Idun: 1889

N:r 48. (102)

Fredagen den 29 november 1889.

2:dra årg.

B yrà:

Drottninggatan 48, en tr. Annonspris:

25 öre pr petitrad (=10 stafvelser). Utländska annonser 50 öre raden.

Tidningen kostar

endast 1 Krona för qvartalet

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerförsäljning.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas ^ byrån kl. 10—11. Allm. Telef. 61 47.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag på fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag.

Prenumeration sker

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, i boklådorna samt & tidningskontoren.

Qvinnans styrka är att känna sig som ett barn och stå sitt prof som en man.

Amadeus Müllner.

Vår söndagseftermiddagsklubb.

Ett finskt inlägg i »barnfrökenfrågan».

»|fp|jenarinna, Mathilda! Är kaffet färdigt?

Jag kommer för en qvart sedan från middagsbordet och är hungrig som en varg. Gud vare lof for aptiten.»

»Ja då! Sofi har lagat allt i ordning, innan hon gick ut; men jag tänker vi vänta på Gerda, om du bara kan härda ut så länge.»

»Usch, jag är helt trött på den här läsningen. Kan man verkligen tycka, att tvänne hyggliga kaffetanter skola vänta kanske en timme på kaffe, blott för att Gerda studerar slavonska.»

»Se så, gräla nu inte längre, utan kom in i stora rummet och se på mina nya målningar, jag har målat 30 kort, sedan du senast var här.»

»Der ser man, huru sällan jag kommer. Ja, ja, du slår dig än på den ena förtjensten, än på den andra, än lagar du julgransblommor, och än målar du sotmålningar, så nog blir du kapitalist med tiden.»

Sedan de nätta sotmålningarnaV underkastats en sträng kritik — utaf mig, som ej forstår mig ett grand på målning, begifva vi oss åter till framrummet. Detta borde egentligen heta mottagningsrummet, men som denna benämning ansetts allt för storståtlig, har det fått stanna vid den förra, såsom mera i stil med allt annat.

Ja, Mathildas hem är verkligen den nättaste och prydligaste miniatyrvåning man kan tänka sig, från mottagningsrummet med sin ståtliga makartsbukett i kakelugnsnischen, sina vackra sotmålningar och präktiga mattor (allt hemgjordt) till sofrummet i ljusblått med luftiga, hvita draperier kring toaletten, blå am-

pel och inventionssoffor. I matrummet kunna vi nu ej titta in, ty då är jag rädd, att den blanka kaffepannan och de fina kopparne blefvo öfvermägtiga, och vi få nog ännu vänta en god stund på Gerda.

I stället begifva vi oss ut på verandan och taga en öfverblick öfver trädgården, der hösten ännu ej hunnit göra storstädning och sopat bort alla blad och blommor. Blomsterodlingen är nu ett täflingsfält för Mathilda och Gerda, och de ha verkligen hunnit så långt, att mången trädgårdsmästare skulle med afund betrakta deras teppichanläggningar i form af stjärnor, palmetrar, elipser o. s. v., deras stamrosor och härliga nejlikor. Jag, som, mera praktiskt, föredrager hennes äppleD, klara som drufvor, hennes bär, morötter och rödbetor och framför allt den trefliga rönn-bersåen, der kaffet smakar så ypperligt.

Men nu synes Gerda på vägen, och då måste jag skynda att presentera oss, ty komma vi engång till kaffebordet, blir det ej tid med något sådant.

Så hafva vi då först Mathilda, välbestäld gårdsegarinna, litet in på trettiotalet och ogift; Gerda, litet emanciperad och — under öfver alla under! — likväl mycket praktisk, snart trettio och förlofvad; slutligen, min egen värda person, mamma för sex barn. Alla hafva vi en gemensam sysselsättning som lärarinnor, r »Åh! ni latmaskar! Är det så ni arbeta för de fattiga? Fattas blott, att ni redan druckit upp allt kaffet.»

»Tvärtom hafva vi varit nog uppofrande att vänta på dig. Men ingen kan väl begära, att man skall arbeta, innan man äter?»

»Men nu, fort till kaffebordet och så fram med stickstrumporna!»

»Hör du, Mathilda, jag tycker det här kaffet har en så märkvärdig smak; jag börjar tro, ^tt Elin hade rätt.»

Elin är tjenarinnans lilla femåriga flicka; och då hon senaste söndag berättade, det hou

hjelpt sin mamma med vårt kaffe, frågade Gerda:

»Nå! hvad satte du dit?»

»Cikoria!»

Tablå! Sanningen talar ur barnets mun.

Hittills hade vi aldrig haft något att anmärka mol Mathildas kaffe.

»Akta resårerna!» varnar Mathilda, då jag efter kaffet slår mig ned i inventionssoffan i sängkammaren.

»Ja, nu varnar du nog Elma; men Truls och Trolle få tumla om der, så mycket de vilja. Nå! jag säger ingenting, då du är så hygglig att köra ut dem, då vi komma, så att vi ej behöfva falla i förtjusning öfver dem, såsom öfver mammornas yngsta småttingar.»

»Se så, sluta nu att gyckla och säg hellre, hvad du tycker om fru Haraldsons barnfröknar, Elma?»

»Ja, jag tror just ej, att förslaget låter genomfora sig i praktiken, om man i Sverige lefver ungefär som vi här i Finland. I de flesta mindre förmögna hem inträffar det ofta, att modern sjelf får se till sina små, medan barnjungfrun får hjelpa till än här en der i köket eller gå ärenden, och dertill torde knapt nog en barnfröken vilja besluta sig.»

»Ja men, kära Elma, ärendena kunde du då godt uträtta sjelf, ty motion behöfver du.»

»Ja så! du tycker det skulle taga sig trefligt ut att se mig vandra åstad med en så till tunnbindaren eller en kittel och ett par kastruller till kopparslagaren. Detta är allt saker, som min barnjungfru får uträtta, dels emedan köksan ej hinner, dels emedan barnjungfrun annars finge sitta för mycket inne, under den årstid, då barnen ej kunna gå så mycket ut. För öfrigt måste hon skura barnkammaren och hjelpa till att skura sälen. Tror du en barnfrökeu vore med om den saken, och, om så vore, tror du hon har tillräckliga krafter dertill?»