Idun: 1889

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för 6tt I p» I I Kl Tidningen Innehåller nästan uteslutande orlgmalbldrag. — Uppgif å

qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt.— I Lf U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, sä er.

verksamhet, för hvilket vi hafva kallelse, anlag, håg och lust, och der skola vi verka, antingen det nu är som guvernant, »barnfröken» eller—ja, nu då, som jag nyss nämde, »banan är öppnad for trafik», hvarför icke då taga steget fullt ut?

Det klagas ju — om med skäl eller icke, dömer jag ej, blott »konstaterar faktum» — det klagas ju allmänt, öfver att man snart sagdt ej kan få en duglig tjenare mera.

Nåväl, må vi då visa, att vi kunna undvara dem eller åtminstone inskränka deras antal, ty — nu kommer det förfarliga, älskvärda mödrar — alla de misslyckade guvernanterna skola blifva —-

»Pigor?» — utropen I fulla af fasa.

Åhnej, endast »barnfröknar», »husfröknar», »hushållsfröknar» m. m.

Ty viljen I följa mig genom ett efter nutidens fordringar inredt hems »pigområde», så finna vi ju snart sagdt alla slags beqvämligheter: målade golf, maten lagad vid gas, tvätten verkstäld borta,' varorna reqvirerade pr telefon m. m.

Liksom »barnfröken» har barnen under sitt hägn, så ansvarar »husfröken» för det inre i hemmet, såsom rum och linneskåp m. m., under det att »hushållsfröken» har det yttre, matlagning m. m. på sin lott. Eller något ditåt. Skulle nu dessa båda frågor, den om guvernantsöfverflödet och den om — förlåt sammanställningen! — pigbristen, kunna lösas samtidigt, så icke blefve guvernanterna de lidande. Emellertid är jag sjelf den första att betvifla denna lösning i vår tid. En »fundering» skadar dock icke saken, allra minst för vederbörande sjelfva.

Men alla dessa platser, guvernantsplatser som »frökenplatser», äro endast att betrakta som tillfälliga eller, så att säga, som nödhamnar. Den enda säkra, trygga hamn för qvinnan, dit hennes hjertas kompass väl också i hemlighet pekar, är äktenskapet, platsen i det egna hemmet

Att äktenskapsmarknaden i våra dagar är så flau beror väl dels på vår tids lyx, lyxen i våra hem, i vår klädedrägt, lyxen i mat och nöjen, ty en man utan åtskilliga tusentals kronor pr år vågar knapt bjuda hand och hjerta åt vår tids fordrande unga damer.

Dels är måhända orsaken den, att vår qvinliga ungdom söker sig allt mera ifrån hemmets verksamhet till telegraf, telefon, kontor m. m., och då de unga männen ej finna qvinnan vid hemmets härd, komma de sig ej för att uppsöka dem derute i verlds-vimlet.

Nej, låtom oss uppfostra våra unga döttrar i enkelhet oeh flärdlöshet, till kärlek för hemverksamhet, först i föräldrahemmet och sedan i det egna, då skola de ej, likt Signe i »Befordrad», välja »sina böcker och sitt piano» framför en anspråkslös mans trogna kärlek. Ty det var min uppfattning, att hon älskade honom, men offrade bådas framtida lycka på lyxens och beqvämlighetens altare.

Visst kunna, i allmänhet taladt, både telegraf-, telefon- och kontorsplatser vara både bra oeh förmånliga, det är jag långt ifrån att vilja bestrida, men jag tror näppeligen, att de för lifvet kunna fylla qvinnans kraf på kärlek, hem och lycka.

Och derför, bort med all öfverflödig lyx; låtom oss upptaga forna tiders enkelhet i klädedrägt, mat och dryck, den huslighet, som utmärkte forna tiders unga flickor! Låtom oss uppfostra våra döttrar till dugliga matmödrar, lära dem sköta hus och hem oeh, framför allt, låtom oss lära dem att älska

hemmet, hemverksamheten, det egna hemmet, älska det, då det bjuder dem kärlek och arbete, älska det i medgångens solljusa, som ock i motgångens mulna dagar.

På grund af utrymmet har jag måst sammantränga och förkorta mina ursprungliga »funderingar», så att jag får bedja eder gunstbenäget ursäkta åtskilliga luckor i såväl bevisföring som förklaringar. Fakta hoppas jag dock hafva framhållit.

