Idun: 1888

Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bl- i n | |tl Annonser mottagas enaast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr

fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ U IN spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.

Äfven svaga och förkrympta naturer känna sig styrkta och räta på sig, då de ha en öm och modig natur att stödja sig mot, äfven den småsinta hätskheten och elakheten förlora all sin bitterhet i en ädel och mild karaktärs lugna, klara ocean. Frånsedt döden, hvaremot alla hjertats och vetenskapens vapen äro maktlösa, kunna och skola vi i kärleken njuta af all

fröjd samt förebygga och omintetgöra all smärta.

*

Kärleken höjer alltid den förälskade öfver genomsnitsmenniskans nivå, och ju mer de ökade krafterna göra honom mäktig af större uppgifter, dess mera vidgar sig hans synkrets, emedan han blir van att betrakta menniskor oeh ting från en högre ståndpunkt. Hvar oeh en af oss har olika stor förmåga att höja sig upp till idealets rymder, men hvardagsmenniska eller snille, prosamenniska eller skaldesjäl, alltid höja vi osss med kärlekens tillhjelp upp till en verld, som är skönare, renare, större än den, hvari vi framsläpa vårt hvardagslif. Huru många simpla, föraktliga naturer har icke kärleken förädlat, huru många tröga, overksamma andar har den icke fört in på ärans stråt; huru många banala varelser ha icke vid kärlekens hand svingat sig upp till tankens guda-verld!

Teater och musik.

Teatrarna.

Kungl, operan. Andra symfonikonserten egde rum à k. operan sistliden lördag och var af synnerligt intresse. Konserten inleddes med en suite för orkester, kallad »Alhambra», af den danske tonsättaren P. Lange-Müllei-, som sjelf ledde utförandet. Kompositionen, som lär tillhöra tonsättarens tidigare arbeten, vittnade om en ärligt sökande ande samt hade att uppvisa många ställen af verklig skönhet. Särskildt utmärkte sig tredje satsen, betitlad »Abencerragernas sal», för klarhet och uttrycksfullhet. Den målande, mystiska stämning, som kännetecknade den samma, harmonierade förträffligt med den dystra saga, som kompositören här i toner velat berätta. Fjerde satsen, »Lejongården», hade likaledes flere effektfulla och melodiska pointer att uppvisa. De båda första satserna uppburos af en viss originalitet, men föreföllo något ojemna genom det sökande och famlande, hvarom de buro vittne. Sista satsen var onekligen svagast, hvilket gjorde, att totalintrycket blef något matt. Hr Lange-Miiller är här förut både känd och välkänd genom sin anslående och melodiösa musik till »Spanska studenter» och »Det var en gångs.

Att hr Franz Neruda skulle väcka det lifligaste bifall var att förutse. De fleste musikälskare hafva ännu i kärt minne hans föregående besök härstädes. Hr N. är ju ock en af samtidens främste violoncellister. En bred och sångbar ton, en ädel uppfattning och el t i bästa bemärkelse konstnärligt utförande — se der egenskaper, som utmärka hans spel. Programmet upptog endast kompositioner af exekutören sjelf, alla vittnande om en djup begåfning i förening med ett ärligt och ädelt utarbetande i tekniskt hänseende. Hvarje nummer helsades med det lifligaste bifall från den till sista plats besatta salongen.

Aug. Södermans »Offertorium» hör till dessa nummer, som publiken aldrig ledsnar på att åter höra. Det väckte äfven nu så lifligt bifall, att det måste omtagas.

Senare afdelningen i programmet utgjordes af Beethovens vackra c-durs symfoni, hvilken i likhet med öfriga orkesternummer för aftonen på ett mönstergilt sätt utfördes af hofkapellet. Konungen och prins Carl bevistade konserten.

A. k. operan uppträder i afton (onsdag) som gäst fröken Gina Oselio i Carmens roll, hvilken lär tillhöra den framstående sångerskans allra bästa partier.

