Idun: 1889

tion ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig I Pl I I M användas och marginal lemna». Namn och adress torde alltid nog. verksamhet mottagas med tacksamhet. Endasten sida af papperet bör I U U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräkna»

upptogo en hufvudsaklig del af de hastigt flyende ungdomsåren.

Huru angelägna borde vi ej vara om att lära barn och ungdom inse det nödvändiga i att nyttja tiden rätt, och att en illa använd dag är något förloradt, som ej kan återköpas. Den hos barn vanliga sorglösheten beräknar ej, att minuter bilda timmar — det måste läras dem med öfvertygelsen språk och exempel, med gamla sanningar, som dock alltid förblifva nya, och som i ett och annat fall kunna uttryckas med de väl kända ordspråken, »tid är pengar» — »morgonstund har guld i mun» — »uppskjut ej till morgondagen, hvad du kan göra i dag», o. s. v.

Att föreslå en inskränkning i det myckna promenerandet vore att opponera sig emot en aktad läkarekår. Jag skall derför hålla mig till »gammalmodigt prat» genom att hänvisa till de tider, då de husliga bestyren ansågos så vigtiga, att de ej fingo stå till baka för nöjet af en promenad; den blef sedan en rekreation, som uppfriskade blodet och åter-stälde de genom arbetet nedsatta krafterna. Hvilken helsosam rörelse för kroppen ligger dessutom ej i många af de husliga göromå-len! Inga promenader ge friskare rosor på kinden, gör kroppens utveckling starkare, sätter lynnet i en gladare skiftning och ger mera jemnmod, hurtighet och spänstighet. »Men hvarifrån få den friska luften», hör jag läsaren misstroget utropa, och då jag ej vill bli honom svaret skyldig, påpekar jag den hänsyn till ventilation, som nu for tiden tages vid alla byggnadsföretag och är en borgen för, att luftvexlingen i rum kan försiggå tidt och ofta, och att således ingen behöfver lida brist på, hvad Skaparen så rikligen gifvit oss för helsans och kroppens sunda utveckling.

Då jag talat om hushållning med tiden, har jag tänkt mig, att de från skolan lediga timmarne genom en ändamålsenligare indelning kunde befrämja huslighet, men troligt nog finna många mödrar en obillighet uti den fordran, att skolflickan äfven skall deltaga i hemmets arbete — »de ha så många lexor» heter det alltid. Men den kontroll, som flickskolorna nu mera äro underkastade, bannlyser ganska strängt öfveransträngning, så att äfven de medelmåttigt begåfvade lärjungarna, hvilka vanligtvis utgöra det största antalet, kunna ha god tid öfrig för litet »stök» i hemmet. Alla veta vi, att vanans makt har ett ofantligt välde öfver oss, och det vore derför nödvändigt att vänja äfven den ännu ej vuxna flickan vid en sysselsättning, som kunde inge henne håg och sinne för huslighet, lära henne inse, att hon är behöflig i hemmet, att hon kunde underlätta en moders trägna och mången gång tunga omsorger, och att hon kunde bespara föräldrarne mången utgift.

Till hvilken stor nytta skola ej dessa mångfaldiga bestyr blifva för den unga qvinnan vid den ålder, då de öfversvallande känslorna leda hennes fantasi in på områden, som, i strid med det alldagliga lifvets företeelser, göra henne svärmisk, opraktisk och stundom nöjeslysten utan all måtta.

Det vore önskligt, att de »dåliga tiderna» gåfve uppslaget till något godt, och att man i tidsandan, som aldrig undgår att trycka sin stämpel på det uppväxande slägtet, spårade större tendens till huslig verksamhet. Låt den unga qvinnan offra sina bästa krafter i hemmet, åt dess arbeten, omsorger och detta mångahanda, som ger henne intresse för det praktiska lifvet, gör henne till en duglig husmor och ändtligen lär henne att känna sig

hemmastadd inom ett område, der den mognade qvinnans verksamhet oftast tages i anspråk, och der — ingen kan förneka det — vägen ligger gifven för qvinnor af alla stånd, for den högt begåfvade lika väl som for den i intellektuelt afseende klent utrustade.

