Idun: 1888

hålles ett nummer I veckan under hela qvartalet. För hvarje 5-tal abonnenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af

Idun, erhåüeg at gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken aDonne mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 5, torde prenumera

Sin grad tog han deremot med heder, och blef till hennes glädje lärare i samma skola, der han en gång varit en af de bästa lärjungarne.

Privatlektioner fick han också, skref dessutom ett och annat i tidningar och tidskrifter samt hade goda inkomster. Hos modern bodde han fortfarande, och ännu mer än förr voro deras intressen gemensamma. Han läste upp för henne sina skisser och poem, berättade om elevernas framsteg, eller läste högt — allt nytt som kora ut — samt resonne-rade sedan deröfver; hon hade så skarp blick, oeh han satte hennes omdöme öfver alla andras.

Han var sällan borta, men umgicks dock i några familjer, deribland rektorns, och deråt gladde hon sig, liksom åt hvarje vänlighet, som visades honom. För sig sjelf begärde hon intet!

De talade allt emellanåt om, att han skulle gifta sig, och hon önskade det innerligt; ty hon var allt för mycket kristen qvinna för att ej deruti se den enda säkra vägen till lycka; men hur det var, hade ännu ingen flicka vunnit hans tycke. Omedvetet jemförde han dem alla med modren, och hans anspråk voro stora. En var för talfri, en annan för kokett en tredje for utstyrd, och så vidare. Lyckligast var hon ju alltid, som det var; men ändock kunde hon, som sjelf varit så lyckligt gift, ej tänka sig honom som gammal ungkarl.

Rektorns hade en villa strax utanför staden. Om somrarne var der mycket vackert, och medan modren retoucherade sina fotografier i de upphettade rummen inne i staden, gladde hon sig åt att sonen var så mycket derute, ty, ehuru hans helsa nu var god, skulle det ytterligare styrka honom att bada, ro och vistas i det fria. Tomt var det — mycket tomt — men hon skulle låta reparera i hans rum, sätta upp nya tapeter och gardiuer, som de så länge talat om, och i glädjen öfver den öfverraskning, hon ämnade honom, kändes skilsmessan mindre svår.

En dag på sensommarn när läsningen skulle taga sin början, kom han till henne och berättade, att han var förlofvad.

Hon hade ju önskat] det — men ändå! Det kom öfver henne så plötsligt — alldeles oväntadt, utan att han rådfrågat henne, utan att hon varit hans förtrogna, liksom förr hela lifvet igenom.

Rektorns hade många barn — vuxna allesammans — och hemmet var gladt och angenämt. Martina var den yngsta, nyss fylda aderton, och i henne var det han förälskat sig under klara soliga sommardagar och milda vemodsfulla aftnar.

Redan vintern förut hade hon intresserat honom, men först under ferierna, då de träffats så ofta, hade han lärt att rätt förstå, hvilken bra flicka hon var — huslig, anspråkslös, enkel — och ändå intresserad för — ja, för allt som intresserade honom sjelf!

(Forts.)

%

Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos alla edra bekanta!

»Le mois noir»

c^mFung ligger novemberdimma bredd öfver gator och torg; tung öfver trötta sinnet trycker lifvets sorg.

Sorg, att dess sommardagar ila så snabt sin kos, sorg, att stormens vinge bräckte lilja och ros.

Jag stänger mig trumpen inne att glömma svunnen tid emellan fyra väggar vid bok och arbetsid.

En blick från ditt blåa öga möter mig, varm och öm, der nöjd och flitig du sitter lutad öfver din söm.

Och dina röda läppar, sträckta till kärlekskyss, komma mig snart att ångra mitt dumma missmod nyss.

Den svarta novemberdagen strålar sommarklar emot mig från hemmets tröskel genom ditt ögonpar.

Johan Nordling.

De veta det icke sjelfva!

» jag ännu var ung, förundrade jag mig Sh ofta storligen öfver andra husfruars berättelser om allt, de hunno med, om allt, de kunde uträtta och göra. Jag föreföll dervid alltid mig sjelf synnerligen okunnig och oduglig och afundades dem ofta i tysthet.

