Idun: 1889

hjlles ott .lummor iveckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- | i—i l ■ u Idun, erhållet «it gratlsexemplar f®r hela den tid, under hvilken abonre-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro deaamlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-

lilla folks äldre kultur, och det är en glädje att tala med en så kunskapsrik främling.» (Jag bugade mig två resor.) »Som ni säger, religionen behandlades på samma sätt som t. ex. språklärans regler, och båda blefvo lika oförstådda och lika förhatliga ämnen for barnen. En mängd af undervisarne såg ej heller i religionen annat än 'ett odrägligt ämne'; en del deremot greps af ett sjukligt religiöst svärmeri och sökte antingen skrämma eller fanatisera barnen, tills äfven de råkade i verkligt eller låtsadt svärmeri; och så fingo vi snart landet fullt af hemliga eller uppenbara gudsföraktare, hvilka under deras strid mot de talrika hycklare och svärmare, som då vanhedrade vår religion, kommo på den vanvettiga tanken, att det var denna, som bar skulden till vårt moraliska förfall och derför borde bannlysas från skolorna.

Men låtom oss nu, om ni behagar, falla ned täckelset för denna tids missriktningar, och i stället se, huru vi så småningom lyckats arbeta oss fram till en bättre sakernas ordning!

En verklig äkta folkväckelse eger aldrig någonstädes rum med mindre än ett återupplifvande af gudstron och gudsförhållandet, och det var just med denna äkta väckelse som faktor man nu vågade räkna i arbetet för vårt folks upplysning. Rundt kring landet gick liksom en frisk vindfläkt, manande till arbete på den obrutna, med ogräs bevuxna marken. Medelålders qvinnor och män i goda ekonomiska omständigheter, som aldrig förr hade funnit någon lifsgerning eller känt lifvet tändas i det döda kunskapsförråd, de inlagrat, samlade små grupper barn eller ungdom — icke kring sig — utan i de mindre bemedlades hem, när det bäst kunde bära sig, utan att ingripa störande i familjens lif eller arbete. Och i minst fyrtio år drefs här en mycket oregelbunden, men mycket lifaktig verksamhet för att uppfostra så väl många, som redan voro föräldrar, som ock det slägte, hvilket en gång skulle ikläda sig detta, det vigtigaste och ansvarsfullaste af alla menskliga kall i denna verld.»

»Skulle ni vilja hafva godheten gifva mig ett prospekt — en plaD, en öfversigt, eller hur ni benämner det — öfver det system, som nu tillämpas här!» bad jag, verkligen glad öfver att ej vidare bli frestad att yttra mig öfver detta underliga folks öfvervunna ståndpunkt.

»Prospekt — plan!» log den gamle hjertligt. »Något system, i den gamla meningen, ega vi ej, emedan vi helt och hållet lämpa undervisningen efter lifvets olika kraf och vilkor. Den gamla lagbestämmelsen, att alla barn i landet måste lära sig de nödiga vilkoren och färdigheterna, för att kunna tillegna sig bokliga kunskaper, står fast; och då ett barn fyllt tolf år, skall det ha lärt sig läsa, skrifva och räkna så mycket, som kräfves under lifvets vanliga förhållanden. Skulle någon ha försummat detta, kan barnet tagas från föräldrarne och sättas i af staten för detta ändamål inrättade barnskolor, hvilka dock, det kan jag försäkra eder, aldrig bli öfverbefolkade, fastän här, i fråga om dylik försummelse, hvarken tages hänsyn till börd, rang eller förmögenhet. Men saken är, ser ni, att man betraktar det som skam att, i fråga om sina barns uppfostran, komma under statens förmynderskap, och då fattig som rik nu inser gagnet, ja oumbärligheten af en lefvande upplysning, så sträfvar hvar och en att förskaffa sig deraf så mycket, som han, enligt anlag och begåfning, kan mottaga,

utan hänsyn till hvilket yrke eller arbete man valt. Och här är det ej så svårt att få lämplig undervisning, tack vare den kärlekens ande, som håller oss vakna och lifak-tiga. Hvarje ekonomisk bergad familj tager ett eller flere fattiga barn att undervisa tilllika med sina egna; detta är en hjertesak och faller sig nu mera helt naturlig, äfven der föräldrarnes medhjelpare vid undervisningen få aflöning. Hvarje kommun har en större boksamling med böcker för alla åldrar, och af det yppersta som finnes på hvarje område, så att intet, som är värdt att lära känna, behöfver vara obekant för kunskapssökande andar.»