En af de intressantaste repriser, som äro under förberedelse på denna scen, är Beethovens »Fidelio» med fru Östberg i titelrollen. Vidare repeteras »Lohengrin;-, »Hvita frun», »Trollflöjten» och »Den stumma».

A/skedsföreställning å k. operans scen gifves nästkommande tisdag till förmon för hr Hanson. Härvid uppföres »Fregattkaptenen eller Salamandern», det bekanta lustspelet. Föreställningen får ett särskildt intresse derigenom, att hrr Knut Almlöf och Lagerqvist lofvat medverka.

K. Dramatiska teatern. Till omvexling med »Galeotto», som fortfarande drager fulla hus, upptages fredagen den 16 dennes ett alldeles nytt program, nämligen 1) »En hofsven», skådespel i 2 akter, svenskt original. (De vigtigaste rollerna och deras innehafvare äro: Gustaf den II Adolf hr Palme, Jakob de la Gardie hr Hartman, Åke Tott br Thegerström, Lennart Torstensson, konungens hofsven, fru Rundberg, grefve Kramotski hr Or-tengren, en öfverste hr Hamrin och Jadviga fru Fahlman.) 2) »Ringarna», lustspel i 1 akt af Christoffer Boeck, öfversättning från danskan. (Personalförteckning: Anna Blicher fröken Sandell, Viggo Lund hr Törnquist, Axel„ Rönne hr Hillberg och mamsell Mikkelsen fröken Åhlander.) 3) »Hjer terdam», lustspel i 1 akt af Max Berns tein, fri öfversättning från tyskan af Oscar Wijkander, med följande rollbesättning: Frans von Staff hr Fredrikson, Ella, hans hustru, fru Hartman, hr von Belling hr Personne och Jean hr Norrby.

Svenska teatern har redan gifvit »Lifvet på landet» för ett tiotal alldeles utsålda hus, och om ej alla tecken svika, kommer nog både det andra och tredje tiotalet af samma slag att »pö om pö», som Onkel Bräsig säger, gå af stapeln. Stycket hör ock till dem, som man med samma nöje kan se om flere gånger. Framgången är stor och välförtjent.

Vasateatern uppför nästkommande tisdag den 20 dennes för första gången den engelske tonsättaren Sullivan's operett »Den nye mikadon». Stycket lär komma att erhålla en lysande uppsättning.

Konsertsalen.

Fröken Carlheim-Gyllensköld gaf sistliden tisdag en ganska talrikt besökt konsert i musikaliska akademiens stora sal. Hennes pianospel präglades af elegans och luftighet, löpningarna voro jemna och klara, anslaget mjukt och säkert. Inlednings-numret, toccata och fuga i d-moll af Bach-Tausig, utfördes på ett synnerligen förtjenstfullt sätt. Af öfriga pianonummer anslogo särskildt Mendelssohns Scherzo, Paderewskis Menuet och Moszkowskis Valse (e dur). Fröken C.-G. belönades med applåder efter hvarje nummer.

Bland de biträdande framslod särskildt fröken Wolff, hvilken förträfligt utförde tvänne stämningsfulla sånger af hr Emil Sjögren, som sjelf ackompanjerade. Hr Lundmark sjöng på ett anslående sätt den vackra barcarollen ur »Lalla Roukh» och hr Lejdström sammalunda den bekanta stjern-romansen ur »Tannhäuser».

Fröken Amalia Riego gifver nästkommande tisdag den 20 dennes konsert i musikaliska akademien med biträde af prof. Ivar Hallström samt hrr Salomon Smith och 0. Lejdström, äfvensom en kör af damer och herrar ur societeten under ledning af d:r Svedbom. Konserten lofvar att varda mer än vanligt lockande.

Den 14 nov.

F. Hbg.

Ett storstadsbarn.

Berättelse för Idun af Johan plordling.

(Forts.)

Inom fä dagar var ltuth så hemmastadd under dessa nya förhållanden och med det nya yrket som trots någon af de äldre. Under Klaras vänliga ledning gjorde hon förundransvärdt snabba framsteg; hennes späda fingrar tillegnade sig med ens alla dessa slöjdens små finesser och virtuositet, som göra arbetet — man vore böjd att säga — till en vacker lek.

