Idun: 1889

N:r 18.

Fredagen den 3 maj 1889

2:dra årg.

B yr å:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspr is:

25 öre pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar

endast 1 krona för qvartalet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerforBäijning.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas å byrån kl. 10—11 och 4—6. Allm. Telef. 61 47.

Utgfifning-stid:

hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag på fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, ä Stadapostens hufvudkontor, i boklådorna samt & tidningskontoren

Hur gladt, när han kommer, den leende vår, då sippan bland smältande drifvor står, som ljuset och lifvet förnyar, och solen bland glesnande skyar.

K. 1). Björck.

Vi och våra barn.

(Förra artikeln.)

iDrag dina skor utaf, du slår på helig grund.»

dessa dagar håller den framstående norske pedagogen och skolmannen Matias Skard i hufvudstaden en serie föredrag öfver »barnen och vårt förhållande till dem». Hr Skards grundliga, på rik erfarenhet och hängifna studier stödda framställning innehåller allvarsord, som borde utgå till hvatje hem i vårt kära land att väl beaktas. Det korta återgifvande, som i Iduns spalter kan komma i fråga, ger naturligen endast ett ofullständigt begrepp om föreläsarens utredning, men torde dock vara egnadt att för våra läsarinnor klargöra det hufvudsakliga i den samma.

* *

*

Den rikaste bland skatter ega vi i våra barn, men derför är den ock den svåraste att rätt förvalta. Till ett stort fel göra vi oss alla i de flesta fall skyldige derutinnan, att vi icke tillräckligt beakta den oändliga skilnaden mellan vuxna och barn, mellan dem och oss. En af Danmarks mest framstående biskopar sade en gång: »Min fars största fel var, att han icke besinnade, att jag ej var en vuxen.»

Hvad är det då, som så väsentligt skiljer barnet från den vuxne? Det finnes en egenskap, som så att säga ligger på bottnen af barnets natur, en grundegenskap, på hvilken alla egendomligheter, som göra barnet till barn, innerst äro beroende, och det är barnets förmåga att tro. Tro blindt, oinskränkt och tro godt — om allt!

Tro godt — ja, rätt sedt, är all tro en tro på det goda. Vi säga visserligen ibland

som så: »jag tror, att det eller det är ondt, är dåligt»; detta är blott en språklig, oegentlig vändning. Man tror endast godt och dessutom — tviflar man.

Denna barnets grundegenskap att obetingadt tro, att allt är godt, ger dess lif en säregen lycka, en skönhet och glans, sådan den aldrig kan hvila öfver den vuxnes tillvaro, den må förefalla aldrig så lycklig. Ty den stund har för oss alla redan kommit, att vi förlorat vår oinskränkta tro. I det ögonblicket brast barnalifvets skäraste lycka.

Här är noga att märka, att det ej är fråga om religiös tro: den följer ju mången genom

hela lifvet; utan om tro i allmännhet.

* *

*

Vi äldre äro ofta allt för benägna att ringakta barnets sorg, anse den obetydlig, ja, rent af löjlig. Desslikes kanske ock dess glädje. Det är sådana bagateller, som kunna framkalla så den ena som den andra. De vexla så hastigt, så skenbart nyckfullt, från den uppsluppnaste glädje till den mest öfvergifna sorg — och så mena vi, att dessa känslor kunna dock icke vara så synnerligen djupa. Men vi begå härvid ett oändligt misstag, ett misstag, som, dess värre, kan blifva menligt till sina följder, om vi låta det afgöra i vårt förhållande till de små.

Barnet känner starkt och djupt, så i glädje som i sorg; det är alltid djupt allvar bakom. Låt vara att dess känslor kunna röra sig om ting, dem vi anse löjligt obetydande; vi måste dock besinna, att för barnet med dess outvecklade begrepp kan denna obetydlighet för ögonblicket gälla allt, ja, hela lifvets lycka. Det uppgår helt oeh odeladt i minutens stämning och sätter in allt sitt intresse i den sak, som för tillfället sysselsätter det. Barnet har aldrig några baktankar, så som vi store; det har aldrig mer än ett jern

i elden, men så är ock detta jern glödande varmt.

Vi vuxne, vi ha en sorg, som aldrig är svart, en glädje, som aldrig är hvit. Det är aldrig, kan aldrig vara något helt oeh odeladt i våra känslor, dertill förströs våra tankar för mycket af allsköns vexlande omsorg. I vårt känslolif flyta de skilda färgerna samman till ett jemstruket grått i grått. Men barnets lif i sorg och glädje ligger som ett schackbräde, ruta vid ruta i svart oeh hvitt, stämning om stämning, så vexlande och så skarpt skilda.

Så har barnet en egendomlig styrka att lefva i ögonblick. Från en sida sedt, ligger väl häri ock en svaghet, om man så vill. Men det gör dess lif skönt och rikt.

Ett lif som i hvarje af sina ögonblick lefves helt, med full styrka, fidl kraft — så är barnets lif. Det säger ja helt ut, när det säger ja; och säger det nej, så menar det ock nej.

* *

En stor, en lyckosam egenskap finnes nedlagd hos barnet i dess förmåga alt vinna lcärlek. Dess förmåga att gifva kärlek, att sjelft älska är deremot mindre, än hvad vi i allmänhet tänka oss. Barnet under sina tidigare år älskar icke djupt, och det kräfves långa och många dagar och mycken omsorg och kärlek att lielt vinna dess hjerta.

Men hvilken lycka ligger ej för oss vuxne deruti att kunna gå till våra barn med hela vårt hjertas förtroendefullhet och kärlek! Huru misstänksamt skygge äro vi icke att annars gifva af dessa våra innerligaste och derför ock sårbaraste känslor! Vi känna ett brinnande behof att gifva kärlek oeh mötas åter af sådan, gifva förtroende och finna det igen. Men vi frukta att missförstås af den ene, befara att kallt afvisas af den andre.