»Och alla äro lika kunniga här i landet?»

»Min käre vän, har jag då uttryckt mig så illa, att ni ej kunnat uppfatta, att vi just kommit ifrån det fåniga försöket att bibringa alla samma bestämda, utmätta kunskapsmått?» utbrast gubben med lindrig otålighet. »Ni vet säkert lika så väl som jag, att här på jorden finnes ett icke ringa antal menniskor, som ej har det minsta sinne för studier, utom möjligen just i det fack, åt hvilket deras praktiska anlag ligga; andra åter gifva sig ingen ro med mindre, än att de åtminstone fått en klar öfversigt öfver det menskliga lifvets utveckling på alla områden. Skulle vi så lägga dessa två i Prokrustessängen, sträcka lederna sönder på den ene, tills han blef lång nog för sängen, eller hugga af den andre, derför att han är för lång, enligt systemet? Nej, många bland oss sakna s. k. boklig kunskap, men de allra fleste äro upplyste, bildade, väl uppfostrade och pligttrogna menniskor, tack vare den ständiga vexelverkan, som eger rum emellan folk af olika kall, yrken och samhällsställning; en vexelverkan, som innerst har sin grund i vår religion och den med gudstron förbundna pligten att hålla kropp och själ friska genom att skaffa sig tillfälle att låta tankearbetet omvexla med kroppsarbete, och detta med sysselsättning af mera andligt slag.»

(Slut i nästa n:r.)

mr

\

Floras barn.

Från italienskan af Gudrun. III. Pensée.

rädgårdsmuren, belyst af månen, står der så hvit mot kastanjernas grönska, den fuktiga nattvinden skakar de hvita blomklasarne, och genomskinliga små stjernor falla tyst till marken som doftande snö.

Det brunlockiga hufvudet har länge suttit på lur der uppe på trästegen, och rösten, som försöker att vara lugn och fast, förråder en liflig oro i det korta utropet:

»Maria!»

»Jag är här. Men tala sakta. Det är ljust i pappas rum ännu. O, milde Gud, hvad jag är rädd! Blodet står stilla i mina ådror.»

»Kom närmare hitåt! Var inte rädd, kom hit under trädgrenarne, i skuggan, så-ja! .. . Nej, närmare hit!»

Hon närmar sig med korta, osäkra steg; den lilla hvita, ännu helt barnsliga gestalten flyger fram öfver trädgårdsgångens sand, kryper darrande ihop vid foten af muren under murgrönans hängande grenar och blickar uppåt mot de strålande ögon, som lysa tvärs igenom löfverket.

»Ah, Alfredo! Om du faller! Om du gör dig illa!»,

i Ah, bevars väl! Stackars lilla dufva! Men sådana äro qvinnorna! Jag, med mig är det alldeles tvärtom, svårigheterna egga mig, sporra och elektri-sera mig. För din skull vore jag i stånd att våga allt. Maria, du älskar mig ju?»

»Ja. . . tala tyst, jag tyckte jag hörde något.»

»Det är vinden. Maria, svär att du älskar mig!»

»Jag svär det. Glöm inte att tala tyst. Ack, stegen den faller bestämdt.»

»Jag behöfver din kärlek för att modigt strida mot lifvets alla svårigheter, dess ondska och dess dårskap. Jag skall besegra allt, om du bara vill . ..»

»Vill, hvad för något?»

»Vara trogen och stark. Vara min musa, poesien i mitt lif.. .»