Sjelf var hon utomordentligt intresserad af sin sysselsättning; hennes konstnärsanlag fingo luft. Att på detta sätt ur de brokiga stoffens kaos sjelf få skapa de kära blommorna, dem hon kände så väl; att med penselns bäfverhår på linongrosens kalkblad härma fram den fina

skiftning, som hon sett julidagarne andas ut öfver remontanternas knoppar i pappa Rebolledos trädgårdstäppa; att med lätt hand aptera blyglasets perlor så konstnärligt planlöst, som hon otaliga gånger studerat, huru Södei bergens nattdimma regnat dagg öfver rabatten med nareissorna oeh sparrisgräset — det var helt enkelt förtjusande!

Och ofta, medan en dyrbar blomma tog skepelse mellan hennes flinka fingrar, kunde hon känna något af den danande artistens vällustiga ifver strömma genom sina ådror; hennes kinder blefvo heta och blossande feberröda, hennes ögon glänsande, och hon lade omedvetet det runda lilla hufvudet pröfvande på sned, granskande sina händers verk.

I sådana ögonblick lät Klara sina händer sjunka i knäet och följde i oförstäld beundran Ruths arbete: hon var ju redan långt framom dem alla.

»Du är ju en artist Ruth, en verklig artist», brast hon slutligen ut.

Och Ruth känner en osjelfvisk glädje vid detta öppenhjertiga lof och svarar blott: »Jag vore så glad, om jag kunde lyckas.»

Fru Linder, den stränga »gumman», kom snart undorfund med Ruths talang och satte ett stort värde derpå. Hon kritiserade henne strängt, när kritik kräfdes, endast för att egga henne till än större ifver; men hon gaf ock deremellan med ett belåtet leende, en nick sitt bifall till känna, och för Ruth blef detta sparsamma erkännande den största och lifligast eftertrådda belöning.

Inom kort var hon, den stackars »lamungen», som inte hade »der att göra», den skickligaste bland dem alla, den åt hvilken det svåraste och ansvarsfullaste arbetet förtroddes som i de obetingadt värdigaste händerna.

VIII. Väninnor.

På dessa fä vintermånader, som nu gingo, åldrades pappa Rebolledo mera än han förut gjort det på tio år. Tyst och trumpen satt han den långa dagen igenom bakom disken i den lilla butiken; de gamla kunderna kommo •och gingo, och han betjenade dem som en automat. Det var nu vanan — den starkaste bland magter — som höll dem qvar; men sig emellan enades de om, att de gamla goda dagarne, då den lilla frun välkomnade dem med sitt fryntliga ansigte och sin viga tunga, dock voro något helt annat: då var den ett riktigt nöje, kommersen! »Inte kunde man nu undra på, att pappa Rebolledo fann det en smula hårdt att lemna teatern och ta till det blåa kryddbodsförklädet; men det blef dock för ledsamt till slut att se hans evigt sura ansigte»; och hur det var började en oeh annan dra sig undan, försvinna och söka upp andra ställen fär sina inköp.

Nej, inte kunde man undra! I sina tankar var pappa Rebolledo beständigt bland de gamla »konstnärskamraterna» nere på »inrättningen»; han intalade sig sjelf med ruelse, att han svikit sin »höga uppgift», och han kände rodnaden bränna under den pergamentstyfva, af smink förstörda huden i sitt skrumpna gamla ansigte, när han ideligen frågade sig sjelf, hvad månne »de andra skulle säga om förräderiet».

Han var också fasligt ensam, pappa Rebolledo, och hade god tid för allt sitt grubbel. Ruth, det enda hans hjerta var bundet vid numera här i verlden, var borta bela dagarne på sin fabrik. Vägen var för lång, att hon skulle hinna hem till middagsmålet, som derför gemenligen fick bestå af matsäcksmat.

333