Sida 249

N:r 29.

Fredagen den 19 juli 1889.

2:dra Ă„rg.

B yr Ă„:

Klarabergsgatan 54, en tr. Aanonspiis;

25 öre- pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberÀknadt. Ingen lösnuinmerföTsÀljning.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

TrĂ€ffas Ă„ byrĂ„n kl. 10—11. Allm. Telef. 61 47.

Utgifning-stid:

hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag pÄ fredagen, utgifves tidningen nÀst föreg, eller nÀstfötj. söckendag.

Prenumeration sker

I landsorten: Ä postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, À Stads-postens hufvudkontor, i bokladorna samt À tidningskontoren

VÀnd Äter till naturen! Hvi gick du bort frÄn den? SÀlj ej för ytans skimmer din fromma barnalott; Lyss pÄ de ljufva röster dig kalla dit igen. Ty ack, den högsta visdom Àr högsta oskuld blott.

Topelius.

Konsten i hemmet.

Af Ida Elisabeth Björklund.

Belönad med första pris vid Iduns sjette tÀfling.

| j Ă€r detta skrifves — vid midsommartid

i L — stĂ„r naturen i sin skönaste drĂ€gt; Q/Y skall man dĂ„ tĂ€nka pĂ„ och tala om konsten — motsatsen till naturen? Ja, hvarför icke! Konsten vill ju för oss vara ett fĂ€ngslande, sĂ„ att sĂ€ga, af det sköna, att vi mĂ„ kunna njuta deraf lĂ€ngre Ă€n blott flyende ögonblick. SĂ€rskildt vi nordbor, som af ett mera strĂ€ft klimat, med eller mot vĂ„r vilja, Ă€ro hĂ€nvisade att tillbringa större delen af vĂ„rt lif under tak oeh i hemmets verld, fĂ„ ej anse som illa anvĂ€nd eller förspild den tid eller de penningar, vi offra pĂ„ att vid oss och vĂ„r hĂ€rd fĂ€ngsla detta sköna, som i konsten har sitt bĂ€sta uttryck. MĂ„ngen drager sig ganska mycket för en utgift pĂ„ nĂ„gra kronor till en prydlig och. vacker sak för hemmet, pĂ„ samma gĂ„ng han dock ej tĂ€nker ens ett ögonblick pĂ„ att försaka en festmiddag eller ett parti kort, hvilka kanske orsaka mĂ„ngdubbel utgift, utan att, lemna motsvarande — varaktig — valuta. Men denne skall heller aldrig förstĂ„ eller kunna dana sitt hem, sĂ„ att behagets och konstens genius der kommer att herska eller den fridens och harmoniens ande der göra sig gĂ€llande, hvilken förmĂ„r dana Ă€fven ett enkelt hem till ett stĂ€lle, der hvar och en, sĂ€rskildt dess lycklige egare, med skĂ€l skall kunna sĂ€ga: hĂ€r Ă€r oss dock bĂ€st att vara!

DÄ man talar om konst, skön konst i allmÀnhet, tÀnker man ju pÄ konsten i dess högre grader och sÄsom endast utöfvad af det fÄtal, som fÄtt verkliga konstnÀrsgÄfvor, samt pÄ de platser, der alstren af dessa konstnÀrers strÀfvan och arbeten af vanliga död-

liga fĂ„ bes.es oeh njutas. Och detta det skönas rike, det förlofvade land, som vi vĂ€l litet hvar kĂ€nna lĂ€ngtan till och strĂ€fvan efter —- för sĂ„ vidt det ligger sanning i ett gammalt pĂ„stĂ„ende, att alla menniskor i nĂ„gon mon födas med konstsinne, visande sig i förmĂ„gan att sĂ€rskilja det fula frĂ„n det vackra, ehuru sĂ„ fĂ„ begĂ„fvats med den större konstnĂ€rsgĂ„fvan, den gudagnista, som förer dess egare till konstens tinnar — skulle det kunna nĂ„s blott af detta fĂ„tal? Skulle dĂ„ för de allra flesta vĂ€gen till detta rike vara stĂ€ngd, endast öppen för dem, som fĂ„tt dessa stora gĂ„fvor, eller för dem, som rikedom sĂ€tter i stĂ„nd förvĂ€rfva sig frukterna af detta konstnĂ€rsskap, eller för dem, som i de större stĂ€dernas konstsamlingar och Ă„ dylika platser företrĂ€desvis Ă€ro i tillfĂ€lle njuta deraf? Helt visst icke sĂ„. Det skulle ju vara sorgligt i sanning, helst den glĂ€dje och uytta, sysslandet med konsten medför, Ă€ro större, Ă€n de flesta rĂ€tt tĂ€nka sig.

