Idun: 1889

N:r 45. Fredagen den 8 november 1889. 2:dra årg.

Byrå:

Drottninggatan 48, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (.^10 stafvelser). Utländska annonser 50 öre raden.

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet

postarvodet inberäknadt. Tngen lösnummerförsäljning.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 10—11. Allm. Telef. 61 47.

Utg-ifning-stid:

hvarje lielgfri fredag. Infaller helgdag på fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag.

Prenumeration sker

i landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, 1 boklådorna samt i tidningskontoren.

Gör godt, var nyttig, lef i dina mödors minne! Gå ålderns dag emot med oförfäradt sinne

Då skall du, af din dygd och andras aktning stödd, och dödens — utan blygd att hafva varit född.

Leopold.

(Kommen ihåg,

ärade läsarinnor, att om hvar och en af Edefr skaffar en enda ny abonnent på Idun, så fördubblas tidningens upplaga, och vi bli derigenom i tillfälle att göra den samma både innehållsrikare oeh i alla afseenden intressantare. För den lilla möda, I nedläggen härpå, fån I sålunda sjelfva riklig ersättning

Bedjen edra bekanta försöka Idun endast ett qvartal — den kostar ju blolt en krona. Och släppen dem ej, förr än I öfvertygat Eder om, alt de verkligen prenumererat på tidningen. I arbeten härigenom ej endast för oss, ritan lika mycket för Eder sjelfva.

Med utmärkt högaktning Redaktionen.

Qvinnan såsom prest.

|M|ien inspiration, som fattar en menniska och förmår henne att hängifvet egua sitt lif åt att predika om Gad och söka vända menniskors hjertan till rättfärdighet, kan mail förutsätta hos hvarje uppriktig man, som valt det presterliga kallet. Men är det blott mannen, som är mottaglig för denna inspiration? Har Gud aldrig hos qvinnan genom sin ingifvelse uppväckt en helig vilja att meddela andra den insigt, de känslor och tankar, hon fått om sanningen? Är qvinnans ande ej i samma grad som mannens mottaglig för intryck från det högsta, heliga väsendet, eller har hon mindre förmåga att klargöra sina förnimmelser till menniskors upplysning? Historien kan besvara dessa frågor, alldenstund qvinnans sträfvan att få bekläda prestembetet ej är ett nyaste tidens försök till intrång på ett för henne aldrig ämnadt område, utan har denna henues fordran un-

der förflutna tider erkänts såsom berättigad. I det gamla testamentet innehar qvinnan såsom profetissa och lärarinna andliga embeten, som hon ej i oförstånd eller trots eröfrat, utan fått sig anförtrodda, emedan h >n hade den inre, heliga kallelsen dertill. Folket hörde henne med andakt, och de skola aldrig glömmas, dessa qvinnor, som egnade Gud sin tjenst genom sång och profetia. Bland sådana bibliska personligheter voro Mirjam, som eldade sitt folk till tacksamhet mot befriaren Jehovah, och konung Leniuels moder, som predikade for sin son den vishet, som var henne gifven ofvanefter.

I vår tid, så väl som under förflutna tidsåldrar, finnas qvinnor med denna inre kallelse att predika. Deras anlag äro ej af det slag, som fordras for det praktiska lifvets sysselsättningar. Deras sinne är bortväudt från den ändliga verlden och med allt sitt intresse riktadt på den eviga. Den öfversinliga tillvaron framträder för dem verkligare än den sinliga. Själens strider förslå de; de känna de slitningar, som sarga tviflarens hjerta, de stöta aldrig bort en olika tänkande, ty de veta, att allt menskligt är inneslutet i den eviga kärleken. Vilja vi från vårt eget lands historia påminna oss några sådana qvinnor, möter oss strax ett namn, som borde i hvarje svenskas hjerta väcka beundran och eftertanke: Birgitta. Men hon är ej ensam, fast hon i ryktbarhet tyckes enastående. I alla tider ocli i alla land har hon själsfränder, hvilka liksom hon blifva ledare och rådgifvare i andliga frågor för hela sin omgifning. Dock förblir deras verksamhet i allmänhet innesluten inom en trång krets, ty de få icke från predikstolen tala till en församlad menighet. »Så är Guds vilja» — den uppfattningen har blifvit stadfästad inom kristenheten. Månne ej denna uppfattning är menskligt felaktig, i stället for att vara gudomlig? Gud kan ju ej göra sig skyldi till motsägelse i siu egen vilja. Gud ger ej en men-

niska sin heliga inspiration med förbud for henne att låta inspirationen komma till förverkligande.

Nej, Gud gi.r anlag, på det de måtte utvecklas och bära god frukt. Ingen får sitt pund, på det han må gräfva ner det.

En del röster ha höjt sig och förklarat, att qvinnan har rättighet att vara, hvad hon vill — äfven prest, men att hon är mindre lämplig just för detta embete. Hon har ej mannens kraft att kunna inverka på en stor menighet, ej hans kärlek till teologiskt tänkande. Påståenden, som erfarenheten kullkastar. At teologiskt studium har hon ej fått egua sig, derför kunna vi ej bedöma hennes kärlek till teologien. Men de egenskaper, som fordras för att blifva en god predikant, saknar hon visserligen ej. Såsom författarinna har qvinnan visat, att hon eger skarp psykologisk blick, fin iakttagelseförmåga och mästerskap i att sätta sig in i andras förhållanden. Dertill kärlek till nästan, medkänsla för de lidande, hängifvenhet, entusiastisk, gripande vältalighet och förstånd, som genom odling kan nå den högsta menskliga fullkomliug. En sådan qvinna, stark i sedlig renhet och ädel vilja, är dock förbjuden att bestiga predikstolen. Af hvad skäl? Man säger: Qvinnans inflytande är störst i det privata lifvet, hennes makt är oemotståndlig — der hon ej har någon makt, hennes milda, tjenande natur gör mest gagn, då hon är beroende af andra, hennes vekhet och svaghet beskydda henne, på samma gång de hålla henne inom hennes afskilda sfer. Vidare: Hon skall öfva barmhertighet i det tysta, predika utan ord, genom stilla skötande af sina plikter. Blygsamhet höfves hennes kön, och all sträfvan, som ej förenas med tillbakadragen ödmjukhet, är hennes natur vidrig. Begär hon en mans plats oeh röst för att tala offentligt, då är hennes qvinlighet förderfvad.

Hvar och en af oss igenkänner dessa ord. Emellertid är konseqvensen af denna lära,