»Men det är jag ju, Alfredo, men vet du hvad, pappa är så sträng, och han ville helst, att jag skulle hålla mig till mina dockor ännu, och så säger han att du...»

»Hvad säger han? Tala! Jag är beredd på allt. Jag öfverser med sådana barnBligheter. Säg ut, älskade !»

»Han säger, att du är bara en pojkvasker, som gjorde bäst i att hålla dig till dina böcker, och att om han får tag i dig, så...»

Hon tystnade. Vinden susar genom grenarne liksom med ett ironiskt löje.

»Du gråter, min skatt! Jag skall hämnas dina tårar, en för en.»

»Ja.»

Den darrande, lilla rösten förlorar sig i ett utbrott af snyftningar.

»Din far är en barbar, en tyrann liksom min, men hvad gör det. Kärleken är ljus, kärleken är makt, den aflägsnar alla hinder, besegrar alla svårigheter. Om några är är du min!»

> Ja, men om du inte går igenom examen till . . .

»Jag skall gå igenom! Ah, hvad är det för en bagatell. Jag skall gå igenom, hur orättvisa lärarne än äro. Maria, jag har något med mig åt dig; jag har pressat den titi mina läppar, ah, så många gånger. Lofva mig att alltid gömma den, till och med när den vissnat. Tag emot den .. . med händerna. Nej, med förklädet, det är bäst.»

Hon håller ut sitt lilla förkläde och han kastar dit en pensée, stor och sammetsglänsande, med ett par af bladen mörka och försedda med guldprickar, som likna en lefvande menniskas lysande pupiller.

Hon tar den med sina små darrande händer och och trycker sina läppar mot dess blad.

»Svär att du ej bedrager mig», bönfaller den eldige älskaren på femton vårar, »lofva mig vid din moders minne, att ingen annan ...»

Hon gråter häftigare än någonsin.

»Stackars mamma, om hon nu kunde se mig från sin himmel, skulle hon inte vara nöjd med mig. Ack, hvad det är mörkt! Tänk om pappa misstänker något4 eller om din pappa ...»

»Ah, prat! De sofva på sitt gröna öra. Vid deras ålder vet man ingenting om kärleken, förstår du! De komma ej ihåg, hvad det vill säga att älska, älska som du och jag, utan feghet, utan fruktan, med lycksalighetens fullhet, med denna berusning . .

Denna fras, som han läst i en realistisk roman, kom han inte ut med i sin helhet, och det var kanske derför månen bakom molnen gömde sitt leende ansigte.

»Alfredo, det är sent. Låt mig gå.»

»Nej, icke ännu, älskade. Hur kan du i denna hänförande, ljufva natt tänka på sömn? Jag är vaken. I mina ådror brinner en eld, som förjagar sömnen. Jag kä«ner mig beredd att företaga något stort, något hjeltemodigt... Men tyst, hörde du inte något?»

Bösten, som tilltagit i styrka och manhaftighet, dör bort i ett utrop af vild, barnslig förskräckelse. Trästegen knakar, darrar, skakas häftigt af osynliga händer.

»Din slyngel... nu har jag dig då ändtligen. Pojkvalp, som inte är torr bakom öronen ännu, jag skall lära dig, jag —» Klatsch, klatsch.

Vinden ger till torra hånskratt i grenarne, under det att ömkliga jämmerrop höras från andra sidan muren, och månens stora, hvita ansigte, som medlidsamt beslöjar sig i den nattliga dimman, höljer i mörker skammen af den faderliga upptuktelsen.

Panoptikon.

^Stockholm har redan fått sitt Panoptikon och får i dagarne sitt jättepanorama, sin rundmålningsbyggnad. Det var just hvad som fattades oss, ty eljes hade vi allting, utom pengar, som vi aldrig ha haft och troligtvis heller aldrig få i den mängd, som vi behöfva. Men det gör mindre, ty vi lefva i alla fall alltid, som vi skulle ha vår lilla million i säkerhet; vi dragas gerna med vi-gilans och björnar, bara ingen får veta annat,

275