Idun: 1889

tion ike i närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig I P\ | | M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | Lf U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.

än att vi ha allting fullt upp. Är skenet bevaradt, så är allting godt.

Eljes hade vi ju, som sagdt, förut allt hvad man kan begära: parker, esplanader och kyrkor, palats som ramla och palats som stå tills vidare. Vi hade gas och elektriskt ljus, dammiga gator och romerska bad, fräls-ningsarmé, kapplöpningar, roddklubbar, va-rietéer och federation; — endast Panoptikon och rundmålningarna saknades, för öfrigt var storstaden komplett.

Det var riktigt förargligt förr i verlden, när herr Sörensen någon gång tittade öfver hit på ett kort besök. Han gör det sällan, ty han ser hellre, att vi fara till Kongens By och lemna vår reskassa qvar der, och kan han få »snyde» oss en smula i all gemytlighet, så gör han det så hjertans gerna. Men om han någon gång kom på kontra-visit och vi trafvade omkring i vårt anletes svett för att visa honom all stadens härlighet, så sade han alltid, just då vi trott honom vara som mest öfverväldigad:

»Meget pænt! Yirkelig meget nydelig alt-sammen! Men la' mig spöre dem: hvor har-De deres Panoptikon?»

Vi hängde på hufvudet och sågo tillintetgjorda ut. Vi hade ju intet Panoptikon.

»Ikkel» säger herr Sörensen och låtsas se »forbaused» ut, medan han triumferar i sitt stilla sinne. »Saa maa De s'gu lægge dem til ett Panoptikon. De skulle saamænd se vores derhjemme i København. Der gaar næppe en eneste uge, at jeg ikke tager könen og børnene med i Panoptikon. Ah, det er saa overmaade bildende og pænt og virker saa pirrende paa fecdrelandsfølelsen.»

Herr Sörensen har, i förbigående sagdt, varit i sitt Panoptikon två gånger, och den ena gången blef han bjuden af en affärsvän från Skåne, för att han skulle vara hans ciceron.

Nu kan herr Sörensen emellertid komma hit. Nu ha vi både Tivoli och Panoptikon. Vær's'go!

* *

*

Kanske det intresserar er, min nådiga, att göra en liten titt upp i vårt endast en vecka gamla Panoptikon ? Jag skall med nöje tjenstgöra som ciceron. Ni tillåter ju, att herr Sörensen får följa med? •

Ni kastar en gillande blick på den ståtlige biljettförsäljaren i sitt präktiga livré: gult och blått. Skyltgruppen, Gustaf III i Sergels atelier, har ni redan tagit i betraktande utifrån gatan. Den skänka vi en blick i förbigående och stiga upp för trappan.

Den korrekte gentlemannen i vestibulens ena hörn med sina två ordensstjernor på den mörka fracken är presidenten Carnot. Hvarför han slagit sig ned här? Vet inte; kanske väntar han på Boulanger, som är der inne, för att påskynda hans färd — utför trappan.

Två steg, och vi äro midt inne i Afrika. Stanley till höger och löjtnant Möller till venster frän åskådaren. Ni behagade observera, att de se lika ungdomliga ut båda två, hvilket tyder på, att Afrikas klimat icke är så ohelsosamt, trots hettan, som väl i alla fall icke är fullt så tryckande nere i Kongo, som här uppe i Panoptikon. Belysningen och fonden äro lyckade, inte sant, och de båda svarta fulingarne till infödingar göra ju god verkan.

Vi träda oanmälda och utan alla ceremonier in till vår konungafamilj, som vi lyckas öfverraska i en förtrolig stund vid kaffekoppen inne i drottningens rum. Kanske är öf-

verraskningen icke så fullständig ändå, ty hela den höga familjen, de manliga medlemmarna i synnerhet, äro ju i stor toalett med ordnar och kraschaner. Och vi, hr Sörensen, som komma i halmhattar och kavajer!

Kanske ni behagar ta plats i fåtöljen, min fröken. Aj, hr Sörensen, luta er inte så långt fram, ni sticker ju näsan i hans majestäts kaffekopp.

Jaså, min nådiga, ni tycker att kungen och prinsessan Eugenie äro bäst och att prins Karls benkläder, i synnerhet venstra hälften, se en smula tomma ut. Säg inte det till hr Oskar Berg, ty han har gjort alltsammans efter de noggrannaste mått.

Hva' behagas, hr Sörensen? Tror ni att damen midt emot konungen är vår unga prinsessa. Vi ha ingen prinsessa, hr Sörensen, men vi ha en drottning, som ser mycket ungdomlig ut — i Panoptikon.

Ni finner kanhända, min fröken, att hr Oskar Berg inte riktigt gillar kronprinsessans näsa, utan gifvit den en nästan grekisk form, då den, som hon i verkligheten täckes bära, är af en mycket nationellare typ, sådan som mest brukas på vissa trakter i Östergötland. Är jag oartig mot hennes kungl, höghet, säger ni? Visst inte. Tvärtom tycker jag mycket mera om det ansigte som naturen gifvit henne än det, som hon fått af hr Berg.

Vi gå in i det lilla genomgångskabinettet. Hr Sörensen klifver på, knuffar till Soto Maior med armbogen, bugar sig artigt och säger ett »undskyld».

Nå nå, hr Sörensen, ni är inte den första, som blifvit lurad af vicomtens illusoriska uppenbarelse, och blir nog ej heller den sista. Den åldrige diplomaten med sin eleganta, spensliga figur är Panoptikons utan gensägelse mest lyckade företeelse.

