Idun: 1889

MinusKi-ipi, som ej antage» till Införande, återsände», såvldaporto bl- I Pl I I Kl Annonser mottaga» endast mot kontant liqvid I förskott af 26 öre prfl.

fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U U IM spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons införes under I krona.

noptikon med grupper och personager ur det dagliga lifvet, inte modellerade i vax precis, inte så korrekta och högtidliga som dem vi sågo der uppe, utan blott flyktigt skisserade med blyerts. I stället skall omvexlingen bli så mycket större och årsabonnementet på ett sådant Panoptikon kostar rakt ingenting för Iduns läsarinnor. Får jag äfven då bli er ciceron, så skall jag känna mig både lycklig och stolt.

Ni uekar inte? Tack, min nådiga! Au revoir i Iduns Panoptikon!

Adjö, hr Sörensen! Hils deres kone!

Scævo/a.

Ett sträfsamt lif,

sedt från dess ljusare sidor.

fi^et är ingaluuda min afsigt att söka vederlägga Y Augustas påstående att lärarinnans kall är ett sträfsamt lif, men i vissa punkter af hennes i mörk färgton hållna skildring är jag ej fullt ense med henne. Först skulle jag dock vilja förutskicka den anmärkningen, att om denna bana valts och fullföljes på sätt som A—a skildrar det, så kan följden blifva och blir i många fall sådan som hon troget återgifvit.

Finnes då icke äfven i detta kall någon ljusglimt, och är det månne säkert, att A—s målning håller streck? Så t. ex. säger hon, att det fordras ett »lill-gammalt» lefverne, tör att förvärfva sig folkets erkänsla, förtroende och deltagande. Jag tillåter mig betvifla detta påstående, såsom varande fullkomligt grundfalskt. Tvärtom tror jag, att hon på detta sätt aldrig vinner det, ty man vinner aldrig något genom att vara hycklad, tillgjord och onaturlig, om inte just det som A—a talar om. »Ingen jemnårig förstår henne, öch de äldre göra beskärmande miner bakom hennes rygg.»

Men hvarför då ej vara »naturlig» sådan hon är? Har hon ett »gladt och muntert» lynne, hvilket jag skulle tro just på denna plats är af nöden, hvarför skall hon »polera bort» det? Månne »barnens respekt och föräldrarnes aktning» förloras derigenom? Visst icke, förutsatt att hon troget och med allvar sköter sin plats och förstår, att allt har sin tid. Sedan kan hon gerna bland barnen och deras föräldrar vara liflig och glad, göra sig förtrogen och hemmastadd, sätta sig in i deras vanor och lif, och hon skall snart finua, att man vinner kärlek och välvilja genom att sjelf vara kärleksfull och välvillig, och ej genom att vara »dyster, afmätt och lillgammal», och föräldrarne lära sig snart betrakta henne som en välkommen, gammal bekant i huset.

Har hon så tillfälle och tid till att då och då deltaga i barnens lekar eller anordna små fester och utflygter för dem, der allt skoltvång är bannlyst och de få tumla om af lif och lust, skall hon snart vinna barnens kärlek och förtroende, och månne det ej uppväger den nimbus af fruktan och respekt, som hon möjligtvis förlorar? Och skall hon ej fortare lära känna barnens individuella egendomligheter, lynne och karaktär och lättare lära sig behandla dem efter deras olika behof?

Men det finnes ty värr många lärarinnor, som, genom att i skolan och hemmen alltid visa sig kalla, stränga och allvarsamma, göra skolan till en »iskällare», der barnen tvina bort af brist på sol, och sig sjelfva till en fasa för barnen, hvilka, så fort sig göra låter, springa undan, då lärarinnan visar sig i grinden. Och derför får denna aldrig erfara den ljufva känslan af att veta sig vara »älskad och afhållen» af de små eller efterlängtad, kanske mött långt borta på vägen af glada röster och öppna armar, hvilket i mitt tycke är den bästa uppmuntran och största glädjen.

Och när så barnen komma i skolan första gången, får hon anlita hela sin förmåga att få dem att tala, och vanligtvis aflöper det ej utan många tårar och ledsamheter, hvilket trassel hon kunde ha undvikit, om hon gjort sig till vän med barnen i bemmet.

