Sida 38
Tidningen utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för I PV | I l| månaden meddelar en fullständig mode- och mönstertidning. — Uppgif ett qvartal endast I krona, postarvodet inberäknadt. — Sista numret I I U U IN å närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sä er-
Iduns qvinliga porträttgalleri.
4.
Fröken Ebba Munck.
fänge sedan är det en svensk qvinna låtit så allmänt tala om sig som på sista tiden fröken Ebba Munck. Också hör det ej till alldagligheterna, att en enskild svensk qvinna blir trolofvad med en kungason. En sådan tilldragelse måste väcka sensation. Ordet mesallians begynner bli föråldradt, de skarpa bördsskilnaderna börja försvinna — detta är ett för vår tid utmärkande faktum. Ett är ock säkert, det nämligen, att prins Oscar genom sin nu ingångna förbindelse, hvilken som bekant utestänger såväl honom som hans efterkommande från alla arfsrättighe-ter till svenska tronen, knutit ett ännu fastare band mellan Sveriges folk och dess konungahus. Redan förut allmänt aktad och älskad för sitt flärdfria väsen och sin humana tillgänglighet, är han nu på väg att vinna en popularitet, som väl torde varda bestående.
Och hvad fröken Munck beträffar, så torde alla, som känna henne, hennes blida väsen och uppoffrande menniskovänlighet, vara ense om, att hon väl förtjenat den lycka, som kommit henne till del, ej så mycket derigenom att hon vunnit en konungason, som ej fast mera derför att hon, trots fördomar och lagparagrafer, till make vunnit den man, som hennes hjerta utkorat. Vi äro ock öfvertygade om, att alla våra läsarinnor i denna stund med oss bjertligen lyckönska de ny förlofvade!
Om fröken Munck har på sista tiden i alla tidningar skrifvits så mycket, att vi endast skulle nödgas upprepa hvad som är allmänt kändt, om vi skulle gifva oss in på en dylik beskrifning. Vi nöja oss derför med att nämna, att hennes lif förflutit enkelt och flärdfritt, deladt mellan ett älskadt hem och en mängd sjuka och hjelpbehöf-vande, för hvilka hennes varma och rika hjerta ständigt varit öppet. Fröken Ebba Henriette Munck af Fulkila är af en ätt, som härstammar från Finland. Född år 1858 i Jönköping, der hennes fader, efter att på den militära banan hafva avancerat till öfverste, var postmästare och gift med friherrinnan Henriette Cederström, är hon således ett år äldre än sin blifvande make.
En nyhet beträffande fröken Munck, som vi hafva att meddela före hvarje annan tidning, är det porträtt, som pryder vår första sida. Det är verkligen det allra nyaste porträttet, till hvilket fröken Munck suttit för endast några få dagar sedan. Det är utgånget från hoffotografen Gösta Flormans atelier och skuret i trä af hr W. Mever.
I
Misericordia!
ri-m.Can.3e- SDtottnmggata Etgget fi,i>i-t ocfi ■rnj-àEf, »nöj!aEE 3afat 3etöj?uet i ti-3lq utntetguåCf.
£Btå36fi.an.3e »fiafcofc tfcänga» v ttottoatefcna» EJ.uä( ocfi Bj-efEetfi-Eangen j!tån gatowt fi{an.3a» me!) fcostefes ßtu».
Ju»t 3et i gatufi.ot-n.et t j?fa33tan3e {^fita» ifLe-n. »tåt- £uta3 en ttostg »IlepnaSj tttj-efit mot muteti-6 »ten.;
en cjuvnna t »Ettna paftot ocfi ögon aj! ^eßefcgfö3 i »tumma ßönefc »-btäcfi&t
»ficifj!uan3e fian-3 cptet. ßto3.
£Btå3»&an3e »fiatot ttänga», g£u)a »å »naßßt j^ötßt. £Bj-eEEetfi.Eange-n ocfi. -ßfcu&et — ßönetna 3tänfia» de-zl . . .
Su Lm 3et- g.Eittan3e, fi-u.lttg; ttfE »fi.vj-33 mot »nö ocfi- ui/n3 3t-n fi-appa» ljumma loßeC 6iite.fi.tc- Sin, unga fitn3.
äl-n3et Sin. mö»»a» slwmStam
ett ogonpa-t, Mm £og,
en mun., »om uaf»en j!ot Sägen
ttEE muntet qnoEntna 3toq . . .
2>u fi.ej.3a». 31Cut »naßfit ut mu-jftn 3et g-Can»an3e mvj-ntet j!£ög; fi-ut o»e33 tto33e 3u tcfi-e 3tn gåj!ua ut fi-an.3en. »m-og!
