Idun: 1889

Hoppet sviker. — Låt det svika, du har dock ej bättre vän! Ve dig, om. det skulle vika bort ifrån förgängelsen!

Solen sjunker. — Låt den sjunka! Se, den stiger upp igen, land och haf i purpur prunka, — klagar du på hoppet än? —

jFrans Tf.edberg.

Våren sparsamma i det lilla.

Ett upprop till våra husmödrar

af

Hanna Kamke.

II.

iör en samvetsgrann husmoder hålla till och med sina matvaror undanlåsta för sitt tjenstefolk? För min del svarar jag härtill ett obetingadt ja.

Jag känner den invändning, man häremot skall göra, och som jag redan otaliga gånger fått höra: »du vill väl inte, att tjenstefolket skall svälta — och för öfrigt gör du dem till tjufvar genom att låsa undan för dem.» Emellertid vill jag i det följande söka visa, att hvarken det ena eller det andra behöfver förekomma, om husmodern med förstånd sköter sina nycklar.

Hvad tjenstefolkets kost angår, så kan det aldrig blifva tal om svält, så snart man tillser, att det ständigt finnes tillgång på bröd, smör och potatis i köket, och att tjenarne för öfrigt erhålla sina ordentliga, regelbundna mål. Det kan ju hända, att det finnes tjen-stefiickor, som tycka illa vara, om de ej när som helst kunna komma åt steken, som är qvar, eller åt kotletterna, som frun tagit undan till frukost, sedan vid middagen .både husbondfolk och tjenare fått sin tillbörliga del, men det finnes dock tjenarinnor, som låta sig nöja oeh anse det rättvist, att en matmor också tar hand om maten. Stekar borde alltid skäras inne och ej alls komma ut i köket igen, utan tjenarne genast från bordet få ut sina ordentliga portioner kött, medan detta ännu är varmt.

Husmodern bör dagligen sjelf gifva fram af förråden, men också kontrollera, att allt användes som sig bör, hvarvid hon snart lär sig hur mycket, som bör tagas för hvarje gång. Detta har ej blott den fördelen, att intet ödande med matvaror kan ega rum, utan äfven den, att matmodern behåller öfver-blicken öfver hushållet och sjelf varsnar, när ett förråd håller på att taga slut, och i rätt tid kan köpa nytt, så att hon ej är utsatt för den förtreten att på söndag morgon höra, att kaffet eller kakan är slut, eller att potatismjölet ej räckor till att reda soppan o. s. v. Härtill skulle jag ännu kunna foga fördelen af att slippa hysa den kanske ofta orättvisa misstanken, att tjenaren slarfvat eller gifvit bort den i ens eget tycke för hastigt åtgångna varan.

Till denna slags sparsamhet hör vidare att husmodern efter målen sjelf tager vara på qvarlefvorna. Äfven om dessa skulle vara obetydliga, så kunna de dock användas med till qvällsvard eller frukost eller ock gifvas bort till någon bjelpbehöfvande.

Tjenstefolket bör strängt tillhållas att ej bortkasta mat, och går husmodern, som sig bör, dagligen i skafferiet och köket, så kan det ej hända, att lefnadsmedel få omkomma.

Ätt på detta sätt månget öre inbesparas, som under årens lopp växa till kronor, är ju tydligt, men att denna sparsamhet med förråden ej blott är nyttig för en sjelf, utan äfven en pligt emot tjenarne, det torde kanske ej vara så klart för alla. Jag skall i det följande söka bevisa just detta och då samtidigt vederlägga den redan ofvan nämda invändningen att förrådsundanlåsande gör tjenarne tjufaktiga.

Får tjenaren ogeneradt gå öfver allt, så ligger det i sakens natur, så framt' hon ej är ovanligt ärlig, att hon ej tar det så noga,

om det går litet mer eller mindre åt, och om hon har det ringaste, om ock outvecklade anlag för oärlighet, så skall hon ovilkorligen föras i frestelse att tillegna sig något af det öfverflöd, hon dagligen har för sina ögon. Är det ej ganska naturligt, att hon då och då skaffar sig en godbit för sin gom, när hon utan svårighet kan nå den samma, eller, när sig göra låter, begagnar husbondfolkets kläder, då hennes egna ej räcka till ? »Tillfället gör tjufven», är ett gammalt ordspråk och äfven här på sin plats, ty ofta kommer menniskan först på tanken att stjäla, när i hennes väg bringas föremål, som hon med lätthet kan tillegna sig. Det är en löjlighet att låsta skåp och byråar skulle göra tjufvar, ty då skulle snart nog litet hvar bli tjufaktig, när man tänker på alla dessa stängda vexel-kontor, kassaskåp, butiker, etc., som man allt emellanåt råkar på. Sådana invändningar äro svepskäl för beqväma fruar, som äro rädda att göra sig omak och för öfrigt ej ha begrepp om pengars värde och den möda det kostar att förvärfva dem.

Från ännu en synpunkt betraktad är det matmoderns pligt att sjelf hafva allt om hand och äfven här för tjenarens bästas skull.

Det är nämligen mycket vanligt, att tjenarne ej alls förstå pengarnas värde och tycka, att det ej är så noga, om man ger ut fem eller tio öre mer än nödvändigt, och att de ännu mindre förstå att hushålla förståndigt och sparsamt. Man kan ej lägga dem detta till last, ty hvar skulle de lärt det samma: deras mödrar äro i de flesta fall likadana. Skulle det då ej vara den bildade qvinnans pligt att föregå med godt exempel på ordning och sparsamhet, borde hon ej räkna sig till en ära att i sin mon bidraga med till det allmänna bästa? Eller tror hon kanske, att det hela är en bagtell? Hon borde dock besinna,

N:r 5.

Byrå:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annons pris:

25 äre pr petitrad (= 10 stafvelaer).

Redaktör och utgifvare: Utgifningstid: FRITHIOF HELLBERG.

Traflras a byrän kl. 10—11 och 4—5, gifves tidningen Däst föreg, eller

Allrr.. Telef. 6147. nästföij. säckendag.

2:dra årg.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i boklådorna samt ä tidningskontoren.

Fredagen den 1 februari 1889.

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvarialet.

postarvodet inberäknadt. Ingen 5Ssnnmmerförsäljning.