Idun: 1889

Qvinnan ,

N:r 15. Fredagen den 12 april 1889. 2:dra årg.

Prenumeration sker:

I landsorten: 1 postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvndkontor, i boklådorna samt å tidningskontoren

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerförsäljning.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG,

Träffas å byrån kl. 10—11 och 4—5. A lim. Telef. 61 47.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag på fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag.

B yrå:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Eva Wigström.

(Ave.)

J/en* redaktör!

Då ni nödvändigt vill skicka ut det liär porträttet till Iduns läsarinnor, var det verkligen mycket klokt att anlita mig till att skrifva något om originalet, ty det hade nog blifvit svårt för en annan menniska att finna stoff till texten.

Sjelf vände och knådade jag den smula ämne, jag hade att tillgå, men kunde dock ej få ut mera deraf än: född 1832 d. 24 december; gift 1855 d. 24 juni; mor till två flickor, hvilka båda lefva, bor fortfarande hos min man, som har helsan och mår bra, liksom jag sjelf. Det är ju ytterst tarfligt, eller hur?

Men när förlägenheten är som störst, är räddningen derutur som närmast. Här kom den i form af en fråga om bättre oeh sämre flickor; en fråga, som for mig hade stort personligt intresse, ty den tvang mig att spörja mig sjelf: har du varit en bättre flicka, min kära Ave, eller hur hänger det egentligen ihop med den saken?

Svaren i Idun på nämda fråga hafva blott varit egnade att slita mig emellan en svag ljusning af hopp och en stark, mörk fruktan, och derför vill jag nu begagna mig af detta tillfälle att framlägga min sak infor välvilliga lä-

miljen var visserligen vän af »rent linne och kalla tvagningar i djupaste hvardagslag»; vi öppnade fönstren anständigt, oeh alla egde ett visst skönhetssinne, hvilket allt jag i en af artiklarne i Idun funnit framstäldt som vilkor for att räknas bland bättre flickor; men om vi ändå utgjorde en »kulturfamilj», det vågar jag ej afgöra.

Det jag nu kommer att säga om mig sjelf, är mycket nedslående for min egen sak, ty jag har hvarken »genomgått något qvinligt elementarläroverk » -— hvilket kanske kunde ursäktas af det forhållande, att sådana inrättningar för fabrikation af bättre flickor då ej funnos till —, oeh jag har ej heller »fått motsvarande undervisning i hemmet»; detta hörde också till de vilkor, hvilka blifvit framstälda som- afgörande vid denna fråga. Af hela syskonflocken är jag den enda, som ej fått någon skolundervisning alls, vare sig i hem eller skola.

Bröderna, de äldsta af barnskaran, hade haft lärare i hemmet, oeh mina äldre systrar hade fått undervisning i stadens skola »för bättre flickor». De yngsta åtnjöto samma förmån; men enligt min fars åsigt var det de skolbildade syskonens pligt att hjelpa mig, som nu stod för tur. Sanningen bjuder mig

sarinnor, utan att derför begära omröstning i ärendet.

Min far var en fri skånsk bonde, och min mor tillhörde, liksom han, gamla odalmanna-ätter. (Som man ser, börjar det betänkligt.) Vi voro tio syskon, oeh hushållet bestod under de senare åren af 40 à 50 personer. Fa-