För att ej bli missförstådd kan jag ej sluta mitt »gammalmodiga prat» utan att tillägga, att jag ingalunda ringaktar de bokliga studierna. Tvärt om, jag skattar högt den tid, som befrämjar qvinnans intellektuela uppfostran, som låter hennes iutelligens få det erkännande, som fordom ej alltid kom henne till del, och som ej lägger hinder i vägen för den qvinna, som söker vetandet i de djupare schakten. Men det är ensidigheter och öfverdrifter, som åstadkomma det skefva i lifvet, hvarför äfven en författare säger, »att all ytterlighet är stäld på gränsen af ett fel».

Det är äfven en orubblig sanning, att qvinnan, på hvilket stadium af bildning hon än står, icke bör lösgöra sig från sina husliga pligter, och, som man äfven här vid lag måste tillämpa den gamla satsen, »ingen regel utan undantag», vill jag till sist framhålla, att det ej är undantagsfallen som böra gifva uppslaget till vårt uppfostringssystem.

H-g.

Från våra badorter, v.

Mösseh ergs kallvattenkuranstalt.

Af G—s.

Hedersamt omnämd vid Iduns 5:te pristäfling.

ij|||Jerån hvilket håll man med jernväg nalkas Fal-köpings station, fästes uppmärksamheten ovilkorligt af den bergshöjd, som dominerande reser sig öfver den milsvida slätten. Det är Mösseberg, och på dess sluttning ligger den mycket besökta badorten, skyddad mot kalla vindar genom bergets sista, omkring två hundra fot brant uppstigande afsats.

Altså: ni anländer titi Falköpings station eller Ranten, som den gemenligen kallas, till skilnad från Falköpings stad, hvilken ligger ett stycke derifrån. Vid stationen finna vi »Johan», den gamle Mösse-bergs-kusken, som tager er sjelf och ert lättare bagage med sig i omnibussen, såvida ni ej föredrager att begagna någon af de väntande droskorna eller ock att gå, ty afståndet är ej längre, än att detta mycket väl låter sig göra på en femton minuter.

Den första till anstalten hörande bygnad, vi träffa på, är den stora villa, som inrymmer restaurationen, der ni kan få tre goda mål mat om dagen för ett pris, varierande mellan 2 kronor och 1,25. »Barn under tolf år erlägga half afgift», är en gammal känd regel, som tillämpas äfven här. Och så gå vi förbi några mindre klädsamma grindar stora vägen rätt upp till badhuset. Nämda väg utgöres af en vacker, tredubbel allé, på hvars sidor synas gröna planer med inströdda träd och buskager, mellan hvilka framtitta täcka villor med verandor och blomstergrupper.

Sjelfva badhuset är en ståtlig, vidsträckt bygnad, hvilken dock genom om- och tillbyggnader fått ett visst pittoreskt utseende. Då vi genom den breda verandan, en ypperlig promenadplats i regnväder, inträda i vestibulen, hafva vi damernas badrum till höger, herrarnes till venster. Lokalerna äro höga, ljusa och luftiga samt innehålla alla möjliga former af bad — ja, det vill säga, man får icke begära att få simma i öppna hafvet, men för resten finnes allt, från en enkel dusch till det mest komplicerade »medikamentösa», kolsyrehaltiga och elektriska bad. Hvad beträffar den med särskilda apparater försedda barnbadafdelningen utgör den småherrskapets förtjusning och är särdeles lämplig för behandling af en mängd barnsjukdomar.

En trappa upp äro sällskapsrummen belägna, en större sal och fyra mindre rum, försedda med tidningar, piano, m. m. Såsom betecknande för Mösseberg ber jag er observera, att pianot är placeradt i ett litet, längst bort beläget rum. Och då vi nu kommit in på detta kapitel, skola vi taga plats i

