Idun: 1889

Idun utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I P\ I I M tidningen Innehåller nästan uteslutande origlnalbldrag. — Uppgif å __qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. -__I L> U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sf er.

slippa undan kroppsarbetet strandat, gick den tidens s. k. bildade ungdom till något praktiskt yrke eller syssla. Häraf följde naturligtvis, att städerna fmgo en stark tillströmning af unga män oeh qvinnor, hvilka der sökte sysselsättningar som skrifvare, handels -biträden och annat, som den tidens städer kunde erbjuda af sysselsättning åt dylika individer, medan landsbygden led brist på arbetskraft oeh våra naturliga rikedomskällor lågo obrukade, fastän en allt förtärande guldtörst hade bemäktigat sig detta slappa slägte, som ville skörda guld utan att hafva lagt skuldran till allvarligt, ihärdigt arbete med små medel och måDgas förenade krafter.

»Nöden i städerna tilltog, fattighus, fängelser oeh skolor, stora som palats, reste sig sida om sida, och i dessa senare inspärrades generation efter generation, läsande så, att sorlet af lexorna liknade bruset af en stark ström. Man synade, mätte, vägde dessa blodfattiga, skrofulösa lexläsare; man utvidgade skolsalarne; man dref de slappa skarorna till gymnastiken; man skref böcker för att lära barn leka; man gaf dem hvarje år fria så länge, att de hunno glömma det allra mesta af den inpluggade lärdomen; och man examinerade och premiebelönade, relegerade och — konstaterade en öfver allt tilltagande råhet och sjelfsvåld hos ungdomen.

»Tänk eder så, unge främling, hvilket lif der måste föras, hvilka mer eller mindre hemliga oseder der måste öfvas bland dessa från alla slags hem sammanrafsade och sammanpackade lexläsare! Efter det två slägtled genomgått dessa anstalter, var föräldramyn-digheten nästan utplånad; de voro få, som då mera gittade att upptukta och uppfostra sina barn. Skolorna skulle ju ha dem, der föreskrefs, hvad barnen skulle göra, oeh skolorna behöllo dem under hela den tid, då verkligt arbete, andligt som kroppsligt, skall läras, viljan riktas och stärkas samt hela karaktären bildas, och hvaije försök från föräldrarnes sida att gripa in i barnens dagliga lif afvisades med svaret: »Yi ha lexor att lära till i morgon.»

»Att ett i sjelfsvåld, råhet och s. k. skol-straff uppvuxet slägte ej kan ha någon synnerlig arbetsdrift eller arbetskraft, är ju nu tydligt för alla. Men i den tiden var man, tack vare hela detta olyckliga undervisningssystem, i allmänhet blind för sammanhanget emellan orsaker och verkningar. Alla familjer förmådde dock ej låta sina barn gå igenom de läroverk, som då genom ett slags betygs utfärdande liksom gåfvo ungdomen en laglig rättighet att flockas på alla sådana banor, der ej kroppsarbete då förekom. Många måste, verkligen bita i det då så surt vordna helsoäplet; men när man i våra häfder läser eller hör förtäljas om den underliga blandning af fängelselif och otygladt sjelfsvåld, under hvilket ungdomen uppväxte, blir det oss klart, att dessa unga dagdrifvare ej utan stor motvilja böjde sina slappa, slankiga lemmar till styft dagsarbete. Derför utmärkes också vår kulturhistoria från denna tid genom en beständig slitning emellan arbetsgifvare och arbetstagare samt af våldsamma agitationer, utgångna från den då varande stora skaran af urspårade existenser, som i sådant sökte sysselsättning eller utkomst. Nu var det kroppsarbetarne, som i höga toner, men föga harmoniskt, varierade temat: »Arbetets ära», medan de af alla krafter sträfvade att drifva sina barn in på andra banor, när de ej rent af skickade dem ur landet för att söka mera guld för mindre

arbete hos andra folkslag, ty nu hade vi läst så mycket af lexor i hundra år, att kärleken till fäderneslandet var domnad hos det stora flertalet bland oss.

»Tillståndet på landsbygden var ej stort bättre än i de öfverfylda städerna. Äfven der tillhörde barnen skolorna, och så många landtman, som förmådde det, skickade in söner och döttrar till städerna för att der än ytterligare få hågen qväfd för ett naturenligt lefnadssätt och i stället tillegna sig stadslifvets lyx oeh vekliga seder. De fattigare landtborna kände djupt det tryckande i skolbördan; men afvänjda från allt sjelfständigt tankelif, tröstade de sig, generation efter generation, med, att alla dessa onaturligheter, som upphäfde lydnadsförhållandet emellan föräldrar och barn, gjorde dessa senare till blott oeh bart en börda för hemmen, »skulle så vara, emedan det var så».

»Barnen i alla samhällsklasser kände instinktmässigt, att här öfvades groft våld mot deras natur, oeh att deras friska knoppningstid ödelades, oeh de flesta barn visste, att der hos föräldrarne ej fans någon varmare kärlek till ett kunskapsväsen, som ej satte större frukter, än att hundratals ynglingar och flickor stodo hjelp- och redlösa, då lefnadsbana skulle väljas; derför blef det allt mer och mer vanligt, att barnen blott läste för examen för att slippa stryk, för att möjligen få — hur sade ni? — jaså, premie; med ett ord, blott för skolan, hvilken hvarken af ungdomen eller de äldre sattes i förbindelse med lifvets kraf.

