Idun: 1889

Minusimpi, som a] antage» till Införande, återsändes, sivlda porto bl- I r* I | 1 | Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre pr 4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U I « spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.

i en af doktor Torstenson utgifven bok, »Från Mösseberg », samt genom årets program, hvilket säkerligen fås på reqvisition hos badanstaltens kamrer.

Och kommer ni dit i sommar och ej har funnit mitt prat alltför odrägligt, så kan det ju hända, att vi träffas, ty jag kommer bestämdt att vara der.

Ett storstadsbarn.

Berättelse för Idun af Johan ]nordling.

VIII. Katastrof.

(Forts.)

|)et var i början af september, och höstens spår började redan göra sig märkbara. I Kungsträdgården stodo visserligen ännu blomsterparterrerna i färgrik och ymnig prakt; de stolta solrosorna sträckte sina långa halsar upp ur bädden af dahlier och af violetta och röda astrar; deras skinande runda ansigten började redan fåras en smula i fröbildningen, men likt gamla koketter vredo de dem lika käckt rundt efter solen, så att den riktigt skulle lysa skröpligheten upp i dagen.

Lindarne efter alléerna hade fått smaka på de första frostnätternas isiga kyss, så att bladen skiftade röda och gula i skrikande nyanser, som gåfvo bela vegetationens hösttoalett en viss glädtig brokighet.

Staden började på nytt befolkas. Hr Stockholm flyttade in från sommarnöjet, in till det trägna vinterarbetet på kontoret eller embets-rumraet, hvilket snart skulle taga vid. Ångbåtarne ute från skärgården voro öfverfyllda af flyttningsbråte, och nere vid Blasieholms-kajen restes formliga barrikader af sängar, brödlårar, blomsterbord, ölkorgar och köttinor.

Luften om dagarne var dock fortfarande ganska ljum och behaglig, så att ännu kunde man väl hålla ut på landstället en tid, tyckte de mest landtlifskäre. Och de stannade.

Till dessa, som ej gjorde sig brådtom, hörde ock herrskapet på Klaraborg. Fastän de flesta villorna i grannskapet redan sågo helt vintertomma och öfvergifna ut med sina tillbommade fönsterluckor och nakna verandor, sväfvade den blågula flaggan högt och gladt på sin stång öfver den Ritterska villans skiffertak, och de hvita gardinerna på Klaras veranda lyste så bländande nya i solskenet, som om de hade satts upp den dag i går.

Så var det ock en festedag på Klaraborg i dag, så midt i veckan det var, annars hade helt säkert icke flaggan varit hissad. Man väntade en gäst dit ut, en kär gäst, som visserligen ej varit derifrån i mer än fem eller sex veckor; dock tyckte både Klara och brodern, att det var en oändlighet, som förflutit, sedan Ruth så plötsligt lemnat dem. Ty det hade legat mycken sorg, mycket lidande och mycken fruktan emellan den stunden och denna. Och tunga dagar bli långa dagar.

Så fort Klara hade mottagit Ruths långa bref med den smärtsamma bikten, den tår-uppfyllda berättelsen om ett ödelagdt lif, och sjelf hunnit taga del af detsamma, lemnade hon det, med ögon fuktiga af medkänslans gråt, utan ett ord åt sin broder, som hela tiden under orofull spänning följt det skiftande spelet i hennes ansigte. Karl Vrede ögnade med nervös hastighet igenom raderna; ju längre fram han kom, dess häftigare arbetade hans

bröst; en mörk rodnad, som antog allt djupare färg steg upp på hans panna och i hans ansigte.

Till sist reste ban sig häftigt upp och brast ut med en röst, som skälfde af harm:

»Den skurken; tänk, hvad hon dock lidit — tänk hvad hon lidit! Nog kände jag godt Kruses uselhet — men till och med detta —

att han misshandlade henne--åh, det är

för mycket!...»

Med sänkt hufvud och mörk blick gick han hastigt några slag fram och åter öfver rummet; så stannar han plötsligt framför systern, som med oroliga blickar följer honom, oeh säger i en bestämd ton, hvilken ej tillåter någon motsägelse:

»Vi måste genast fara in till staden, du och jag. Din man kan ju ej ha stort intresse af detta, och han har sina sysslor, som binda honom. Men du, som är hennes väninna, och jag, som — — Ja, emellertid, något måste vi genast göra. Denna tvära afslutning på brefvet, denna främmande stil på kuvertet, jag vet ej, hur man skall förklara det? Kanske har hon blifvit plötsligt sjuk eller så ...»

Och så foro de med första båt.

Främst af allt gällde nu att få upplysning om Ruths bostad; de togo en droska och började en forskningsresa från hotell till hotell genom den stora staden. På något af de mera betydande fanns hon ej; nå ja, det var ju ock naturligt, att hon sökt något mindre och stillsammare, der hon lättare kunde undgå en plågsam nyfikenhet och finna lugn.

Sedan de i all hast rekreerat sig med en enkel middag, satte de sig upp på nytt och fortsatte ronden. Det var ett styft stycke arbete. Vid hvart och hvartannat gathörn sprang Karl Vrede ur vagnen och så in att examinera portieren.