Nej, konsten Àr ej förvisad till dessa platser, ehuru dess högsta grader oftast Àro att söka der, utan dess begynnelse och utveckling böra och skola vi finna i vÄra hem.

Ingen vill vÀl bestrida, att konsten, rÀtt utöfvad, drager vÄra tankar och sinnen frÄn det lÄga och smÄaktiga till en högre krets, oeh att den i visst fall förmÄr ge Ät vÄrt lif en Àdlare prÀgel samt i ej ringa grad kan förljufva ens tillvaro och hindra det tryck, som det besvÀrliga oeh hÄrda i det dagliga lifvets mÄngahanda för med sig. Hvarför dÄ ej strÀfva efter att rÀtt utveckla det frö, hvar och en bÀr inom sig af denna gÄfva, sÄ att det mÄ kunna gifva en skörd af förÀdlande glÀdje och trefnad Ät en hvar i den lilla verld, han eller hon eger att uti sitt hem förfoga öfver? Visserligen Àro ju gÄfvorna olika, men dock har ingen blifvit sÄ lottlös, att han Ätminstone ej har »ett pund» att

ockra med, sig sjelf och ett kommande slÀgte till godo.

Men — det sköna talar sitt eget sprĂ„k och mĂ„ste sĂ„som hvarje annat sĂ„dant lĂ€ras för att rĂ€tt förstĂ„s. Numera hafva vi ju ock en der vid lag ganska rik literatur och göra orĂ€tt, om vi ej begagna oss af den samma. Börjar man vĂ€l en gĂ„ng odla sin smak, skall den tvifvelsutan gĂ„ framĂ„t, och man skall lyckas komma frĂ„n en klarhet till en annan sĂ„som i hvarje fall af eftertanke och forskning.

Att den del af konstens utöfning, som kan förekomma i hemmet, egentligen faller inom qvinnans omrÄde, Àr ju blott naturligt; men derför Àr kanske icke skÀl antaga, att hon af naturen har större anlag Àn mannen, för hvad vi i dagligt tal benÀmna »god smak». Men hon har blott mera tillfÀlle att uppöfva den Àn han.

Nu invĂ€nder kanske mĂ„ngen, att det ej kan bli frĂ„ga om att kunna inreda och ordna ett hem efter konstens fordringar, om ej tillgĂ„ngarne Ă€ro stora. Jo, ovilkorligen, ehuru i enklare grad. Gerna erkĂ€nnes, att bristande tillgĂ„ngar dock lĂ€gga stark hĂ€msko pĂ„ mĂ„nga af ens önskningar och strĂ€fvanden för hemmets prydande och förskönande. För mĂ„ngen kan detta kĂ€ra mĂ„l nĂ„s först efter lĂ„nga Ă„rs bemödanden. Men mĂ„ hĂ€nda fröjdas man dĂ„ sĂ„ mycket mera för hvarje nyförvĂ€rfvad sak, och sĂ€kerligen skĂ€rpes dervid ens eftertanke oeh omdömesförmĂ„ga i lĂ„ngt högre grad, Ă€n dĂ„ man, sĂ„som mĂ„nga, blott har att genom möbelhandlande och tapetserare fĂ„ hemmet helt fĂ€rdigt och dekore-radt med ens. Ofta Ă€r ocksĂ„ det, som Ă€r modernt oeh af sĂ„dana naturligtvis föreslĂ„s, ej öfverensstĂ€mmande med konstens — det verkligt vackras — fordringar, utan allt emellanĂ„t tvĂ€rt om.

Det sköna — konsten —- kan oeh vill

Skannad sida 249