Jag skulle derför till alla lärarinnor, som möjligen . läsa Idun, vilja säga: »Låten ej modet falla, ty då råken I. snart in på slentrianens slippriga väg. Aren I nog lyckliga, att af naturen vara begåfvade med 'friskt humör' och 'gladt lynne', söken ej 'polera bort' det och blifven ej 'liilgamla', utan vården det som en dyrbar skatt, som på ingen plats behöfves bättre än i skolan.»

Han I anlag för tungsinne och grubbel, kämpen deremot! Tänken ej bara på skuggsidorna och den mörka framtiden! — »Hvar dag harju sin omsorg»,

och hvarför skolen I då missmodigt sörja? Söken hellre att draga all möjlig vinst af de ljusa sidor, de fördelar I egen. Han I en vacker natur, skog och sjö omkring er, ströfven då ut, hemten helsa och krafter, tagen barnen med er ibland och lären dem beundra naturens stora hemligbeter! Det är bättre än att sitta med strumpan inne i den qvafva luften och grubbla öfver »framtidsperspektiv».

Han I lånbibliotek, så läsen, odlen edra själsgåf-vor, följen med er tid i alla afseenden, så mycket I kunnen, det är uppfriskande.

Han I jemnåriga bekanta omkring er, gören er förtrogna med dem, om de äro värda det, d. v. s. om I kunnen högakta dem. Glädjens med de glada och trösten, så vidt I kunnen, de bedröfvade, och framför allt, kommen ihåg, att edert arbete ingalunda är likgiltigt och betydelselöst, utan mycket ansvarsfullt och mången gång också har sina ljusa sidor.

Och sedan — om vidrigheter, törnen och stötestenar skulle möta er, förmäns och öfverordnades orättvisa, misskännande eller öfversitteri, föräldrars oförstånd m. m., hvilket för den reflekterande, finkänsliga lärarinnan ibland kan kännas påkostande, ja, rent af outhärdligt — hvad gör det ändå, då I hafven det medvetandet att »troget och samvetsgrant» hafva arbetat?

Ja, äfven om I ock skullen bli sedda öfver axeln af någon förnäm ung dam, som tycker sig något vara, derför att hon kan »rådbråka» tyska, franska, möjligtvis också engelska språken, eller derför att hon är rik och ej behöfver göra annat än roa sig och vänta på »friare» — det vittnar i alla fall om brist på takt och om falsk bildning, och det skadar er ej, äfven om det sårar, kanske också förbittrar. Mån I blott komma ihåg, att det gäller att vara trogna i det lilla, på den plats der I ären satta, och låtom oss hoppas, att den dag ej är långt aflägsen, då det blir möjligt för den »obemedlade flickan» lika väl som för gossen att genom studier bryta sig en bana, då lust och håg drifver henne dertill.

Mimmi.

Jag eller du?

Berättelse af Marie von Olfers.

(Forts.)

»lälFörtjenat det har hau inte. Men för den Mn kära fredeDS skull får jag väl offra mig.»

Hon band samman en vacker bukett rosor och vandrade segerviss upp på hans rum. En flod af solljus trängde med henne in i kammaren, i hvars midt hon stod som en förkroppsligad solstråle. Hennes friska skönhet öfverraskade Klas, så som ofta naturen öfver-raskade honom, då han efter långa, skumma arbetstimmar kom ut i det fria och erfor verldens härlighet. Ja, detta var en aunan luft än den, i hvilken han lefde. En trånad derefter, efter lycka, efter ljus grep honom. Han trädde Käthe ett steg närmare, hans bleka kinder rodnade. »Ni kommer till mig!»

»Ja, hur skulle vi annars träffats,» skrattade hon skälmskt. »Berget kommer till Mahomed, men nu måste också Mahomed vara de arma dödlige dernere nådig och stiga ned ur sina sju himlar.»

»För det första är jag ingen Mahomed, och för det andra kommer jag ej från några sju himlar.»

»Nå, då skall den enda, i hvilken vi lefva, behaga er så mycket bättre.»

