Idun: 1889

N:r 1. Fredagen den 4 Januari 1889. 2:dra årg. B yrå: Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris: 25 öre pr petitrad (= 10 slafvelser). Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet. postarvodet inberäknadt. Ingen iösnummerförsä]jning. Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG. Träffas & byrån kl. 10—11 ocb 4—5. Allm. Telef. 6147. Utgifningstid: hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag på fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eiier nästfölj. söckendag. Prenumeration sker: I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i boklådorna samt å tidningskontoren.

Du unqa dr!

Érn

WSU det nya året,

du kom i den sena natt med hvita flingor i håret och blåa ögons skatt. Som häst gick jublande barnens

krans

rundt om den gröna granen i dans, då, plötsligt, vid klockans tolfslag du stod der i ljusens glans.

Du pilt med blickar klara, hvad gömmes väl i ditt sinn'; o, kunde jag läsa bara ett ögonblick dit in! O, kunde jag tolka drag för drag ditt späda anlets gåtor i dag och ur dina blåa ögon utforska ödets lagl

Otaliga böner sparas för dig,, du unga år; skall deras rop förfaras likt flingam i ditt hår? Skall något hjerta finna hos dig den tröst det sökte innerlig, och någon dyr förhoppning i fröjd uppfylla sig?

Lock nej! hvad båtar fråga ej lockar du pilt till svar! Likt brusande böljor tåga de tunga arbetsdar' emot oss — brusande böljors flod... Så möt med ärlig vilja och■ mod, och din blir segerns vinning, om ock genom tårar och blod!

Annie Berg.

Krafter i det tysta.

En nyårsbetraktelse.

|p|iet kunde förvisso skäl vara, att vi alla något oftare gingo till räkenskap med oss sjelfva, än vi nu i allmänhet pläga. Under hvardagsbestyrens eviga jägtande, under de dagliga sysslornas och pligternas uppfyllelse ger man sig så sällan lid och ro att verkligen på allvar gå till boks med sig sjelf; vi göra hvad jämt och nätt nödigt är af hvar dags omsorg, göra det af gammal vana, halft maskinmessigt — och anse oss dermed ha uppfyllt allan rättfärdighet. Hur ofta glider man icke härunder in på slentrianens väg, hvilken alltid är en dålig väg; ty slentrianen är ingalunda detsamma som den goda traditionen, den är det liknöjda och nödtvugna fyllandet af skyldigheter, vid hvilkas infriande man dock rätteligen i glädje borde sätta in allt, hvad man bäst eger af lefvande intresse och samvetsgrann omsorg.

Det brukar emellertid sed vara, att litet hvar vid årsskiftet bereder sig en samvets-stund med sig sjelf. Såsom affärsmannen, den ordentlige husfadern och husmodern då afsluta sina räkenskaper för året för att se, huru debet och kredit ställa sig till hvarandra, så gör ock den enskilde ett öfverslag öfver den gångna tidens gerning för alt finna, i hvad mån han eller hon gjort någon insats i sin lilla verkningskrets till nytta och välsignelse. Allt för ofta, det måste vi till vår • egen nesa bekänna, blir resultatet af föga tillfredsställande natur, bär vittne om lojhet, liknöjdhet eller rent af försummelse; och ett slikt rön af samvetsgrann sjelfkritik är väl egnadt att verka smärtsamt och nedslående.

Ja väl, må vi gerna nedslås! Må vi förkrossas och ödmjuka oss inför detta bedröfliga faktum, att vi under gångna dagar, dem vi aldrig kunna taga åter, försummat så oändligt mycket, som vi kunnat verka till glädje och till gagn, gjort så onödigt mycket, som ländt till smärta och till skada!

Hur ofta har icke ett tillfälle till en god gerning obeaktadt fått gå förbi; hur ofta skulle icke ett kärleksrikt ord eller råd här, en vänlig liten ansträngning ytterligare der ha kunnat medfört glädjande och lyckosamma resultat!

Men så få vi ej låta oss nedslås, att vi hopplösa eller liknöjda säga till oss sjelfva, alt våra krafter äro för ringa, för obetydliga och vår svaghet för stor till att kunna bringa upp vårt kreditkonto till en mera tillfredsställande slutsumma. Tvärtom bör medvetandet om den flydda tidens försumlighet vara oss en eggande maning till att framdeles taga bättre och friskare tag; och ingen kan i ärligt mod söka intala sig sjelf att krypa bakom denna skamliga och lätt-vindliga ursäkt: jag har gjort mitt bästa,

och det är ej mitt fel, alt jag ej mer förmått. *

»Hvad stort sker, det sker tyst,» har skalden skrifvit, och alla kunna vi dagligen erfara, huru djup sanning gömmes i hans ord. Det finnas särskildt bland qvinnorna många, som i allvarligare frågor af misströstan om egen förmåga låta sig hållas tillbaka från hvarje ansträngning mot ett godt mål. Och dock är det just dem.beskärdt att genom sin lysta, ofla obemärkta och underskattade verksamhet i hemmet utan allt slorl tal, utan all bullrande strid, utan all lom bravad öfva den mäktigaste och mest välsig-nelsebringande inflytelse i snart sagdt alla dagens små eller stora frågor.

Men hvarför egentligen tala om små eller stora frågor! Det skulle då också finnas större eller mindre pligter att uppfylla. I grunden är ju hvarje värf och hvarje gerning, fyld och utförd i kärlek och gladt mod, i godt förstånd och ärligt syfte, lika betydande. Icke må den lilla frun, som i kärleksrik omsorg stoppar sin herr mans strumpor eller med egen hand lagar hans favoriträtt till middagen, medan denne vid sitt skrifbord arbetar i lärd forskning eller måhända i riksförsamlingen talar varma och