Idun: 1889

N:r 27.

Fredagen den 5 juli 1889.

2:dra årg.

B yr å:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvarialet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummeriorsäljning.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas ä byrån kl. 10—11. Allm. Telef. 61 47.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag pä fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag.

Prenumeration sker:

I landsorten: i postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, ä Stadspostens hnfvudkontor, i bokladorna samt & tidningskontoren

O, sommarhem! Gif ros på kind, åt mattad håg gif nya krafter med skogens doft, med solvarm vind, med dina dolda läkdomssafter!

1'riUi. Grafström,

Ett underbart land.

Fragment ur en otryckt reseskildring, skänkt ät A ve.

ni.

j\r slagordet: Kunskap är makt uppsköt, I likt ett frodigt ogräs, begäret att medels tom lexläsning höja sig öfver sina medmenniskor och förvärfva sig ett slags herradöme öfver dem, som lärt sig färre lexor, och så fann man upp något, som ni, en främling, lär hålla för en ren omöjlighet; men ni kan tro mig, att det egt rum här hos oss. Barnen skulle nämligen på vissa tider offentligen utfrågas och frampladdra för dem formulerade och inlärda svar på likaledes inlärda frågor.»

»Ja, det var ju helt enkelt examen,» svarade jag.

»Jaså, ni känner vår äldre kulturhistoria,» sade gubben, »men det torde dock vara er obekant, att de barn, som tycktes ha tillegnat sig något af den minueskunskap, hvilken ju, enligt den tidens åsigter, skulle gälla för en ovärderlig skatt, till på köpet fingo offentligt beröm och belöningar i kontanter eller varor.»

»Kallade ni det ej premier?» frågade jag.

»Jo, så hette det; jag hade for tillfallet glömt det främmande ordet, men saken var ju, att man betalade barn och ungdom for det de emottagit och behållit något af det man proppat i dem. Man tyckes i alla fall haft ringa tro på den lyckliggörande förmågan af denna andliga vägkost. Känner man något till den menskliga naturen i allmänhet och barnens i synnerhet, så är det lätt att förstå, hur lögn, hyckleri, djerfhet och sjelf-viskhet skulle gro och utvecklas vid denna traftäfling, der den öfvade pratmakarens minnesglosor förvexlades med tankeförmåga, och

der den blyge och försagde hölls för att vara dum och okunnig.

»Likt den ur trollägget utkläckta lindormen växte detta system och omslöt snart vårt folk med sina ringar. Allt flere och flere ämnen kommo till, då man märkte, att de portioner, som först föreskrefvos, ej lyckades göra slägtet bättre; och för att äfven barnen i de större skolorna skulle hinna med dem alla, innan »de blefvo för stora att läsa», måste ännu en klass menniskor prepareras för att forma till de små barnen, och då man fått sådana formningsanstalter för fem- och sexåringar, tyckte man, att det skulle vara förträffligt, om äfven två-, tre- och fyraåringarne kunde förberedas för kommande lexproppningar. Då sattes kronan på verket genom att hvarje dag skicka sådana små barn från hemmet för att handhafvas af främmande qvinnor och komma i beröring med främmande barn, utan hänsyn till hvilka oseder, som dermed kunde fortplantas från det ena barnet till det andra eller att barnens föräldrar sveko sina naturliga pligter mot de små.

»Slagordet: Kunskap är makt, hade gifvit ny lifskraft åt det från barbariets och träl-lifvets dagar härstammande föraktet för allt kroppsarbete, och tusentals föräldrar underkastade sig försakelser och uppoffringar, värda en bättre sak, blott för att hålla barnen till boken, ända tills de blefvo sexton, aderton, tjugu år, ja, somliga ännu längre.

»Den rådande föreställningen, att undervisningens höga, ädla konst kunde läras på samma sätt, som man lär sig vefva ett positiv eller rabbla upp multiplikationstabellen, dref ett ofantligt antal unga menniskor till att låta preparera sig till undervisare, och man var så förblindad, att man å ena sidan fann detta vara för mer än att lära sig ett yrke, medan man å andra sidan höll till godo med

unga, oupplysta flickor och ynglingar till att handleda barn på denna underliga kunskapsbana. De måtte väl kunna hålla i boken, samt tillhålla lärjungarne att lära rätt utantill, tyckte man.»

»Ja, men, min herre, en systematisk undervisning, börjande i lekskolan, fortsatt genom småskolan och så hela vägen uppföre, måste bära synliga frukter i folkets ■ lif,» sade jag med eftertryck, då den gamle försjönk i en tystnad, som tycktes vara framkallad af sorg eller vemod.»

»Helt säkert bar det frukt, bitter frukt, detta sätt att våldföra både naturliga anlag och rättskänslan,» sade deu gamle tungt; »men vi skola ej nu längre sysselsätta oss med detta ämne. Aftonsysslorna kalla ungdomen hvar till sitt; men i morgon vid samma tid samlas vi åter, och då skall jag fortsätta min kulturskildring. »

* * *

»Det var om frukterna af vår forna onaturliga folkundervisning, som jag nu skulle tala,» började den gamle, då vi nästa afton samlades kring honom. »Redan i går antydde jag, att en af dessa frukter var förakt och motvilja för kroppsarbete. Detta förakt yttrade sig ingalunda i ord; tvärt om blef det en modesak, att i verser, festtal och skrifter tala i höga toner om »arbetets ära, arbetets ädle riddare» och allt hvad högtraf-vande man eljes kunde hitta på för att hålla kroppsarbetarne vid någorlunda godt lynne, medan man sjelf skydde kroppsarbetet. Hvarje plats, var den än så tarflig som våra dagars vaktmästaresysslor, så själlös och bunden, som nutidens bodkassörers, så nervspännande, som telefonisternas, söktes af hundratals af den tidens unga män och qvinnor; och blott i yttersta nödfall, då hvarje hopp om att