Idun: 1889

N:r 19.

Fredagen den 10 maj 1889.

2:dra årg.

Byrå:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerforsäljning.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrän kl. 10—U. Allm. Telef. 6147.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag på fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag.

Prenumeration sker:

I landsorten: ä postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stadspostens hufvudkontor, i boklådorna samt ä tidningskontoren

En hvar bland menniskor har blifvit buren till verksamhetens mödosamma kall;

men, utaf flit och omsorg frambesvuren, en riklig skörd ur mödan växa skall.

Keinh. Winter.

Vi och våra barn.

Efter Matias Skards föreläsningar.

(Senare artikeln.)

lemmel eller skolan? — se der en tviste-fråga, som oupphörligen dyker upp på nytt för att finna en nödtorftig »lösning», läggas å sido och inom kort åter framställa sig. Hemmet eller skolan? — hur kan man dock ens ett ögonblick stå tvekande här inför! Det. tyckes väl ligga bestämdt rent af i den gudomliga ordningen, att hemmet i hvarje fall måste vara det främsta, stå som nummer ett, och att skolans plats aldrig kan bli någon annan än bakom hemmet.

Skolan är med nödvändighet dömd att i hufvudsak verka med ord. Detta är dess stora svaghet. Ord, ord, tomma omskrifnin-gar for barnets outvecklade sinne, som i allt fordrar realitet — det är slöa verktyg. Ord äro ej fakta, äro ej sak, endast ett vilkoriigl ting.

Men hemmets roll förblir en helt annan. Hemmet är den verklighet, öfver hvilken skolan använder sina ord. Ur hemmet har barnet hemtat de begrepp, de foreställningar, det lärt sig förbinda med det och det ordet, det och det namnet. När så läraren eller lärarinnan från katedern söker bibringa de små en kunskap genom att kläda den i ordets drägt, är han eller hon till det oundvikliga, mången gång till det förtvifladt nedslående, bunden af de ingifvelser, hvarje särskildt barn burit med sig från sitt hem.

För att fullt klargöra, hvad vi här vid lag mena, låt oss välja ett exempel från ett enkelt, föga kompliceradt fall. Tvänne barn, som sitta vid hvax andras sida på skolbänken, äro uppvuxna i skilda hem. Det ena har egt den lyckan att fostras af en fader, hvars hela sträfvan genomsyrats af innerlig kärlek till barnet. För detta bain har faders-

namnet blifvit uttrycket för allt hvad kärlek heter, fadersbegreppet fyldt af all den skönhet, endast kärleken förlänar.

Det andra barnet deremot har i hemmet mötts af en fader, hvilken hufvudsakligen gifvit det intrycket af fruktan och räddhåga. Ty slika fäder äro ty värr allt för vanliga.

Börjar så läraren tala med barnen om Gud och nämner honom inför dem som fader. Huru himmelsvidt skilda begrepp skall icke detta framkalla hos de två! Under det att det ena för visso får ett varmt och lifligt begrepp om all den kärlek, som bor hos det högsta väsendet,' ryser det andra endast till baka för den stränghet, fadersordet för det samma betecknar. Och läraren har här — som i tusende sinom tusende liknande fall — oaf-sigtligt, omedvetet med samma ord dragit till sig den ene och stött den andre till baka.

Det är hemmet, hemmet, som i allt står bakom detta, bakom hvaije lärdom, skolan kan bibringa, och återverkar på hennes sträfvanden i yttersta grad hämmande eller främjande.

Intet i verlden kan derför ersätta ett godt hem, der moder som fader fyller sin pligt. Modern lägger faktum till faktum i barnets lif och bygger dermed upp hela dess lifsinne-håll. I hemmet ock sätter barnet sjelft in allt sitt lifsintresse. Och dess makt öfver barnets sinne skulle icke vara större än alla andra verldens magter förenade, onda eller goda?!

* *

En icke minst vigtig sida i uppfostran, der hemmet obetingadt måste vara förste man, är barnets fostrande till samhällslif. Det vill till att begynna i tid och från roten för att till kommande dagar dana verkligt dugande och gode medborgare för vårt fosterland. Hemmet är framfor allt egnadt härtill. Hemmet är, så att säga, ett »mikrokosmos», ett sam-

hälle i smått. Det är dess pligt att hos barnet utveckla de sidor, som äro af natur att göra oss skickelige i samhällslifvet med medmenniskor, dess pligt att undertrycka eller förädla de egenskaper, som strida häremot.

Djupt in i det växande barnets sinne skall det inprägla läran om den försakelse, som vet att slå af på egna personliga kraf, när dessa ej godt stämma med de andres, det allmännas — inprägla, ej med tomma ord och munnens fraser, utan med föredömets lefvande kraft.

Det första kapitlet är lifvet i hemmet, det andra kapitlet blir lifvet i samhället. Och det skall aldrig vara värdt att söka »fuska sig igenom» kapitel 2 för den, som ej med allvar och under förståndig och kärleksfull ledning fått gå igenom det l:sta. Lägger icke hemmet grunden, hvarpå skall då samhället bygga? Ouppfostrade eller illa fostrade sinnen äro som lösan sand: den glider under byggnadens murar. Så småningom — men en dag störtar det hela samman med stor förödelse och förfäran! Och den dagen skall det sägas, att det var fåkunniga mödrar och kärleksljumma fader, som lade den förrädiska sanden, der de hade bort bygga på hälleberg.

* *

Men för att här nå ett godt resultat fordras först och sist ett: lär ditt barn att vara nyttigt, verkligt praktiskt nyttigt i hemmet. Hur ofta är det icke fallet, att unge junkern på 10—12 år betjenas och krusas vida mer än sjelfve fadern i huset! Ett barn får så oändligt lätt det intrycket, att hela hemmet är till egentligen endast för att betjena det samma. Der vändes upp och ned på sysslor och ordning för unga herrns lexa; han får vana, att allt skall foga sig efter hans beqvämlighet. Hans röck putsas och borstas af tjenarinnan eller så ock af mamma sjelf, bana