en af de beqväma sofforna eller kanske ännu hellre på den rymliga balkongen och spraka litet om säll-skapslifvt här. Den, som utan alt känna till förhållandet, kommer till denna plats för att här, liksom vid de flesta andra badorter, fortsätta vinterns lustbarheter under något förändrad form och kryddade af nyhetens behag, blir bittert besviken i sina förhoppningar. Ingen musik, utom möjligen vid pianot der inne i hörnet, ej en aning om dans, inga picnics, kostymeringar, bazarer och hvad allt det kan vara, som sysslolösa menniskor finna på att fördrifva tiden rned. Endast ett eller annat »kafferep» eller möjligen en konsert af någon till förtviflan drifven kringresande artist. Det låter just icke lockande det der, och likväl besökes anstalten af bortåt tusen personer om året, och, märk väl, af dem är det ett stort antal, som återkommer år efter år. I första rummet måste detta naturligtvis tillskrifvas de öfver all jemförelse utmärkta baden och den höga, friska, för fukt och dimmor fullkomligt fria luften. Men, eget nog, gör äfven lifvet här på platsen sitt till. Med frånvaron af alla de der nöjena försvinna äfven lyx och tvång, hvar och en kläder, sig hur enkelt han behagar, lefver oge-neradt och lugnt samt, framför allt, hvilar sig ocli hemtar krafter. Man promenerar i den vackra parken eller på berget, man språkar, äter och sköter sig efter egen smak. Det har mycket talats om den religiösa prägel, som hvilar öfver Mössebergs badinrättning, och visst är. att den, som känner sig dragen åt detta håll, här träffar många meningsfränder, men någon propaganda bedrifves här ej på minsta sätt, utan gör hvar och en som han behagar. Hvad som väl ej kan bestridas är, att man, efter en på detta lugna sätt tillbringad sommar, finner sig bättre beredd att återtaga vinterns strapatser, än om man äfven under hvilotiden arbetat ut sig, låt vara i nöjets tjenst.

Och nu lemna vi vår behagliga plats, sedan vi kastat en sista blick på den vackra anläggningen med sin vattenkonst midt framför och de bada svandammarne på sidorna, olika många andra sådana, derigenom att de verkligen äro »befolkade» med svanor.

Från stora byggningens baksida utskjuter den äfven till bönesal begagnade brunssalongen, der alla sorters helsovatten tillhandahållas, och strax derin-vid är apoteket beläget med första biträdande läkarens arbetsrum. Ett stycke åt sidan ligger en villa, som inrymmer öfverläkarens mottagningsrum med sin stora, ehuru ofta otillräckliga väntsal, gymnastik m. m. Och så gifva vi oss utaf uppför backen.

»Hvad är det der? Något gammalt fästningsverk, kanske från Albrekts af Mecklen-burg tid, då han huserade här på bergssluttningen?» Nej alldeles så märkvärdigt är det ej, men märkvärdigt är det: ett solbadhus, der man kan få bada sig i solen efter konstens alla reglor. Och der något högre upp ha vi »paviljongen», der kafferepen afdrickas och man rumlar på sodavatten och — saft. Och så börjar trappornas region. Men vi kunna ju taga dem på nedvägen och nu i stället sätta oss upp i det nätta ponny-ekipaget, som på slingervägar för oss till bergets platå. Här äro vi nu modiga elfva hundra fot öfver hafvet. Var god observera utsigten! Storartad, icke sant? Om vi gå dil bort, kunna vi se Kinekulle, Billingen, Hornborgasjön, Axevall och, om vi gå ännu en bit, Skara tiil och med. Och hvilken luft! Hur frisk och ren! Och minsann sprida ej de halfvuxna barrträden en ganska stark skogsluft. Der i sanatoriet slå vi oss ned och dricka ett glas nysilad mjölk att läska oss med efter ansträngningen. Är här icke bra skönt? För resten kan ni få bo här uppe på höjden, ty här finnas i sanatorie-bygnin-gen två eller tre rum till uthyrning. Se, hvilket löfhaf här nedanför, och hur täckt de spridda villorna titta fram. Man kan ej undgå en frestelse att åtminstone för någon tid uppslå sina bopålar i denna härliga natur.

Men kostnaden? Ja, för att fullständiga det hela skall man väl tala något derom. Priset på rum är vanligen 1 kr. om dagen, stundom något högre, och för dem, som så önska, ända ned till 40 ä 50 öre, allt efter rummens storlek och belägenhet. Önskas en extra bädd, betalas den med 1,50 i veckan. Detta med uppassning och sängkläder, utom linne. Kurplatsafgiften är 5 kr. i veckan, och baden betalas för samma tid med 6,50. För familjer modifieras dock dessa afgifter. Läkarvården är fri. Elektricitet, massage o- d. betalas efter särskild taxa.

För dem, som önska hafva eget hushåll, äro matvaror af alla slag lätta att erhålla, såväl vid sjelfva badorten som ock vid Ranten och den, en fjern-dels timmas väg derifrån belägna, Falköpings stad. Och detta tror jag vara allt, som nu behöfver sägas. Skulle ni på allvar tänka på, att sjelf förvissa er, om huruvida min beskrifning är efter naturen, och dä önskar närmare upplysningar, erhållas sådana

232