Det var ej nog att fråga efter fru Kruses namn, ty han förutsatte möjligheten, att hon uppgifvit något diktadt, utan han måste anställa ett formligt, uttömmande förhör på hvarje ställe, dit de kommo.

Men beständigt, när han vände åter till Klara och vagnen, kunde hon utan onödiga frågor läsa samma: »intet, rakt intet» i hans allt mer missmodiga ansigte.

Det led redan hastigt mot qvällen, och ännu hade de ej funnit det ringaste spår. Alla tänkbara ställen på Norr voro undersökta, de hade gjort en tur till de rimliga inom Staden. De voro båda nästan uppgifna af trötthet, och Karl hade blifvit allt mera fåordig och mörk.

»Ja, du förmår väl inte mera i dag», frågade han till sist systern, när de för hundrade gången stodo tveksamma, hvart de på nytt skulle vända sig.

Klara suckade trött.

»Om det endast ledde till något resultat, skulle jag nog. . .»

»Vi skola endast göra ännu ett försök, och sedan sluta vi för i dag. Man har upplyst mig, att på Söder egentligen endast finnes ett litet hotell, der vi kunna ha skäl att söka. Vi fara dit.»

Trött tillbakalutad mot vagnens dynor satt Klara väntande utanför hotellets port. Hon följde med likgiltiga blickar den rörliga Götgatans lif. Det brusande, monotona sorlet omkring henne verkade nästan söfvande på hennes uttröttade nerver. Det var förfärligt, hvad Karl dröjde länge här inne! Men han fann nog intet, åhnej — intet —- intet--

Hon spratt upp, vid att brodern lade sin hand på hennes arm.

»Du sofver visst, stackars syster», sade han med ett sorgset småleende, »ja, jag dröjde länge. Men nu skall du få höra, nu — har jag funnit henne!»

»Verkligen!» Hon reser sig spänstigt upp i vagnen, den sena framgången ger nya krafter. »Hvar? Här? Svara mig då — Karl!»

Hon var redan ur vagnen. Han tog hennes arm och gick långsamt framåt efter trottoaren.

»Du skall få höra, hvad flickan berättat på hotellet. Ruth har jag ännu ej sett. Jag vill, att du först skall göra det. — Ruth finnes der, fastän hon uppgifvit ett diktadt namn. Omständigheter, beskrifning — allt stämmer. Ja, och dertill brefvet som drifvit oss hit.

I går afton hade hon kommit oeh beställt rum. Utan bagage, hvilket väckte värdfolkets uppmärksamhet. Men hon sade, att det blifvit försenadt och skulle komma, samt betalade rummet i förskott.

Hon föreföll dem mycket blek och medtagen, nästan upprörd, kanske sjuk. Hon hvilade först ett par timmar på soffan, men begärde sedan, sent på qvällen, papper och bläck och satte sig att skrifva. Detta drog mycket långt ut på tiden, och den uppassande tjenstflickan, som ett par gånger tittade in i rummet, gick till sist, på Ruths egen begäran, och lade sig.

Tidigt på morgonen, när de knackade på hennes dörr, förskräcktes de af att ej få svar. Dörren öppnades. På golfvet framför skrif-bordet låg Ruth, medvetslös. Det oafslutade brefvet fanns ännu på bordet, och ljuset i staken var helt och hållet nedbrändt.

De lyfte henne upp i sängen och fingo bud efter en läkare. Medan de baddade hennes tinningar med vatten och is, kom hon åter till lif och började tala, osammanhängande, i yrsel. Hon hade våldsamma febersyner, och kastade sig förfärad af och an i sängen, medan hennes läppar mumlade om blodssyuer och mord.

Läkaren kom oeh förklarade, att någon häftig själsskakning framkallat en plötsligt utbrytande nervfeber, och att från denna för-skrefvo sig hallucinationerna.

Under lämplig behandling blef hon fram på förmiddagen lugnare oeh talade då, fortfarande utan sammanhang, om ett bref — och så ditt namn — och så brefvet — och åter du — — och läkaren kom så till sist under fund med, hvart det oafslutade brefvet var ämnadt. Förseglar det oeh sänder det med särskildt bud till första Vaxholmsbåt.

Men han glömmer, kan du tänka dig, af rent förbiseende i brådskan att utsätta afsäud-ningsadress! Vi hade annars varit här sex timmar tidigare.»

Klara formligen slukar orden från hans läppar.

»Hur är det med henne nu? Ar hon bättre? Har du sett henne? Har du träffat läkaren?» — en hel ström af brådskande frågor afbryter till sist hans tal.

»Ja, läkaren är just nu der. Han vill ej, att jag nu skall gå in, utan anser det bättre, att du gör det, som är hennes väninna. Hon yrar för öfrigt fortfarande och känner helt säkert ej igen dig.»

(Forts.)

Det strängt anlitade utrymmet nödgar oss

för dagen att starkt knappa in på de

smala spalternas område, men lofva vi

att med första gifva full ersättning.