Idun: 1888

tJu.i ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig I P\ I I M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.

Hvilken af oss vet icke, att föräldrar finnas, som hvarken kunna eller vilja rätt fostra sina barn, ja, rent ut sagdt, fostra dem i det onda. Dessa vanartiga barn uppträda emellertid sedermera i umgänget såsom lärare och lärarinnor för jemnårige och lyckas alltid inympa någon eller några af sina färdigheter på dessa, de må ha huru goda, allvarligt uppfostrande föräldrar som helst. Dessa olater måste de allvarliga föräldrarna motarbeta, det må ske med ord eller gerning, och det må svida huru hårdt som helst i föräldrahjertat: de få ej, de kunna ej undandraga sig sin pligt i detta fall.

Och vägen? — »En ungkarl» säger: goda ord, böner, allvarliga och stränga ord torde hjelpa. — Ja, om barnet och dess föräldrar vore lemnade åt sig sjelfva, hulpe det säkert, men så är ty värr ej händelsen. Som forhållandena nu äro, kunna de der åtgärderna ofta vara nog; men det kan också hända, att barnet oaktadt allt detta låter locka sig till upprepande af sitt brott; derpå tarfvas väl inga bevis. Tanken på faderns sorgsna ansigte, förmaningar och hotelser, moderns tårar och böner äro ej nog starkt stöd for den frestade. Då kan en lämpligt afpassad aga bli for barnet det stöd, det ytterligare behöfde.

Vore ej agan under sådana omständigheter berättigad? Låt vara, att barnet skulle »känna sig kränkt» deraf. Det vore väl ej så farligt dermed, om det blott finge klart för sig, att denna kränkning vore en följd af dess egen kränkniug af det rätta. Jag tror heller ej, att barnet under sådana omständigheter skulle hysa agg mot far eller mor, om än det under svedan tyckte sig finna, att »pappa är stygg»; kunde lika lätt hända, att det efter en kort besinning frivilligt bad pappa om förlåtelse och gaf löfte om bättring. Tror ej heller, att »aga skapat flere dåliga menniskor än smek»; går ännu längre oeh påstår, att en förnuftigt handhafd aga ej alstrat en enda dålig menniska, då deremot smek och klemighet i många fall äro grundorsaker till många förfelade existenser.

Då »ungkarl», såsom han sjelf erkänner, ej eger erfarenhet i uppfostringskonsten, är det i någon mån förlåtligt, att han kunnat framställa ett påstående sådant som ofvan vidrörda. Nog får han vid närmare besinning medgifva, att — om än agan såsom uppfostringsmedel af det ojemförligt stora antalet föräldrar handhafves kanske till större skada än gagn: principlöst, inkonseqvent etc. — det dock finnes föräldrar, som handhafva den rätt; och ej bör man bannlysa ett medel, som kan lända till välsignelse, derför att ett stort antal missbrukar det. Bättre då att undervisa och meddela råd åt dem, det vederbör, än att helt enkelt stämpla allt bruk deraf såsom brutalt och barbariskt. Till detta undervisande fordras dock erfarenhet, större än man såsom f. d. barn kan ega, för så vidt ej företaget skall bli omoget, då det förorsakar större skada än gagn.

Det städse återkommande tadlandet af lärare eller lärarinna, som använder rottingen, liksom ock det af ett »gudskelof» åtföljda påståendet, att den försvunnit ur skolan, väcka hos skolans arbetare den tanken, att det är rent af fördömligt att använda den; och teoretiskt tyckes det, som vore det så. »Inte kan man slå någon lärdom i ett barn»; »inte är vägen genom ryggbastet den enda till barnens samveten och hjertan»! — Praktiskt sedt, torde dock rottingen ännu försvara sin plats inom skolans väggar, så länge barn från 30—50 olika uppfostringshärdar — och hurudana? — stäl-

las under en persons ledning, helst då denna person saknar det stöd från föräldrahemmet, som under sådana och alla förhållanden är honom nödvändigt. »En bild ur lifvet» må belysa påståendet.

I den folkskola, till hvars gebit undertecknad hör, gälde det en gång en så enkel sak som afskrifning. En 10—11-årig gosse fick såsom uppgift att ur bok afskrifva 7—8 rader. Flere staffel utmärkte den fullgjorda uppgiften. Han fick skrifva om och blef i all vänlighet tillsagd att se upp. Ännu en gång fel. Samma straff och samma tillsägelse. Utan verkan. Sju gånger skref han fel. Fick så tillsägelse att skrifva den en gång till och deijemte en hotelse om aga, ifall han den gången också skrefve fel. Utan verkan. Agan följde, och för nionde gången skref gossen sin öfning och skref den rätt. »Sedan dess», berättade läraren, »har han visserligen skrifvit sina uppgifter fel, men bara en gång, högst två gånger hvarje».

»Trots?» frågade jag. — »Åhnej, bara ett olidligt slarf», svarade han.

Säg, »ungkarl», var ej agan denna gång på sin plats?

Ingen skulle väl kunna i detta fall påstå, att läraren tog till käppen för sin motione-ring, ej ens såsom afledare för dåligt lynne.

