Idun: 1889

N:r 7. Fredagen den 15 februari 1889. 2:dra årg. B yra: Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris: 25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser). Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet. postarvodet inberälmadt. Ingen !ösnummerforsäljning. Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. Träffas å byrån kl. 10—11 och 4r-6. Allrn. Telef. 6147. Utgifningstid: hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag pä fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag. Prenumeration sker: I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stads postens hufvudkontor, i bokladorna samt å tidningskontoren.

Klaga ej, att du vid gruset som en fånge binds ännu; lätt som fågeln, snabb som ljuset, mer än båda fri är du.

Är det gladt på jorden, hvila bland dess fröjder glad också, är det sorgligt, ila, ila bort till högre verldar då!

__J. Z. Runeberg.

Kring sin egen axel.

Lifsbilder, tecknade för Idun af Ave.

I.

Hur grunden lägges.

orfbräldrarne voro sedan många år allena i det gamla hemmet; den gifta dottern hade en stor barnskara, och så lemnades minste gossen, den sexårige Albert, till tidsfördrif åt morfar oeh mormor.

Det var ett lifligt barn, dock med tydliga anlag till en viss brådmogen vigtighet, hvilken i det nyss så tysta hemmet tog sig ut som den mest underbara barnaklokhet. I föräldrahemmet hade Albert oafsigtligt blifvit trängd något i bakgrunden af tre äldre bröder och en syster, hvilka, på grund af deras glänsande skolbetyg oeh förvärfvade premier, både kräfde och fingo lejonparten af föräldrarnes nästan ödmjuka hyllning och deras vänners odelade beundran oeh beröm.

De två flickorna, hvilka voro yngre än Albert, togo hvar på sitt sätt uppmärksamheten starkt i anspråk, den äldre af dem för sin skönhet, den lilla minsta för sin förmåga att uppfatta melodier och lalla dem efter, då gäster önskade höra henne.

Albert hade visserligen gjort små försök att göra sig mera bemärkt, men de öfriga syskonen tålde ingen täflan på detta fält; de äldste skickade den »vigtige kilen» till barnkammaren, och när han der, i dåligt lynne, forsökte spela herre öfver de små, slutades saken alltid med deras ilskna skrik och moderns förmaning, att Albert skulle försöka likna sina syskon, hvilka alla menniskor berömde.

Morföräldrarne hade märkt, att Albert »var

styfbarnet->, som de uttryckte sig; derför valde de honom med den tysta föresats att, till föräldrarnes öfverraskning, utbilda honom till nummer ett bland dotterbarnen. Anlag funnos der ju, bara de finge komma fram. Här hos herr oeh fru Frykén blef barnet medelpunkten i hemmet; Albert skulle nu i sin person lemna ett nytt bevis på fruns mer än halfFörgätna förmåga att gifva barn en särdeles fin bildning.

Så snart mormor öfvertygat sig om, att den lille kunde buga sig regelrätt, uppräkna sina fyra dopnamn jemte tillnamnet, kunde nämna år och dag då han föddes, fördes han alltid fram till hvarje besökande för att upprepa allt detta. När damer kommo på besök, var det en gifven regel, att gossen fick stanna i förmaket, och då de flesta qvinnor hafva den oseden att offra åt en värdinnas äfgudar, så börjades alla samtal vanligen med frågor och redogörelser rörande gossen, och morföräldrarne förtäljde lika obesväradt, som om Albert varit stendöf, om hans märkvärdiga infall och anmärkningar, visade hans skrifbok, läto honom läsa högt, med ett ord förevisade underbarnet.

Ännu fick han ej komma i skola; han skulle först hemma förkofra sig så, att han kunde med ens förvåna läraren och fi öfvertag öfver klasskamraterna. Men i hemlighet harmade det gossen, att man tilltrodde »vanliga smä-pysar» att stå öfver honom i talanger, och han examinerade hvarje jemnårig, han kom i beröring med.

Morfadern var musikalisk, och redan under de första månaderna, Albert vistades hos honom, lärde han sig att med en hand taga ut melodier, och, liksom sin lilla syster, sjöng han små visor, hvilka af husets vänner förklarades vara dubbelt förtjusande derför, att gossen aldrig då uttalade bokstafven s samt i det hela inlade i föredraget en småbarnsaktig-het, som eljes var honom främmande.

Behofvet af att väcka uppmärksamhet stegrades redan första året i morföräldrarnes hus till en vild åtrå hos den snart sjuårige gossen, o.ch var det någon dag, då morföräldrarne, trötta af hans efterhängsenhet, läto honom vara obemärkt, stälde han sig sjuk och skrämde mormodern genom sin stoiska vägran att njuta någon föda. Stundom anstälde han med afsigt en eller annan liten skada för att ådraga sig uppmärksamhet; detta skedde ock vanligen, när han greps af fruktan, att man skulle glömma att ropa honom ut för att helsa på någon främmande, eller när en gäst med afsigt tycktes glömma att taga kännedom om hans person.

Det låg dock alltid något visst späkt, och städadt i de små olyckshändelser, som Albert tillstälde, och hans ursäkter och böner om förlåtelse voro en väl uppfostrad ynglings. Sådant var också hans sätt mot alla dyrbart klädda damer, och mormodern brukade ibland gifva sina förnämare väninnor en liten vink att låta en näsduk eller ett nystan falla på golfvet, då de skulle få se den lille kavaljeren skynda fram för att göra pagetjenst.

Herrskapet Frykéns umgängesvänner började dock snart att tröttna på »Albertsförevisnin-garne», som dessa upptåg i tysthet kallades, oeh många af dem — särdeles männen — fattade stark motvilja mot »den tillgjorde ap-ungen». Albert märkte sjelf, att han började glida utom sällskapslifvet, fast än han var sjelfskrifven gäst, der morföräldrarne voro bjudna. Då hände det ibland, både borta och hemma, att barnet, gripet af en förtärande törst efter utmärkelse, plötsligt blandade sig i de äldres samtal för att fråga om något, som angick honom sjelf, oeh när han då lyckats få någon af morföräldrarne att tala om hans nyaste »egendomligheter», stod han uppmärksamt lyssnande för att. i fall något drag glömdes, säga: