Sida 24
tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag från alla områden fär qvinlig | PV II M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.
»Något att tänka på».
Med anledning af Aves uppsats »Ett forslag», införd i n:r 1 af Idun för i år.
|gti øgml
* ni raSrtr' Hvad det ändå är kallt här i §f/l§|§«j Stockholm!» utbrast fru Augusta G-yllenörn och stampade snön utaf sig i tamburen, under det att kammarjungfrun hjelpte henne och hennes svägerska, en ung elegant flicka, utaf med ytterplaggen.
Augusta öppnade så dörren in till sitt kabinett, der en stor brasa sprakade i kakelugnen och bredde en angenäm skymning öfver det trefliga rummet.
»Kom in till mig en stund, Ella. Jag bjuder på brasa och småprat,» sade hon och förde sin svägerska dit in. »Sätt dig här — dynan bakom ryggen! Så der ja! Nu ha vi det godt! — — Nå hvad tycker du, Ella, om din början här i hufvudstaden, om det förslag, som vi fått höra i dag?
»Bra.»
»Åhja! Det är nog mycket bra. Jag för min del vet ej, huruledes jag skulle kunna genomföra fru Haraldsons idé. Gustafs namn och ställning fordra, att vi om vintrarne vistas i hufvudstaden och »lefva med» som det heter. — Om så stadens allra värste Don Juan kommer ocli bjuder upp mig på en bal, kan jag ej säga nej, ty mig har han ej gjort något ondt. Jag roar mig blott en stund med honom och har sedan ingen gemenskap mera med honom. — Och ofta, äro »Don Juanerna» just de angenämaste sällskapsmenniskorna,.»
Ella sänkte ögonlocken och tänkte efter. — Huru länge hade hon ej önskat att få tillbringa en vinter i Stockholm hos sin bror och sin svägerska, och nu i år hade hon ändtligen fått lof dertill.
Det var bra eget, att hon, andra dagen af' sin vistelse i hufvudstaden, utaf en händelse kommit med till detta kafferep och der genast fått höra talas om det, som hon sjelf så mycket grubblat öfver. Händelse! — Var det ej Guds mening, att brytningen nu skulle komma för henne? — — — Ella hade lefvat stilla och ensam hemma hos sina gamla föräldrar, och då hon någon gång gått bort på en bal eller andra större tillställningar, hade hon för det mesta kommit hem trött och nedstämd. Herrarne hade visserligen varit mycket artiga emot henne, men deras nog ej illa menade artigheter hade mången gång bittert sårat henne, och deras sätt och blickar hade pinat henne. Hon kände sig förnedrad. Allt sedan hon känt sig fullt öfvertygad om, att hon verkligen älskade honom, som hon alltid tyckt om, blef hon lugnare och lugnare och drog sig, liksom snigeln, allt mer till baka i sitt skal. Hon ryste, när hon tänkte på den förfärliga föraktfulla ton, med hvilken hennes bröder och andra herrbekanta talade om just de unga flickor, som de sjelfva helst roade sig med. Nej •— så skulle han aldrig höra talas om henne; det lofvade hon sig sjelf heligt.
Men hvarför, hvarför skulle det existera sådana förfärliga missförhållanden? — Hvar låg felet? Hvarför föraktas i »verlden» de, som kanske i hemmen högt aktas, och hvarför uppmuntras och hyllas öppet de, som efteråt föraktas och ofta dömas allt för hårdt; nog är det svårt att ej blifva förvillad utaf dessa motsägelser. Dömas och föraktas af honom, som hon tror det vara sin lifsuppgift att behaga, af honom, som så sällan dömes af henne!
Ella hörde plötsligt så klart hans stämma å som hon hört den qvällen före hennes afresa, då hon troddes vara djupt upptagen af
de andra damernas småprat. — Herrarne diskuterade »qvinnofrågan».
». . . Qvinnans likställighet med oss!» hörde hon honom utropa. — »Jag kommer aldrig att medgifva, att qvinnorna äro andligt likstälda med oss. De äro menniskor, det äro de, men de stå oändligt lägre än vi. . .»
O hur förtviflad blef bon ej! V ar det verkligen så? Voro de verkligen underordnade varelser? — — — O nej! Det var ju förnuftsvidrigt. O hur tacksam var hon ej nu, att försynen ej bönhört henne, att hon ej var hans, ty hon skulle ej ha kunnat omvända honom. Hvad hade hon, som bevisade, att. hon var andligt likstäld med honom. Hon, som hade sofvit bort sin tid, under det att hennes och hennes medsystrars menniskovärde allt mer drogs ned och föraktades.
Hvad hade hon gjort? — Hur hade hennes öron kunnat vänja sig vid dessa förfärliga dis-sonnanser? Hvad hade hon giort för att förädla sin själ — för att bevisa, att bon hade någon? Intet, intet! Nej, för att kämpa för lif och sjelfständighet ville hon nu stå upp. Hon bad Gud om hjelp och ledning och det var säkert Han, som ledt hennes öde i dag. Andra ha redan länge kämpat och stridit och ha kunskaper och erfarenheter, som fattas henne, men de skulle kanske vilja hjelpa henne. —
Brasan hade brunnit ned. Endast glödande kol lågo qvar och bildade fantastiska, rörliga figurer. Ella blickade omkring sig — Augusta satt just och såg på henne och frågade nu sakta.