Han är också Panoptikonbolagets älsklingsgubbe, om det uttrycket tillåtes mig. Hans ansigte är så karaktäristiskt, så lätt att träffa. Och så har det gått så litet vax åt till hans figur. Den vicomten förstår ju att vara älsklig och vinnande på alla sätt och vis! För att visa sin erkänsla har bolaget inrymt honom i sitt eget lilla förtjusande kabinett tillsammans med en härlig Venus, en artighet, som vår gode vicomte säkert förstår att sen-tera.

Se på honom, hr Sörensen! Han är ju er minister också, men det är inte ofta han gör Köpenhamn den äran, ty Soto Maior älskar Stockholm och han är finsmakare, en äkta gourmet så väl i fråga om städer som om allt annat.

Le inte, min nådiga! Vi komma till Panoptikons allvarligaste scen: gamle kejsar Wilhelms dödsläger. Ett präktigt hufvud på den döde kejsaren och en Bismarck, som fröken Agnes Kjellberg har all heder af. Men den unge kejsar Wilhelm, inte är han den, som vi sågo landstiga vid Logårdstrappan den 2G juli i fjol? — Knappast.

General Boulanger står vid dörren stadd på reträtt — »en revenant de la revue». Har han varit inne i operaartisternas foyer för att af hr Fredrikson lära sig, hur en parisare skall uppträda? Kanhända det, ty hr F. lcan ge lektioner i den konsten, äfven åt infödingar.

Vi dröja några ögonblick vid den sorgliga scenen från kejsar Fredriks dödsläger. Under tiden går hr Sörensen på egen hand fram till Nansens tittglugg, förvånar sig öfver att den djerfve polarfararen har så skefva och bräckliga fortkomstledamöter och väntar på att vaxfiguren, som man stält på försåt i glug-

276

gen bredvid, skall lemna plats. Se'n han sagt sitt »undskyld!» tre gånger med aftagande vänlighet i tonfallet, styr han fram till Rättvikskullan vid trappbalustraden.

»Min kjönne pige, den herre der er jo uartig!»

Kullan visar inte heller det minsta deltagande, fastän hon eljes är »som ett vax». Hr Sörensen blir desperat och försöker att klifva ut tvärs igenom spegelväggen.

Vi taga hand om hr Sörensen, hvars gemytlighet håller på att ge vika för helt andra känslor, och träda fram till den lyriska scenens celebriteter. Hr Anders Willman ser så gentlemannamessigt förbindlig ut, som om han aldrig i sitt lif hade haft ett uns af Mefistofeles i kroppen, och så belåten, som om Gasparone aldrig existerat annorstädes än i en italiensk röfvarelegend. Hr Fredrikson är förnäm och ståtlig, hr Hedin fryntlig och fröken Ek en smula stäld i skuggan af fröken Klemming, ett fiffigt och verklighetstroget grepp af anordnaren.

Ett glas selters och en smula frisk luft vore kanske inte ur vägen efter den ångskåpskur vi genomgått. Det kunna vi få, om vi sträfva uppför ännu en trappa. Kaféet är trefligt och luftigt, Smålandsstugan, eller hvad det nu är för en stuga, originell ända till osannolikhet. I förbigående ha vi sett åtskilliga grupper, »som inte äro här», för att tala med den gamle pädagogen.

Sedan vi nu pustat ut, gå vi in till hr' Ernst Ljungh, den värste klippare, som verlden känner, bland lekmän åtminstone. Hr Sörensen stannar qvar, ty när han får höra, att man kan bli klipt der för 1 krona, så tar han sig bakom örat och menar, att han godt kan dröja, tills han kommer hem till Köbenhavn, der Jörgen Pedersen, Wimmel-skaftet 4, l-| tr., se'n 28 år tillbaka skött om hans coiffur. Han misstänker, att det der anbudet med klippning till 1 krona är ett försök att »trække ham op».

I fonden af hr Ljunghs rum se vi en dörr, och öfver axeln på en bred matrona skymta vi ett tropiskt landskap i svag belysning. Matronan talar om för sitt sällskap, att det

är »Tippentipp-gruppen».

$

ytau vidare meningsskiljaktighet komma vi öfverens om att ge oss af ned igen och lemna likplundrarne i källaren i ostördt utöfvaude af sin ruskiga hand tering. Ut på gatan! Frisk luft, dagsljus, strålande dagsljus öfver Kungsträdgårdens härliga gräsmattor. Det Panoptikon, som vår Herre i förening med stadsträdgårdsmästaren Medin m. fl. sakkunnige biträden der arrangerat, är i alla fall sådant, att vi skulle vilja ge hög entré för att se det, om vi inte hade det gratis för våra ögon hvar endaste dag.

Men det Svenska Panoptikon var ju heller inte så illa, min fröken? Man måste ta i betraktande, att det blott är böljan. Ingen opposition, ingen malplacerad »Fædrelands-fölelse», hr Sörensen. Liten kan bli stor, och om våra gubbar inte äro så talrika som edra, så ha de åtminstone mera fraicha och vårdade peruker.

Farväl, min fröken!

Äh, jag ber, inga tacksägelser! Men eftersom jag haft den lyckan att icke allt för mycket misshaga er som ciceron — tänk om vi ibland skulle träffas i Panoptikon?

Hvad jag menar? Jo jag menar, att Idun kunde nog också bestå sig sitt eget lilla Pa-