ningen blir? Till höger och venster stå kammarjungfrur med kritiska blickar och göra samma förfrågan, medan de små damernas toaletter rangeras. Lik en automat svarar

värdinnan och småler sakta för sig sjelf åt sin egen tafatthet. Men hvem i all verlden rår för, att man inte känner alla stora ansedda familjers barn, och lyckligtvis är lilla Elsa i närheten och kan presentera sina gäster.

Att göra »les honneurs» bland vanliga säll-skapsmenniskor, det är i ingen mon så maktpåliggande som att vara värdinna åt sina barns främmande, i synnerhet när man hört talas om, hur storartadt det var hos den och den, och hur knussligt det var hos en annan. Anseendet måste hållas uppe, men till hvilket pris?

Vid den första pröfvostenen, kaffeserveringen, undras helt naturligt, om man skall »lägga för» herrskapet, eller om en och hvar skall få »taga sjelf». Bäst kanske det sistnämda — hvem vet annars, om ej en och annan blir missnöjd!

Och der se vi »mamma» fortfarande småleende, trots det att allt småbrödet försvinner som snö för solsken, och dock har endast hälften af gästerna anländt. Der formligen kapplöpes, man räknar kakorna och stoltserar öfver sin präktiga aptit och — företagsamhet. Den, som ej håller sig framme, kan hitta på att få äta, der fatet har stått. Men man har roligt, roligt, rysligt roligt!

Inte lägger man just an på att visa sig vara väluppfostrad. Men så sitta ej heller mammor och pappor rundtom och hålla kontroll öfver sina små »välartade älsklingar», utan nu. är man fri, nu har man rättighet att låta »bond-skorporna» ligga och äta smörkransarne först. Det är roligt att vara på bal, då får man göra hvad man vill!

Här, som hela lifvet igenom, gäller det att stå på sig, att hålla sig framme, konkurrensen är alltid lika ifrig.

Så börjas dansen. Spelfröken har nyss kommit. Och det är icke alls tråkigt att se, hur det ena »paret en miniature» efter det andra svänger om i vals, polka, fransäs, ja till och med lancier. Sådant lär man i dansskolan. Och verkligen — der är en precision, en flägt af elegans, ett visst något, som hvilar öfver det hela, och gifver oss en aning om hvad dansen kunde vara äfven för oss äldre, om vi ej vore så öfverlägset nonchalanta. Vi dansa icke för dansens skull, vi dansa för — ja, för hvad? Sådana funderingar höra emellertid ej hit. Vi se oss ännu endast om på de små barnens område.

Hvilket litet elegant herrskap vi hafva för ögonen, åtminstone hvad toaletten beträffar! Siden, sammet, guipurespetsar och nipper. Små »englahufvud» med lugg och brända lockar. I synnerhet flickorna äro väl utrustade — eller må hända illa utrustade? Ja, det beror på smaken. Men, ack hvad de hafva hjertans roligt!

»Den der klädningen hade du på balen hos Maria,» anmärker en liten förhoppningsfull älskling, med händerna på ryggen och ett par lifliga bruna ögon, hvilka mönstra kamraten.

»Hvarför har du rosett på båda axlarna?» frågar en annan kritiskt.

»Jag tycker Almas klädning är rikligt söt,» infaller den tioåriga Gerda i beskyddande ton och slår sin arm om lilla Alma, som stolt möter de andras blickar. »Söt! Pyh!»

Man vägar att ha delad smak. Men så börjar kotiljongen — tänk, om man skulle blifva mankerad af sin kavaljer!

Der borta vid buffetbordet hafva emellertid gossarne blifvit herrar på täppan. Tonen har varit högstämd hela aftonen, man är ju borta och skall ha roligt. Icke har man skäl att antaga, det den stegrade munterheten kan ha någon sårskild orsak. Nej, för all del, litet

vin hör ju till, och det vore simpelt att tycka, det en och annan varit litet for ifrig på det goda. Å nej, barnen få endast ha litet frihet, de måste vänja sig, en gång skola de ju blifva salongens hjeltar — och hvad som skall blifva krokigt måste böjas i tid.

Det är tråkigt att vara kritiskt anlagd, man blir så lätt pessimist. Man får så svårt att fatta betydelsen af uttrycken »roligt» och »nöje». Det förefaller en, som om det icke funnes nöje ens på — barnbjudningar.

Det är uppfriskande att se barn leka, höra dem skratta ystra, sjelfsvåldiga skratt, att se dem tumla om i långdanser och ringlekar, att behöfva hejda dem i deras yra och till och med att se dem en smula — olydiga. Det är ändå barn, som äro allt detta.

Men det är förödmjukande att se oss sjelfva karrikerade.

Eller hvad vill all denna löjeväckande sjelfsvåldiga lyx säga? Hvarför behandlas ej barnen, som vore de barn och icke små lillgamla personer, hvilka så att säga representera en ny klass i samhället? Hvarför kläder man ut dem som små marionettdockor och skickar dem till den ena familjen efter den andra utan att veta, om de under lekarne få erforderlig tillsyn eller ej? Hvarför välja icke mödrarna sjelfva sällskap åt sina barn. Hvarför skall redan under barnaåren gossens och flickans umgängesvänner vara främlingar för modern, och hur kan hon sedermera förvissa sig om sin unge sons eller dotters förmåga att välja sällskap? Är det icke ett stort fel i en mors uppfattning af sina pligter, detta, att så der godvilligt taga emot »balgäster», hvilka hon aldrig sett förut, och om hvilka hon endast vet, att de hafva ett godt namn. Namnet gör ju så föga till saken, det är ju barn som barn, men der finnas uppfostrade och ouppfostrade bland dem, lika väl som bland äldre personer.

Dessutom måste en hvar inse det olämpliga uti en sådan handlingsfrihet hos barn, hvilka ju i tid måste lära sig underordna sin vilja och sina önskningar, och icke redan i barndomen söka bekantskap utom hus och bjuda hem främlingar i familjen.

Och måste dessa baler bestå af sådana små sjelfständiga individer, så skicka åtminstone ee guvernant med, som håller reda på dem. Ty sannerligen att de små äro mogna att uppträda på egen hand. Det är rent af upprörande, att dagen derpå höra beskrifningarna på alla deras olater, hvilka just vid dessa tillfällen komma till heders. Det händer här vid lag som i så många andra fall, de, hvilka ej gjort väsen af sig, blifva glömda, under det de andra blifva så mycket mera kritiserade. Vanligtvis borde man beklaga dem i stället. Det är icke alltid så lätt att uppföra sig till allas belåtenhet, vare sig man är liten eller stor, men det är hårdt att skoningslöst öfverlemnas i sin egen vård och tvingas handla på eget ansvar vid allt för unga år.

Derför måste vi skapa oss bättre idéer med afseende å barnens verld och lämpa de smås fordringar efter andra lefnadsregler. Monne vi ej ha mycket annat att bjuda dem, som är mera uppfriskande och mycket mera glädje-bringande ! (Forts.)

Clara Smitt.

Första numret af Iduns modetidning utkommer i nästa vecka och åtföljes af en mönsterbilaga.