Idun: 1889

h illea ett .lummer Ueckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- i n i | kl Idun, erhållet «it gra ti »exemplar för bela den tid, under hvilken abonnt nenter, tom aamlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera

dig , utan derför, att det är husmoderns pligt att öfver allt vara den första i sitt hus! Jag häller just på att afsluta veckans räkenskaper. Vi ha varit sparsamma, Ernestine, och som bevis på min tillfredsställelse vill jag vid årets slut lägga 10 kronor till din lön! Det har du väl ingenting emot?»

Kokerskan framstammade en tacksägelse och lemnade rummet, i det hon mumlade:

»Ja, när det hänger i hop på det viset, sä far man väl finna sig i, att hon har ögonen i alla krokar!»

Så skyndade hon ned i köket.

# ¥ *

Doktor von B. kom hem från sammankomsten först klockan 1 och gick in i matsalen. Han kastade en förnöjd blick omkring sig: allt var ordning och trefnad! SI kom doktorinnan.

»God dag, Isabella,» sade husets herre med ett leende och blickade med välbehag på sin hustru, som var iförd en enkel hushållsklädning.

»God dag, Rudolf,» svarade hon; »var sammankomsten tröttsam?»

»Just inte så farligt. Men låt oss ta plats!»

Så kom tjenarinnan och satte soppan på bordet. Och i samma ögonblick trädde, likaledes genom en sidodörr, det äkta parets enda dotter, den elfvaåriga Cilly, in.

»God dag, far och mor,» helsade hon och satte sig med en vänlig nick till svar ned vid bordet.

Sedan doktorn, enligt gammal sed i huset, läst en kort bordsbön, vidtog den enkla, men kraftiga måltiden, som kryddades af muntert samtal. Endast Cilly, hvilkens mun annars ej plägade stå stilla, var tystare än vanligt, och fru Isabella lade snart märke till, att barnets ögon voro röda af gråt. Hon sade emellertid intet, då hon antog, att nägot förefallit i skolan. Och hon sökte alltid att bespara sin herre och man onyttig förargelse oeh förtret.

Middagsmåltiden var slut, och doktor v. B. gaf tecken till uppbrott med att låta tjensteflickan bära fram cigarrer. Efter att några gånger ha gått frain och åter i matsalen, brukade han draga sig till baka till sitt rum för att der få sig en middagslur. Cilly följde, på en vink från modern, denna in i hennes boudoir, der fru v. B. tog plats i en länstol vid fönstret, i det hon fattade sin stickning. Så sade hon:

»Nå, Cilly?»

Den vackra flickan rodnade vid dessa ord och tog derefter ur sin klädningsfieka långsamt fram ett försegladt kuvert, som hon dröjande räckte åt modern.

Eru Isabellas ansigte blef mycket allvarsamt, då hon fläste adressen: »Fru Isabella v. B.», och sade:

»Ater igen ett meddelande från skolan, Cilly? Hvad är nu detta?»

Cilly grep förlägen efter sitt bältspänne, då hon svarade:

»Jo, mor, fröken Möller, vår lärarinna i handarbete, grälade igen, som hon alltid gör, då jag tappade ett par maskor.»

»Verkligen för så litet, Cilly? — Det skulle inte vara vackert af dig, om du dermed sagt en osanning!»

»Ja, det vill säga,» sade Cilly, i det hon rodnande bättrade på sin framställning, »jag hade inte heller gjort min stickning i ordning.»

»Jaså,» och doktorinnan såg upp. »Du var alltså lat?»

Hon öppnade brefvet och läste högt:

»Nådig fru! Dess värre har Cilly ej heller till i dag utfört det henne ålagda stickningsarbetet. Då jag förebrådde henne det, svarade hon, att hon inte behöfde lara sig sticka, emedan hon var rik! Denna oskicklighet beder jag eder — o. s. v.

Fredrika Möller.»

Hon såg strängt på Cilly.

»Och det har du sagt, Cilly? Fy, skäms! För det första ber du nu redan i eftermiddag fröken Möller om förlåtelse för ditt oskickliga beteende, och för det andra stickar du nu dubbelt så mycket och visar upp för fröken Möller i morgon! — Jag skall strax skrifva till henne om saken! — Tag nu din pall och sätt dig här bredvid mig; jag skall berätta dig en historia.»

