Idun: 1888

Tidningen utkommer 1 hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för | PS | | l| månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif ett qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — Sista numret I I LJ U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er-

bläckhorn — och från detta ha dock så många beståndande verk vandrat ut till tusenden och åter tusenden af läsarinnor och läsare öfver all verlden! Ett bokskåp innesluter de utländska upplagorna af den frejdade författarinnans arbeten. De ha öfversatts på nästan alla civiliserade språk, på danska, tyska, engelska, franska, holländska, italienska, böhmiska och ryska. Så ett litet bord med andliga böcker, bland dessa en nött psalmbok i läderband — ett minne från hennes man — som, säger den gamla, »skall följa mig i min sista bädd».

På väggen i detta minnenas rum hänga ytterligare bevis på den kända pietet, med hvilken hon omfattar hågkomsten af sin make: tvänne porträtt af Johan Gabriel Carlén och öfver dem hans svarta filthatt, prydd med gul-nadt löf och eterneller . . .

Hvarje år den 6 juli, som är mannens dödsdag, vandrar fru Carlén den långa vägen ut till hans graf på Nya kyrkogården

för att smycka den med blommor.

*

*

Fru Carléns syn har på de senaste åren mycket försvagats — hon är nu nästan blind. I öfrigt har hon dock både sin kropps och själs krafter i godt behåll, och hennes lifliga, spirituella konversation är särdeles fängslande. Hälst dröjer hon — som ju så naturligt är — vid flydda dagars minnen, rika på glädje och sorg i skiftande vexling.

Hon beklagade sig öfver den massa böner om autografer, som från all verldens kanter ännu i dag strömmar in till henne; hon kan ej gå dessa »anspråkslösa önskningar» tillmötes, då hon på grund af sin svaga syn endast med stor svårighet tecknar sitt namn. Detta smärtar henne.

* *

Men innan vi lemna hennes hem, för den gamla frun, som lifligt och säkert rör sig på de kända vägarne inom sina rum, oss fram till fönstren för att beundra den vackra utsigten. Sjelf kan hon ej längre njuta deraf.

Framför oss breder sig Nybroviken med sina masters skog, glittrande i middagssolen, vimlande af båtar och rörligt lif; i fjerran, förtonande mot den blåa himlen, teckna sig de pittoreska konturerna af Söders höjder, skiftande i klara färgtoner ofvan vattnet, som såge man dem genom ett prisma . . .

Inför denna syn beklagar man i tysthet än varmare den gamla författarinnans hårda pröfning. Men sjelf ler hon så vänligt och gladt, när hon fattar ens hand och hjärtligt trycker den till afsked, att man inser, huru ett långt och ädelt lif lärt denna qvinna att bära motgång oeh sorg med samma sinnets förtröstansfulla ödmjukhet, som hon burit framgången oeh lyckan. J- N—g.

En svärmor.

Skiss af Wilma Lindhé.

jljfS-ilma Berg hade sett nöd och elände på nära håll, ty hennes föräldrar lefde ej godt tillsammans, och hemmet var fattigt i mer än ett afseende. Så mycket hon kunde försökte hon ställa till rätta och stifta fred, när så behöfdes, men det var ett tungt lönlöst arbete, som kräft större kraft och klokhet, än hon hade att förfoga öfver.

Torftigt klädd, tyst och försagd, som hon

var, var det ej mången sora observerade henne, helst hon ej var vacker, utan snarare tvärt om; och ändock fick hon en friare redan vid adertons ålder — sjelfva pastorn i forsamlingen — en aktad begåfvad man, som på nära håll sett, hvad hon var i föräldrahemmet. Hon älskade honom lidelsefullt, som en del qvinnor älska — helst sådana, hvilkas lif varit blottadt på kärlek och lycka. Det kom lif oeh värme i hennes stora gråbruna ögon, och hela ansigtet blef vackert genom den solglans, som låg deröfver — ingen kunde numera kalla henne ful.

Att han älskade henne — valt henne bland så många andra — syntes henne ofattligt, liksom ock att det var hon, som var her-skarinna i hans hem, styrde och stälde der, som hon ville, i fullkomlig frihet, utan rädsla, utan fruktan för förebråelser eller missnöje. Inga hårda ord mera, endast frid, och i hans ögon ett gillande, en beundran, som vore hon en verklig skatt.

Hon gjorde också sitt aldra bästa, ty hennes , ödmjuka tacksamhet minskades ej, och det enda, som mer än en gång hejdade hennes arbetsifver, var en plötslig känsla af lycka öfver, att det var hennes* hem detta — hennes alltsammans, och han, som gifvit henne det.

Efter tvenne års äktenskap födde hon en son. Han var klen och späd — skulle troligen ej blifva vid lif, sade läkaren — men hon vårdade honom med outtröttlig kärlek och omsorg, älskade honom som endast en moder kan älska — och ändock var manuen henne kärare än allt annat.

Intet ondt ord hade fallit dem emellan, och hon anförtrodde honom hvarje tanke, viss att han skulle förstå henne — hon var så ung, och han flere år äldre, en god och förståndig man, som hon kunde se upp till och som sade henne hennes fel också.