Sedan jag nu blifvit äldre, har jag ock blifvit en smula mera misstrogen och skeptisk. Man kan inte undgå att då och dä råka få kasta en blick bakom kulisserna äfven hos sådana der mönstermenniskor, och då ser man snart, hur syn och sägen, teori och praxis inte alltid stämma godt tillsamman. Det är en stor tröst, som lugnar vid tanken på ens egen ofullkomlighet.

Ett har jag emellertid fått klart för mig. Då ett gammalt ordspråk säger: »de bästa fruarna äro de, som minst låta tala om sig», skulle jag vilja tillägga: »och de allra bästa äro de, som minst tala om sig sjelfva.»

Der det egna jaget ställer sig fram i skryt, der kunna äkta qvinliga dygder ogerna ta plats i hjärtat. Der man med många och långa ord beständigt talar om, hvad man kan oeh hvad

man gör, der felar i regel den tysta, sjelfuppoffrande verksamheten.

Den verkliga, outtröttliga husmoderligheten —- hon verkar utan återvändo i smått som stort, hon förhäfver sig icke, utan gör sitt bästa och erkänner gerna, att äfven detta ofta kan vara mycket ofullkomligt. Der äro de många orden fjärran, der gäller det ej att glänsa och synas, ty der är ett pligttroget arbete i det tysta lifvets högsta pligt.

När det gör mitt hjerta beklämdt, att jag ej kan nå upp till de der »fullkomliga fruarna», då ser jag på dem, som sjelfva hålla sig för mycket ofullkomliga. De gagna oss högst som föredöme oeh det bästa af allt — da veta del icke sjelfva! Ede/weiss.

* Befolkningen i Bretagne kallar november: »le mois noir» — »den svarta månaden».

Om barns agande.

Ytterligare ett inlägg i frågan.

■|\ti Idun för den 20 sistlidne oktober förekommer bland annat eu uppsats i uppfostringsfrågan. »En ungkarl» har deri framstält sina åsigter om det berättigade eller oberättigade i att aga barn. Hvars och ens åsigter i en fråga äro ju oantastliga, för så vidt de ej publiceras; men i så fall torde ett kritiskt skärskådande af de samma ej vara ur vägen.

Först måste då erkännas, att uppsatsen är skrifven med en viss talang, så att mången, som läser den, får det intryck, att »hvad den lärer är sanning». För min del måste jag erkänna, att jag kom till en helt annan slutsats, nämligen att en hel del af hvad den lärer ej håller stånd. Till en sådan slutsats har jag kommit i följd af egen erfarenhet, dels såsom f. d. barn, dels såsom handledare af barn.

Handhafvare af agan i uppfostrans tjenst äro föräldrar och lärare. Jag ställer agan i uppfostrans tjenst, ty det låter svårligen tänka sig att en god uppfostrare — och sådana är det ju fråga om? — använder agan såsom afledare för dåligt lynne eller i följd af tillfälliga misstämningar, än mindre för att skaffa sig motion.

»Ungkarl» vill ha föräldrarne att aga lindebarnen, men anser agan efter det fjerde året obehöflig och således oberättigad. En protest härmot vågar jag, ty hvaije uppfostrare vet och erkänner, att uppfostran måste vara lämpad efter föremålets förståndsutveckling. Agar man ett barn, som ingenting begriper, så uppfostrar man ej — man dresserar. Vigten utaf att dressera ett lindebarn förstår jag, upprigtigt sagdt, icke; tror dock, att om agan någonsin vore onödig, är den det, då den gäller ett lindebarn.

Från och med andra året är barnet deremot mottagligt för uppfostran, om ock i början primitiv, och från den tiden anser jag agan berättigad, när omständigheterna så krä/va, ända till dess barnet är sjelft ansvarigt för sina gerningar inför borgerlig och kyrklig lag.

Nu blir frågan: kunna omständigheter inträffa, som göra agan behöflig och berättigad? Eller ock: kan en allvarlig, kärleksfull uppfostrare undvika agan under perioden -1— 14 år?

Lefde vi i ett samhälle, der hvarje far eller mor vore en sådan uppfostrare, skulle må hända sista frågan kunna besvaras jakande. Med tanken åter på samhället, sådant det i verkligheten gestaltar sig, måste den besvaras nekande.

33-1