Cilly såg bäfvande upp till modern, men gladde sig i sitt inre att ha sluppit ifrån för så godt pris, ty fru Isabella var sträng. Hon lydde i tystnad, och doktorinnan böljade:

»Det är nu aderton år, sedan en ung flicka af adlig familj plötsligt miste sina föräldrar, hvarför prinsessan S. tog sig henne an och anstälde henne som hoffröken, då detta var det bästa sättet att sörja för den stackars flickan. Fadern hade nämligen gjort sig förtjent om regeringen. Den unga flickan hade emellertid liksom du alls ingen håg för handarbeten, hvaremot hon var dugtig att spela piano och talade en utmärkt franska. Prinsessan

S„ hvilken var en huslig dam, en sann husmor i ordets bästa bemärkelse, såg snart med sin skarp-synthet, hur det stod till med den nya hoffröken, och beslöt att förbättra henne. — En dag, då bägge sutto i prinsessans boudoir, räckte hon fröken en (in virkning och sade:

»Fröken Bella, jag önskar sända detta mönster till en väninna; hjelp mig att virka af det!»

Den lilla hoffröken blef förfärad , men måste naturligtvis tillstå, att hon icke kunde virka.

Då log prinsessan och sade:

»Har är det möjligt, Bella? Kan ni inte en gång det? Då far ni verkligen lof att lära er det! — Jag skall om morgnarne skicka er till min kammarfru Zoë, som är ett mönster, hvad qvinligt handarbete angår. — Ser ni, Bella, det är fyra saker, som jag prisar en dam för. För det första: enkelhet! För det andra: skicklighet i alla qvinliga handarbeten, parad med bildning och förstånd! För det tredje: kännedom om hushållsbestyr, utan hvilken vederbörande dams blifvande äkta man blir en mycket olycklig sådan! För det fjerde: sinne för ordning och snygghet!»

»Men, ers höghet,» anmärkte då den dåraktiga Bella, »hvartill har man då tjenstfolket?»

Då såg prinsessan mycket strängt på den unga flickan och svarade:

»Kära Bella, vet man hvart ens öde kan föra en, och om man alltid blir i tillfälle att hålla tjenare? — Ser ni, de högt bildade grekerna måste alla utan undantag lara sig ett yrke. Sokrates var bildhuggare, Kleantes vattendragare, Paulus mattväfvare, Augustus — ty romarne lärde det af grekerna — var snickare på lediga stunder, Marcus Aurelius lärde målarkonsten! — Och hur många prinsar finnes det ej, som likaledes följa detta exempel? Och så skulle vi qvinnor lägga händerna i skötet och ingenting uträtta, oaktadt det just är qvinnans sanna prydnad att aldrig vara sysslolös? Nej, Bella, lär hvad som nu felas er, så att ni en gång kan bli i stånd att som husmor vara ett mönster för ert tjenstfolk, ej blott i att befalla, utan ock som ett exempel af duglighet!— Gud vare med er, mitt kära barn!»

»Och dermed fick jag gå, ty, tänk dig det, Cilly, denna dåraktiga flicka var jag, Isabella von S.! Men lektionen var ej förspild på mig, jag lärde hos Zoë och i köket och var lycklig deröfver, då jag några år senare gifte mig med din far, som den tiden hade ett jemförelsevis anspråkslöst embete. Vi äro nämligen alls inte rika, Cilly; det är endast vår sparsamhet, som bidragit till att vi äro välbergade. Tänk noga derpå!

Du kan lätt inse, hvarför jag berättat dig denna historia. Gå nu, och uppfyll för framtiden dina pligter bättre, än du gjort hittills.»

Vid dessa ord sprang Cilly upp, föll med rörelse modern om halsen, kysste henne och sade:

»Älskade mor, hvad du är god, och hvad jag varit vanartig! Ja, ja, det skall bli på annat sätt och bättre härefter! O, — förlåt mig!»

Fru v. B. log:

»Fjelfkännedom, Cilly, är det första steget till förbättring! Håll ord, och må Gud välsigna dig! Nu är det tid, att du går.»

Hon kysste henne på pannan, och Cilly skyndade under tårar ut.

Fröken Möller klagade efter detta aldrig mer öfver Cilly.

Litet gammalmodigt prat om huslighet.

