Sida 105
Furstemoder.
fer spirar redan den unga vår inunder sjunkande drifva, i tinande stammar safven går, och frihetsvaknande böljan slår att isames broar rifva. — Må sommaren huld oss blifvaI
Då sitter böjd vid den yngstes bädd om qvällen furstemoder; af ömsint omsorg blir hågen rädd, oeh modersfruktan, af ingen sedd, tar utlopp i tårefloder. — Må sommaren huld dig blifva!
»Mitt hjertas älskling, din unga vår, hvad skola dess löften gifva; hvem tolkar den framtid, som förestår, hvart leder den växande strömmen, som går inunder sjunkande drifva? — Må sommaren huld dig blifva7»
Stor är en glädje dig förberedd, du spörjande furstemoder: de dinas fostran i dygder ledd,
en moders glädje, af ingen sedd osh sprungen ur tår ef löder... Må sommaren huld oss blifvaI
Johan Nordling.
(iTCionptinoeaaa af Soezi^e ccß £yZëz