»Han nog mig, men huru jag honom? Jag, en tråkig, gammal enstöring!»

»Gammal? — Ni är ju jemt lika ung som Sigfrid.»

»Jag fruktar, att jag var gammal redan som barn. Aren göra det, inte.»

»Nej, men lifvet; hur skulle ni bli annat än gammal och tråkig bland alla dessa siffror och tal? Mig skulle deras åsyn på en enda dag göra mjeltsjuk. Kom ni, dernere är allting nöje — förlustelse!»

»Nöje! Förlustelse! Och deribland ett stackars arbetsdjur som jag!»

»Det är just det, ni inte får vara. Sigfrid vill rakt inte, att ni så här pinar ut er för hans skull. Skaka ni af er det ok, som ni sjelf pålagt er. Lef en smula med oss lyckliga!»

»Som en af nåd fördragen; det skulle plåga mig mer än min sjelfvalda ensamhet.»

»Nej,» ropade Sigfrid, som i det samma trädde in, »som vår krona, som det skönaste smycket i vårt sköna lif. Hur glad skulle jag inte vara att åter ha dig vid bordet; ingenting smakar mig utan digl»

»Der ser ni, hurudan han är,» inföll Käthe, »jag räknas inte engång, om iute ni är med; gör mig, arma nolla, åter till någonting med er siffra.»

Sigfrid log. »Yår vänskap är äldre, det får du inte glömma! Kom Klas, bevisa henne, att allas vår kärlek trifves till samman, och att vänskapen från en menniska sådan som du är en mans högsta lycka.»

Följande dag var han dernere. Käthe mottog honom synnerligen älskvärdt med tusen små skälmaktigheter, som skulle ha gjort lättare lynnen mycket nöje. Han förstod dem ej, honom besvärade de, han log förläget och kunde icke fånga ordet, som hon uppsluppet kastade till honom.

Om de voro allena, gick dock jemförelsevis allt bra. Det svåra var gästerna, som i detta muntra hus flögo ut och in — sällskapen. Från mycket befriade honom hans arbete, dock ej från allt, ty Sigfrid öfvervakade noga, att han kom, sörjde för, att han hade en god plats, att ingen orätt skedde honom från den öfvermodiga ungdom, som umgicks i hans hus.

Mången strid hade han om den saken med Käthe, som ofta förargade sig åt Klas' surmulna ansigte.

»Denne Don Quixote,» sade hon, »denne riddare af den sorgliga skepnaden! Du gör honom sjelf anspråksfull och högmodig öfver sin misère, det är den sämsta sorts högmod! Hvarför måste han alltid ha det bästa? Mig har du också kär, men inte visar du alls sådan hänsynsfullhet mot mig!»

»Du behöfver det inte, du är i alla fall lycklig.»

»Jag önskar, jag vore olycklig, så att du kunde visa samma intresse for mig. Männens vänskapsförbindelser före äktenskapet äro ett sannskyldigt förderf för den husliga trefnaden. Frun behandlas som en docka, en leksak; hvad som är allvarsamt, derom talar man med vännen — är det inte så, Sigfrid?»

Han omfamnade henne. »Och om det nu så vore, skulle du då inte gerna vara just den ljusa sidan i mitt lif?»

»Jag vill vara ditt allt, Sigfrid!»

Sådana samtal voro icke sällsynta. Med rätta heter det i folkets mun: »Två älska hvar andra, tre strida.» Yar det den lilla fruns oresonlighet eller endast en slump — för det mesta stod Sigfrid på Klas' sida emot henne.

Till sist kom det ofta vid dessa strider till hårda ord, stingande som törnen, farligt skarpa; ord, dem man ej skulle ha tilltrott en sådan rosenmun. Derefter klagan oeh tårar. Det var en oupphörlig retsamhet öfver dumma, obetydliga saker, som eudast genom det sätt, på hvilket det uppfattades, störde friden. En hvar sade sig sjelf i tysthet, att detta samlif icke var någon lycka, men ingen hade mod att uttala det.

Klas hade flere gånger uteblifvit vid måltiderna. Sigfrid önskade emellertid, att hans

277