Egentligen hade hon endast ett, oeh det kom aldrig till ubrott — ty ingen anledning fans —• hon var svartsjuk till sin natur, och ville ej dela med åt någon, der hon älskade. När gossen — Gunnar, som de kallat honom — var fyra år, dog fadren helt plötsligt, utan föregående sjukdom. Hon var fullkomligt tillintetgjord, ty hon hade i sin lycka glömt fienden döden —- som alltid står på lur, färdig att röfva ett lif här eller der — oftast det som synes oumbärligast.

Hon knotade ej emot försynen, dertill var hon alltför from och ödmjuk — det var bara slut alltsammans — slut på glädje och förhoppning — mörkt som hade solen gått ned för alltid; men lefva måste hon ju, liksom så mången annan som staplat sig fram, trött och modlös med grafven som sitt enda hopp.

Den första tiden egde gossen ej ens förmåga att glädja henne, hon glömde honom nästan och kunde aldrig se honom utan att falla i gråt; men så småningom blef det annorlunda, och han fick allt större plats i hennes hjerta.

Djupt känslig, som hon var, omhuldade hon så att säga sin smärta, kelade med den och skulle ansett som ett vanhelgande, om hon ej burit den med sig lifvet igenom. Hennes väsen bar också alltid en prägel af stilla vemod, men i de djupa själfulla ögonen lyste en stråle, som talade om hur lifligt och varmt hon kände allt, så väl sorg som glädje.

Arbeta måste hon ju också för sitt uppehälle, ty det lilla kapital, mannen efterlemnat, ville ej räcka till ens nu — och hur skulle det då blifva framdeles, när Gunnar blef äldre? Efter många funderingar och olika planer lärde hon sig att fotografera samt

satte upp en atelier, och, som hon arbetade med outtrötlig flit och noggrannhet, blef hon allt mera anlitad.

Gunnars ömtåliga kroppskonstitution hindrade honom från att föra ett rörligt lif tillsammans med kamrater — kanske kände han ej heller någon böjelse härför — och modern blef under de första tio åren af hans lefnad ej endast vårdare och vän, utan lärare och lekkamrat. Äfven när han kom i »storskolan», hjelpte hon honom med lexläsningen, och när han kunde mer än hon, var hon ändock sporren, som dref honom framåt. Hennes ögon talade så lifligt om glädje och sorg, och hon tog det så häftigt, då hans betyg voro dåliga, liksom hennes fröjd öfver hans framsteg var så stor, att den dref honom framåt mer än allt annat. Hon lefde endast for honom, oeh otacksam var han icke, men tog det i alla fall, som en naturlig sak. Hvilken märkvärdig förmåga egde hon ej att gissa sig till hans intressen, elda hans håg, väcka hans ambition, hans längtan efter att blifva nyttig och framstående, och hvilket allvar, och ändock hvilket lif, i hennes samtal! Hon höll honom så att säga alltid vaken, med blicken alltid riktad på ett mål, och i hennes kärlek, som röjde sig i den minsta småsak, blandades aldrig denna allt för vanliga slapphet, som kelar äfven med felen.

Han vande sig vid att rådfråga henne i allt liksom att gå till henne med sina bekymmer och sin glädje, ty hon kände det så varmt och tog det alltid som något alvarligt. Hvem vet också från huru många frestelser denna förtrolighet med modren, denna kunskap om hennes gudsfruktan och lifsåskådning bevarade honom? Hon var en entusiast i allt

— i sin känsla för det goda och sköna, liksom i sin harm öfver det onda och lumpna — och hade lärt honom att se allt med sina ögon.

Det var lyckliga år, när hon hade honom i hemmet, fick lefva och tänka för honom endast, och då allt, som företogs, gjordes i tanke på hans nöje, trefnad eller beqvämlighet. När studentmössan ändtligen prydde hans hufvud, gret hon af glädje, och han tyckte sig aldrig förr än nu hafva förstått, hur varmt och lifligt hon kände.

Hon var stolt öfver honom, och kunde vara det — och det var det bästa!

Nu skulle han upp till akademien — skiljas från henne! Vilda planer om att följa honom, att hyra en lägenhet och hålla rum och mat för studenter, jagade genom hennes hufvud

— men lemna sin säkra inkomst •— helst nu, då hon behöfde så mycket penningar — omöjligt!

Han reste, och hon fortsatte sin verksamhet, arbetande med dubbel ifver för hans skull och deruti finnande sin enda tröst.

Hans bref! Hur lyste ej hennes ögon när hon läste dem — lyste af beundran och tårar om hvarandra!

Under ferierna var han hemma, och då lefde hon upp på nytt. Den som sett henne under hans bortovaro — tyst, alvarlig, upptagen af sitt arbete, likgiltig för egen trefnad och beqvämlighet, skulle ej känt igen henne sådan hon nu var, liflig, strålande, vinnande med allt blott för att ej gå miste om ett enda af de ögonblick, han hade att skänka henne. Och hemmet var som förvandladt! Allt det bästa sparadt till honom — allt bärande en festlig prägel, liksom hon sjelf!

Hon hade helst sett, att han blifvit prest liksom fadren, men dertill kände han ingen kallelse — det var en missräkning för henne, men hon teg dermed.

330