Idun: 1889

N:r 8.

Fredagen den 22 februari 1889.

2:dra årg.

B yr å:

Klarabergsgatan 54, en tr. Annonspris:

25 ore pr petitrad (= 10 stafvelser).

Tidningen kostar endast 1 krona för qvartaiet.

postarvodet inberäknadt. Ingen lösnummerförsäljning.

Redaktör och utgifvare: FRITHIOF HELLBERG.

Träffas ä byrän kl. 10—11 och 4—5. Allm. Telef. 6147.

Utgifningstid:

hvarje helgfri fredag. Infaller helgdag på fredagen, utgifves tidningen näst föreg, eller nästfölj. söckendag.

Prenumeration sker:

I landsorten: å postanstalterna. I Stockholm: hos redaktionen, å Stads postens hufvudkontor, i boklådorna samt å tidningskontoren.

f|len uppskakande träffe®) gedie, som den 30 för-lidne januari utspelades på det tysta, oansenliga jagt-slottet Mayerling invid "Wien, då det stora österrikiska kejsardömets tronföljare for egen hand ändade sina dagar, följd i döden af den qvinna, han älskade öfver rikedom och makt, ja, öfver lifvet, har allt sedan hållit bestörta sinnen öfver hela den civiliserade verlden i upprörd spänning. Det mystiska dunkel, som till en början sveptes öfver katastrofen, har småningom börjat skingras, och ur de hvarandra korsande och motsägande ryktena har den gripande sanningen trädt fram och befunnits — i hela sin dystra romantik — mer sagolik än sagorna sjelfva . . .

Mary Vetseras namn har blifvit ett af dessa, hvilka äfven en aflägsen framtid ej skall kunna nämna utan den sorgbundna sympatiens tonklang. Den kärlek, som förde de båda unga i döden, kommer aldrig att försvaras, men evigt att förlåtas. Ty dem, som mycket älskat, skall ock mycket förlåtet varda!

Det finnes icke en punkt i denna korta kärleksdikt, som ej blifvit från de mest skilda håll belyst; något nytt ämna vi minst af alla söka lemna. Men när en gynsam omständighet satt

oss i tillfälle för våra läsarinnor framlägga den unga, olyckliga baronessans intagande bild, ha vi skyndat begagna det, visse om svenska qvinnors medkänsla och deras domars mildhet.

Ung — ett adertonårigt barn — skön och af en högättad familj tycktes lifvet ha slösat äfven öfver henne af sin rikaste lycka. De stränga fordringar, man älvan att ställa på en klassisk skönhet, motsvarade hon visserligen ej. Men hon lär hafva varit af ett bedårande behag, af fin, medelstor, graciös gestalt, en bländande hy, svart rikt här. Och mot den mörka skuggan från detta hade de underbart svärmiska, klarblåa ögonen verkat med fängslande kontrast.

För dem, som först trädde in i det rum, der kronprins Rudolf och Mary Yetsera sökt en gemensam död, tedde sig en syn, som väl aldrig torde förblekna i deras minne. På den hvita bädden, bredvid den starke mannens döda kropp, den unga qvinnans lik, skönt ännu trots blekheten och med de ljusa ögonen slutna till evig sömn. Ocli öfver det, halft döljande de jungfruliga formerna och skottsårets fina blodspår, funno de friska blommor strödda — en outgrundlig kärleks sista offergärd . . .

Baronessan Mary Vetsera.