Slutet blir: Agan är under nuvarande förhållanden både behöflig och berättigad, då den med urskilning handhafves; åtminstone hyses denna uppfattning af

S. Bgr.

Iduns

fjerde pristäfling.

1) För den bästa uppsats i något ämne, som berör qvinnans lif och verksamhet i eller utom hemmet, hemmet sjelft eller barnens uppfostran, utdelas ett pris af 25 kronor. Uppsatsens längd får ej öfverstiga fyra spalter i Idun.

2) För den bästa berättelse, skiss eller novellett om högst fyra spalter lemnas ett pris af 20 kronor.

3) För det bästa nyårspoemet lemnas ett pris af 15 kronor.

Hvarje pristagare erhåller derjemte en årgång af Skandinavisk Modetidning för 1889.

Täflingsskrifterna, som böra skrifvas endast på en sida af papperet och förses med namn eller signatur och förseglad namnsedel, skola vara inlemnade senast den 24 december. A baksidan af konvolutet bör tecknas ordet: Täflingsskrift. Redaktionen.

Kärlekens fysiologi.

ypaolo Mantegazza — se der ett namn, som intill denna dag antagligen varit främmande för en stor del af Iduns läsarinnor, men som hädanefter torde blifva dem både väl kändt och kärt. En italiensk lärd — vetenskapsman, skald och novellist —, sedan länge i sitt hemland högt uppburen för alstren af sin forskning och diktning, kommer till den svenska qvinnan med ett bland de förnämligare af sina verk. »Kärlekens fysiologi», en bok som i Italien utgått i en mängd upplagor och dessutom öfversatts till flera kulturspråk, föreligger i dessa dagar i en vårdad svensk öfversättning, verkstäld af hr E. Thyselius.

»Alla ädla qvinnor» har författaren tillegnat sin bok. Det ömtåliga i sjelfva ämnet hade aldrig kunnat mera diskret behandlas, aldrig samtidigt mera ärligt oeh djerft. En allvarlig idealistisk grundåskådning ligger öfverallt på botten af författarens snillrika skildring, vare sig denna i poetiskt liffull stil uppehåller sig vid »kärlekens morgonrodnad» och »dess första vapen» eller oförskräckt blottar de mörka skuggor, som omgifva »kärlekens afgrund» och dölja »dess vanära».

Vi tillåta oss som ett det bästa prof på det upphöjda innehållet här nedan aftrycka några korta citat från skilda ställen af arbetet.

Våra barn oeh framför allt våra döttrar böra vi tidigt inskärpa blygsamhet samt utveckla och förfina den, så att denna känsla blir upp-rigtig och fin och icke ett konventionelt hyckleri.

Att framlocka kärlekens gnista ur likgiltighetens hårda kiselsten är ett förtjusande under, att väcka den ur dess sömn en afundsvärd förmåga; att beså vår lefnadsstig med kärlek och åtrå kan för en hvar menniska vara berättigad anledning till stolthet. Men ett af de mest upphöjda mål, hvartill vi kunna sträfva, är dock att bevara den vunna kärleken, att bevara den ren oeh klar oeh att låta den oskadd genomgå lifvets cykloner, novembertöcken och decemberfroster samt att leda den sund oeh stark till grafvens brädd, så att den må dö under lofsånger och höljd af evigt oförgängliga blommor. Det är ett företag, lika härligt som att skapa ett konstverk, lika nyttigt som att blifva rik, och en lika stor som ärofull bedrift.

Det fins intet mera smittosamt än hänförelsen, intet mer bedårande oeh omotståndligt än en qvinnas hänförelse. Utan bevisningsgrunder, utan hoppets styrka, endast upprätthållen af kärleken, är hon städse uppfyld af tro på allt livad som är stort och skönt. Och vid hvarje steg af lifvet tyckes hon i sin sublima oförsigtighet eller drifven af ungdomlig hänförelse säga oss: framåt, framåt! Och med sina ljufva händer drager hon oss uppåt, leder oss och gifver oss alltid friskt mod, äfven när hon sjelf synes uttröttad.

Det förefinnes en väsentlig olikhet mellan mannens och qvinnans kärlek: den förre vill bliva älskad, den senare framför allt älska. Hennes känsla är verksammare, expansivare än vår; hon fordrar föga af den älskade, emedan hon sjelf är för rik och hennes hängifvenhet för stark, för att hon skulle behöfva egenkärlekens stöd för att trotsa lifvets strider. Den fullkomliga kärleken består, sant nog, i summan af dessa båda härliga saker: »jag älskar, jag är älskad», men för en kvinna är det många gånger nog att kunna utropa: »jag älskar», och för mannen ännu oftare att kunna blåsa upp sig och säga: »jag är älskad».

Smärtan, som är så rik pä lidanden och marter, som i mångfald är lika oändlig som sandkornen pä hafvets botten och lika djup som oceanens afgrunder, har dock bevarat åt kärleken sin största bitterhet, sina grymmaste plågor. Och så måste det vara: den varmaste lidelse måste dämpas af den starkaste frost, den på fröjder rikaste lidelsen äfven vara rikast på smärta.

332