"jag mötte 3tu -BEtefi. 8tt 3utafi.eE i- f>Eåa ögon £åg, »om fia»ttgt »än-fite» t to3na3 att någon 3tn go3fi.et »åg . . .
Misericordia * l »i3e-n ocfi. soßeEßtäm! 2)u ßat en gvlnna» enkla fij-etta ßEan3 tu»en3en en»am cpa-fc!
Johan Nordling.
Hos fru Haraldson.
Af A ve.
innerligt väl, att vi träffade dig hemma, kära Ingeborg! Du kan aldrig tro, hvad--»
»Tag plats, Augusta! Fröken Ella, den här lilla mjuka stolen åt er! Ni ser blek ut efter festen i går.»
Fru Haraldson var synbarligen glad öfver besöket.
»Middagen — det är ju den du menar — var ovanligt liflig, men jag kommer just hit för att säga dig, innan du får höra det af mindre välvilliga menniskor, att du väckt stor ovilja genom din vägran att komma dit. Du hade ju inte ens gifvit något skäl för ditt afslag.»
»Jo, Augusta, jag skref, att jag var förhindrad att antaga deras inbjudning.»
* Barmhertighet.
»Men skälet, hindret? — Ja, jag, som hörde ditt förslag här om sistens på kaffebjudningen, vet det ju, och just för det tnan nu allmänt påstår, att Lodéns lefvat så starkt undan, att krediten börjar vackla, kan du nog tänka, hvilket pinsamt uppseende din frånvaro väckte. Du kunde väl åtminstone föregifvit hufvudvärk eller illamående ! Jag försökte urskulda dig med', att du försträckt din fot — jag fick ej tag i något bättre, när fruarna och några herrar började ansätta mig med frågor, men till all olycka hade major Robert mött dig här i trappan, just då han kom från sin våning för att sätta sig i vagnen och åka till Lodéns.»
Vexlande uttryck af harm och förakt hade under Augustas ifriga tal glidit öfver fru Haraldsons ansigte; hon kämpade synbart med häftiga känslor, men nu, då Augustas ordström ändtligen tröt, låg der ett drag af djupt vemod öfver Ingeborgs anlete.
»Jag är en fri menniska, Augusta. Hvarför skulle jag förnedra mig till att ljuga? För mig är det alltid ett tillräckligt skäl, om någon ej vill antaga en bjudning. Jag både ger och förbehåller mig fullkomlig frihet i dylika fall.»
»Men det är oartigt, stridande mot god ton och lefnadsvett; förlåt, att jag säger dig det, Ingeborg!»
»Allt förlåtet! Men — ja, jag får väl gripa till utlandet som sköld, om du skall bli öfvertygad om, att vi svenskar, utan att skada vårt anseende i — utländingens ögon, gerna kunde vara en smula mindre artiga.»
»Prat, Ingeborg!»
»Som du vet, har jag rest något och äfven här ofta varit i tillfälle att umgås med främlingar. Det säges om oss, att vi i regeln förekomma vissa andra folk mera artiga än sanna, mera höfliga än pålitliga,» sade fru Ingeborg.
»Det må just fransmännen säga! Äro de kanske bättre?» utbrast Augusta häftigt.
»Här talades ju ej specielt om dem. Men kom i håg, att vi svenskar vilja ju liksom ha monopol på att vara ett folk af ära, tro, heder och redlighet; sådant framkallar jemförelser. »
»Kan så vara. Men för att tala om närmare liggande ting — du kommer väl på justitierådets bal i morgon?»
»Ja, det tänker jag.»
»Hör, Ingeborg, medan jag nu kommer i håg att fråga derom! Är det verkligen din afsigt att ej vidare bjuda Ulla hit? Tror du det hjelper eller biter på en sådan erkekokett? I går var hon mera firad än någonsin, och en sådan drägt se'n! Direkt, färdig, från Paris.»
»Många gånger har jag bedt min kusin upphöra med sin ovärdiga, förnedrande lek med sinligheten, men — — Fröken Ella,» Ingeborg afbröt och vände sig till den tysta unga flickan; »skulle ni vilja till edert hem inbjuda qvinnor, hvilka genom drägt och uppförande nedsätta vårt kön? Hur kan en svensk qvinna, som borde veta, hur väl våra penningar behöfvas i landet, kasta ut summor till franska fabrikanter? Skulle ni på sådant sätt kunna beröfva våra egna sömmerskor en välbehöflig förtjenst?»
»Det tror jag ej, att jag kunde, fru Haraldson.»
»Åh nej, i Ella har du en fanatisk an-hängerska!»
Augusta log, men det låg något harmset och otåligt i tonen.
30
Källa: Project Runeberg ·