»Ella, hvad har du tänkt på?»
Ella tvekade en sekund. Skulle Augusta förstå henne?
»Jo jag tänkte på fru Haraldsons förslag och — — — Augusta, skratta ej åt mig! — men jag skulle vilja göra något verkligt nyttigt.»
»Det förvånar mig ej. Fru Haraldson är bestämdt en utmärkt menniska.»
Ella blef djupt förvånad — det hade hon aldrig hört för! Att Augusta gillade »tal»!
Ella, missförstå mig ejl —• — Akta dig blott för offentligheten, innan du funnit din sanna ståndpunkt. — Man missförstås så lätt!»
Ella höjde en sakta suck och kände sig djupt gripen utaf stundens högtidliga stämning. -—-Började verkligen allvaret nu? — Herre, gif mig kraft och vishet: visa mig den rätta vägen! — — — Tack, fru Haraldson! Du har visat mig, att »gerningar tala bättre än ord.» O, om jag blott vågade bedja dig hjelpa mig att kämpa rätt, kämpa för det, som vi för länge låtit ligga i glömskan — — — Vi måste först ha aktning för oss sjelfva, innan andra kunna hafva det för oss.
Y.
m-,
Ett souvenir.
~Ɔag satt och bläddrade här och der S^ß bland gamla papper och skrifter, oài för mitt minne steg fram en här af glömda ungdomsbedrifter.
Af skaldeqväden der fan-s en mängd, mer braslcande visst än sköna. Hur pojklogik kan vara befängd, här kunde man nogsamt röna.
Evad väldigt glödande fantasi, af haltande, meter bunden.' Och likväl fans det något deri, som gaf mig nöje för stunden.
Ty hvarje dikt dock en helsning bar från sällare, bättre dagar; och derför ej så noga jag var med brotten mot versens lagar. —
Så var jag kommen till högens slut. Nu återstod blott ett enda. — Det var ett ombundet konvolut, en korrespondens må hända?-
Jag löste banden — och för mig låg, med alla ljufva detaljer, min kärlekssaga, fast blott jag såg en pressad bukett konvaljer.
I vissnad fägring, hur djupt ändå de späda blomstren mig rörde! Det var, som henne jag såg också, som hennes stämma jag hörde!
Jag såg den lår, som i afskedsstund likt dagg bland blommorna sänktes; jag kände ännu från hennes mun dm sista kyssen, mig slcänktes.
Och hjertat började slå så varmt, och saknad fylde mitt sinne. Och lifvet kändes så tomt och armt vid detta älskade minne. —
Jag hade lett åt min diktning nyss i unga svärmiska åren; nu gaf jag blommorna rörd min kyss och fuktade dem med tåren!
Octavia Beer.
Hemma och ute.
H. rmt konungen afreser till Norge någon af de första dagarne i februari och åtföljes dit af prins Carl. Må hända kommer kronprinsparet att samtidigt medfölja. Detta är dock ännu ej bestämdt.
H. m:t drottningens afresa till England kommer att ega rum den 30 eller 31 dennes.
Resan, som lär komma att ske öfver Kjöbenhavn och Hamburg, skall ega rum med kortare uppehåll der och hvar, på det att sjelfva resan ej må blifva allt för ansträngande. Något besök hos sin syster lär h. m:t ej göra; men kommer deremot furstinnan af Wied att möta h. rmt vid något af de tyska rastställena.
H. m:t åtföljes, såsom vi i förra numret nämde, af prins Oscar, äfvensom af fröken Ebba Munck.
Prins Oscars förmälning med hoffröken Ebba Munck utgör fortfarande allmänna samtalsämnet. Förmätningen säges skola ega rum i Bournemouth i England under drottningens vistelse derstädes. Förlofningen lär deremot, såsom vi förut meddelat, skola försiggå fore afresan.
Följden af prins Oscars förmälning med en svensk fröken blir den, att han, enligt 5 § Successionsordningen, går förlustig om arfsrätten till kronan för sig och sina efterkommande. Sin furstliga värdighet bibehåller han dock, och som, enligt Giftermålsbalken, hustrun skall följa mannens stånd, skulle prinsens tillkommande varda furstinna.
(I något af de närmaste numren hoppas vi kunna meddela fröken Muncks porträtt.)
Riksdagen samlades åter i måndags. Sedan under de första dagarne den vanliga fullmaktsgranskningen egt rum, öppnades riksdagen i går högtidligen af konungen.
Konungens födelsedag firas i morgon med stor bal å k. slottet, till hvilken 2—3,000 personer lära inbjudits. Hvita hafvet kommer att upplysas med elektriskt ljus.
Zachris Topelius, »Ljungblommornas» skald, fylde sistlidne lördag sjuttio år. Att denna tilldragelse i Finland skulle firas med entusiasm, var helt naturligt. Också hyllades den älsklige skalden på mångfaldiga sätt. Och säkerligen skulle litet hvar här hemma i Sverige velat pä nära håll
20
Källa: Project Runeberg ·