»All ytterlighet är stiild på gränsen af ett fel.»

|l|||jen qvinliga ungdomens husliga uppfostran har på de senare åren rätt ofta varit föremål för diskussion bland tänkande män och qvinnor, och hvem vill icke i en fråga af så vigtig natur' draga sitt strå till stacken, äfven om man befarar, att det kommer att hamna på literaturens stora sophög.

Hvad man i synnerhet påpekat vid talet om uppfostran är bristen på huslighet, på sinne och håg derför hos nutidens uppväxande qvinnor, och det tycks, som skulle denna kunskapsgren sakna en god jordmån för att kunna slå ut friska och lifskraftiga skott. Att bearbeta denna jordmån blefve ett arbete icke endast för hemmen, utan äfven af vigt från nationalekonomisk synpunkt i dessa »dåliga

tider», som det heter i tal och skrift, och som med slående exempel kunna bevisas äfven i det dagliga lifvet.

Mången torde erinra sig en tid, då man ej betänkte sig på, ej tvekade i åsigterna, om att huslighet var oundgänglig för den unga qvinnan; man ansåg hennes uppfostran försummad, om deri ej ingick kunskapen om ett hushålls skötande.

Förefinnes ej numera denna nödvändighet?

Få torde härpå ge ett nekande svar, men kanske göra det tillägget, att »husligheten den tiden var en pålaga, så absolut, att den ej kunde skjutas åt sidan».

Det är sant, att, innan den industriella verksamheten nått sin nuvarande utveckling på alla områden, måste de flitiga händerna i hemmet tillverka det, som i dessa tider mången gång köpes så lätt och understundom rätt billigt, men den prisbilligheten är dock ej alltid verklig. Det hemgjorda blir varaktigare, samt ofta ändamålsenligare, och ingen kan motsäga, att billigheten äfven har sin grund i varaktigheten.

En grundsanning, som vi alla erkänna, är att med tiderna vexla åsigterna, och således torde få af det unga slägtet inse, att den gamla tiden — den tiden då mormor och mormorsmor lefde — hade sina fördelar framfor den nya, d. v. s. om man jemför arbetsamhet, huslighet och enkelhet, oeh att en återgång till denna tid, med de modifikationer, som tidsförhållandena kräfva, skulle vara af gagn för upplifvandet af husligheten, som vid emancipationens första skede fick sin knäck — man började ringakta detta arbete inom hemmets krets, och det blef omodernt att vara huslig. En viss ensidighet gjorde sig gällande i den unga flickans uppfostran oeh kom henne att framför allt annat eftersträfva bokliga kunskaper och talanger — man skulle bli lärd och artist; men fåfängan, som ofta var den afgörande parten, åstadkom ytlighet och half-het i allt. Som våra nuvarande flickskolor undergått en genomgripande förändring, bibringa de äfven sin undervisning grundligt, systematiskt oeh ledande till sjelfstudium, då skolans klasser äro genomgångna, men man förebrår skolorna att lemna för liten tid öfrig till annat arbete i hemmet än lexors inlärande. Är det verkligen så? Jag tror det ej, och det är just med afseende på en dylik beskyllning jag vill påminna om en tid, som hade sunda lefnadsvanor samt i mer än ett afseende sundare åsigter än denna med skäl så kallade »framåtskridandets» tid.

Hvad som först och främst fordom inpräglades och gjordes snart sagdt till en trosartikel var att rätt lära sig uppskatta tidens värde, ej vårdslöst behandla, hvad vi böra anse för vår dyrbaraste egendom, och ej slösaktigt använda tiden till förströelser och nöjen. Detta sistnämda ord har emellertid i vår tid en ofantligt stor betydelse. Barnet skall roas i skolan och utom skolan, och när den unga flickan har kommit ur skolåldern skall hon föras in i en hvirfvel af nöjen, som slukar både hennes fysiska och psykiska kraft. På detta område spilles sålunda en dyrbar tid af qvinnans lif och hennes bästa krafter, och just här vid lag skulle en hushållning med det, som glider oss så lätt och skyndsamt ur händerna, kunna åstadkomma storverk, kunna göra den fattige rik, den oförnöjde tillfreds-stäld, och ge den tröge tillfälle att utveckla en kraft, som han ej tror sig ega. I stället för dessa ofta återkommande tids- och pen-ningödande förströelser borde man uppsätta ett program, der huslighet ocn arbetsamhet

231