Idun: 1889

N:r 37. Fredagen den 13 september 1889. 2:dra årg.

B yra:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelse^.

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen !ösnuinmerforsäljning.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 10—11. Allra. Telef. 61 47.

Utffifning-stid:

hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag på fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag.

Prenumeration sker

I landsorten: å postanstalterna. 1 Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i bokladorna eamt ä tidningskontoren

Laster och dygder de dödliges söner blandade i bröstet bära;

ingen fins så felfri, att ej fläck han har,

ingen så usel, att han till intet duger.

Jfåvamål»

Om qvinnans värde.

Tre artiklar af Irma von Troil-Borostyàni.

I.

jå|||könhet är qvinnans mission;. under lüSß andra betingelser existerar hon ej. Utan denna kostbara gåfva försvinner hon ur den verld, i hvilken man älskar,» säger en fransk författare, E de Neufville. »Qvinnan är skapad för att behaga mannen,» påstår Jean Jacques. Arthur Schopenhauer förklarar, att »den gamla qvinnan är afskyvärd», och ännu en annan skriftställare yttrar, att »ej åren, utan utseendet bestämmer en qvinnas ålder».

Från den rubrik, jag gifvit dessa rader, och från sammanställningen af dessa skilda uttalanden af mer eller mindre berömda män, hvilka alla uppskatta qvinnans värde efter hennes förmåga att uppväcka mannens välbehag, alltså efter hennes skönhet och ungdom — från allt detta kanske I, mina ärade läsarinnor, dragen den slutsatsen, att jag här ämnar göra eder uppmärksamma på de »garanterade verkningarna» af något kosmetiskt medel, hvars bruk ända in i sen ålder förlänar skönhetens och ungdomens tjusningskraft. Med tungt hjerta måste jag bekänna, att jag ej känner mig vuxen en slik uppgift. Jag vet om de ryktbaraste skönhetsmedel intet med större visshet att säga, än hvad de tidningsannonser förtälja, som utbasuna deras fenomenala verkningar.

På sin höjd kunde jag vara i tillfälle — om jag vore elak — att berätta eder några rätt fatala fall, som sammanhänga med användandet af en del kram, afsedt att på artificiell väg ersätta bristande naturliga behag: huru t. ex. fru von X. i en tékon-selj plötsligt tappade ett af sina skönt båg-

tecknade ögonbryn i koppen, oeh hur fröken Y., då hon profvade ett nytt hårfärg-ningsmedel, till sin fasa såg håret glänsa i skönaste spenatgrönt i stället för i guldgult o. s. v., o. s. v.

Som sagdt — ett elexir, som låter en synas skönare och yngre, än man verkligen är, känner jag ej. Men förvisso känner jag ett, som beröfver ålderdomen dess skarpaste och plågsammaste törnen. Dock härom längre fram ...

Nu först en fråga! —

Hvarför blifva då ungdom och skönhet hos det qvinliga slägtet så högt skattade? Hvarför anstränga sig qvinnorna så högeligen att pryda sin yttre varelse med så mycket behag som möjligt? Hvarför äro fula och bedagade ungmor mera ett föremål för spefull medlidsamhet än gamla och fula ungkarlar? Hvarför kallar — som jag nyss framhöll — Schopenhauer den gamla qvinnan »afskyvärd»?

Svar: emedan den idén vunnit öfverhand, att mannen kommit till verlden för sin egen skull, men qvinnan ej för sin egen, utan för mannens skull. En princip, som i visdom ungefär går upp mot den, hvilken Heine lägger i munnen på sin nyttighets-fanatiker, då han säger: »träden ha fått gröna blad, derför att grönt är välgörande för ögat». Då nu särskildt männen äro genomträngda af den öfvertygelsen, att den gode Guden anskaffat qvinnorna nätt upp endast till deras nytta och förnöjelse, så är det blott strängt konseqvent, som de betrakta qvinnans fulhet som en större brist och en »gammal ungmö» — denna samhällets askunge — som en öfverflödig möbel, den der på sin höjd behandlas med någon hänsyn endast af dem bland hennes anförvandter, som en gång hoppas få ärfva henne.

Det faller ingen in att förebrå en gammal ungkarl, derför att han ej gift sig, ej grundat familj, eller att i umgängeslifvet visa honom mindre aktningsfull höflighet än en gift man af samma sociala ställning. En gammal ungmö deremot betraktas som en person, den der förfelat sin lifsuppgift, och hon måste beständigt göra den erfarenheten, att vida yngre, på den samhälleliga rangordningen likstående, men gifta damer föredragas och — af både qvinnor och män — behandlas med större höflighet. Det är på tiden, att denna princip, som i qvinnan trampar all menniskorätt under fötterna, blir vederlagd. Det är på tiden, alt måtlet för den aktning, som bevisas en qvinna, ej längre förblir det värde, hon representerar för mannen, utan hennes eget värde som sjelfständig medlem af samhället.

Man må icke söka svara mig, att orsaken, hvarför en »gammal ungmö» i regel får erfara så mycken ringaktning och ovänlighet, hufvudsakligen ligger i de föga älskvärda karaktärsegenskaper, hvilka typiskt låda vid denna species af damer. Jag är ingalunda sentimental nog för att instämma i den panegyriska lofsång, hvilken Jean Paul i ett känslosamt ögonblick stämde upp. Han säger: »en qvinna, som icke äktar någon man, förmäler sig dock vanligen till sist med en dygd: ordning, kärlek till nästan, fromhet och dylika. Men de män, som ej gifta sig, ingå dock slutligen alltid förening med en oart, och i detta hänseende lefva de flesta ungkarlar i ett sannskyldigt månggifte.» Jag kan till min djupa ledsnad ej förneka, att min egen erfarenhet tyvärr ger stöd åt det allmänna omdömet om den fula bitterhet, intriglusta, trånghjertade sjelfviskhet m. m., som i genomsnitt känneteckna artkaraktären hos