»Ehuru motvilligt, måste våra förfäder ändtligen öppet medgifva, att de väntade frukterna af denna plantering blifvit sodoms-äplen, och att krattning, vattning och blomsterdekorationer kring denna ej tjenade till annat, än att göra saken värre. I stället för den emotsedda bildningen hade här kommit en så cynisk råhet, att ni, unge främling, skulle gripas af skam och blygsel, i fall ni i våra bibliotek såge de exemplar af böcker, som blifvit förvarade, böcker, skrifna af unga qvinnor och ynglingar, hvilka då, i dessa det moraliska förfallets dagar, voro tongifvande inom literaturen. Njutningslustan, sjelfviskheten — den kallades då »personlighetsprincipen» — slutade ej sällan med brott mot eganderätten, ännu oftare med sjelfmord. Antalet af äktenskap förminskades i samma mån, som lättfärdigheten mera fräckt framträdde, och fordringarne på lifvet samt begäret efter lyx tilltogo, och rik som fattig, qvinna som man bäfvade till baka för att ingå äktenskap under förhållanden, då clet, som skulle utgöra äktenskapets högsta sällhet, barnen, måste synas som en tung börda — dyra skolböcker, om ej något ännu tyngre.

»Hvad som vidare utvecklades ur denna uppfattning, att barn voro en börda för äkta makar, är allt för ohyggligt att beröra; men jag tror, att just dessa under vetenskapens mask offentligt framstälda förslag till brott ryckte våra förfäder ur drömmen om välsignelsen af ett kun skåps väsen utan uppfostrande kraft och med konseqvenser rakt stridande mot andan i vår religion, ty just vid i fråga varande tidpunkt började starka röster höja sig för en naturlig, uppfostrande undervisning med rot och fäste i hemmets lif.

»Intresserar det er, unge främling, att höra något om nutidsförhållandena på vår ö, så besök mig i morgon; då är jag ledig. Ungdomen här har då ett fält rotfrukter att rensa.»

Gamla bref.

lådor och fack det skall städas uti, Att ingenting hemligt må yppadt bli, När snart under främmande händer en dag Den knäppande rigeln skall göra sitt slag.

Så hvälfde sig tanken, och rigeln vek, Och mannen, som grånat i lifvets lek, Drog fram ur sin byrå en packe med bref, Som hvarje från olika tid sig förskref.

Att offra dem genast som lågans fynd, Det vore, han tänkte, väl ändå synd, Och derför han öppnar de gulnade blad Sami läser igenom ånyo hvar rad.

Der talas om vänskap af alla slag, Om hjelp uti nöd och om glada lag, Der talas om löften förutan svek, — Hvad grym ironi utaf ödets lek!

Der talas om kärlek på »rosenrödt». Nå väl! Såsom ung man sin tid förnött. Men liljan ej längre bär högsommarskrud; Hon bröts för en annan, hans drömda brud.

Der nämnes om tårar i ett också, Som fallit så tunga från ögon blå; — En ryckning på axeln helt rätt oeh slätt, En eröfring gör's ju så fasligt lätt.

Men plötsligen blekna den gamles drag,

Ett minne bröt fram från hans barndomsdag ;

Den darrande handen förråder så väl,

Att nu var det något, som trängt till hans själ.

» Var flitig, min gosse, min stolthet blif Och invig åt kunskap och dygd ditt lif! Mitt lefvernes ära det vare din bragd, I manliga, hugstor a handlingar lagd.»

Så orden, och deri en moders själ, Som lågar af kärlek för sonens väl; De skrefvos en gång, når med strålande liopp Han emot parnassen på allvar säg opp.

Med skälfvande händer i gula blad, Med glödande blickar i tårars bad, Den gamle nu vaknar till Uf på nytt, Ty der fans dock något, som ej förßylt.

Hur likgiltig ofta må hända du blef För minnen från fordom och gulnade bref, Ett minne dock aldrig förgäta du kan, Den bön för ditt väl en gång moderligt brann.

I lifvet ditt vakande samvetes röst, En solglimt ännu uti åldringens bröst, Dess stämma ej tiden att tysta förmår, Ty bortom dess gränser den före dig når.

Klippans son.

En lektion.

'l||*~;»'W Isabella von B. satt i sitt rum med räken-tjrnlf skapsboken framfor sig och räknade tillsam-man veckans utgifter, då det knackade på dörren.

»Stig in!»

»Jaså, är det du, Ernestine? Hvad är det fråga om?»

Det var, som man kunde se, kokerskan, som önskade tala med frun i huset.

»Hvad skola vi ha till middagen i dag, hennes nåd?» frågade hon.

»Har du redan kommit så långt,» svarade doktorinnan. »Jag kommer strax ned.»

Tjenstflickan blef röd och forlägen och svarade derpå:

»Jag trodde hennes nåd ville hvila i dag för en gång.»

»Hvila? Ernestine? Hvad menar du med det? En god husmor måste vara öfver allt, i synnerhet i köket! Det är inte, för att jag hyser misstro till dig, Ernestine,» fortsatte hon, då hon såg sin kokerskas uppsyn, »tvärt om, jag är mycket nöjd med

230