Månljus.

^/J|ränljus på mörka fjärden,

Glänsande hvita väg, För du till andra verlden Hän öfver djupet, säg?

Liksom den vises tankar, Liksom mitt hopp, min tro, Du öfver skär och bankar Kastar en luftig bro.

Skälfvande, breda strimma, O, hvad du lockar mig! Länge i stilla timma Hvilar min blick vid dig.

Stum är augustinatten, Hj ens en flägt sig rör. Himmel och ljus och vatten, Krusning, som föds och dör...

Drömmar och drömmar bara, Längtan, som gräns ej vet! Månn' du kan fjerran vara, Anade evighet?

Torborg.

Floras barn.

Från italienskan af Gudrun. IV. Vallmo.

armhertighetssystern böjde sig ned öfver den döende och smekte hennes kalla panna med sina vaxbleka fingrar.

I det långa sjukrummet inträngde morgongryningens första strålar, med sitt kyliga ljus föijagande skuggorna till aflägsna vrår och banande sig väg till den ena efter den andra af dessa hvita sängar, på hvilka kropparne lågo stelt utsträckta som på likbårar.

För några timmar sedan hade den unge lazaretts-läkaren, sedan han länge ocli forskande betraktat den sjuke, ryckt på axlarna på ett sätt, som betydde allt. Systern hade förstått honom, men ändå hade ej ett utrop undsluppit henne. Hon var allt för van vid att se ett lif slockna, hon hade sett den obevekliga lien afklippa allt för många üfstrådar, för att det skulle ingifva henne fasa eller förfäran. Men hennes varma qvinnobjerta, så fullt af medlidande, blödde vid att se henne dö så ung och så vacker,

utan att hafva njutit af lifvet, efter att endast hafva varit martyr till själ och kropp.

Det hade varit en häftig och kort sjukdom, och en dag, då hon varit riktig eländig, hade de burit henne till lazarettet, görande sig af med henne, som man gör sig af med en gammal hästkrake, hvilken blifvit otjenstbar. Läkaren, den skicklige specialisten, hade på sitt lakoniska sätt förklarat, att hon kommit för sent. Vid aderton år hade hon tjent ut.

Bit för bit hade hon med en känslig själs blygsel och tvekan berättat systern sin historia, den dystra historien om blomman, som skjuter upp ur dyn. Hon hade vuxit upp i ett af dessa qvarter, der det är ett underverk att förblifva ren, der skam och förnedring och de uslaste laster bilda en väfnad, som snäijer, qväfver och drar ned i djupet.

Under de tio dagar hon tillbringat på lazarettet, hade nästan ingen varit hos henne.

Hennes far hade kommit en morgon, ostadig i benen och medförande en elak bränvinslukt, som förpestade sjuksalen.

»Det är bäst för dig, om du får gå bort, 5 hade han sagt med sin sträfva, råa röst.

Det hade kommit en syster, öfverdrifvet fint klädd med en liten hatt, prydd med en kolossal, hvit plym, under hvilken de fräcka ögonen lyste. Hon hade haft med sig en ask sötsaker, hvilka den sjuka ej velat smaka. Gif dem åt barnen, nej, kasta hellre bort dem, hade hon helt tyst hviskat till barmher-tighetssystern, sorgset betraktande henne med sina stora ögon, hvilka förblifvit oskyldiga, fastän de sett så mycket.

Sedan hade ingen kommit, ingen utom den gäst, • som infunnit sig i daggryningen denna morgon, och som väntade sin stund, gömd i skuggan.

Dödskampen var icke smärtsam; den redan af mattighet brutna kroppen försvarade sig icke, utan kamp, utan motstånd lät den sig glida hän i glömskans natt,

Men i yrsel upprepades sakta och klagande, en- . formigt som en refräng, dessa ord:

Blommor! En enda blomma! Ack om jag hade en blomma!

Hon hade anförtrott systern, att hon alltid haft en särskild svaghet för träd och blommor, för allt som hade lif och friskhet, allt som kom direkt från Gud. Den omedvetna poesien hos denna ensamma själ hade der flyktat till en grön vrå, och hon som vuxit upp i en trasig och smutsig vindskupa fem trappor upp, hon hade drömt om friska hafsvindar, oändliga utsigter, kransade af bergens våglinier, ljusa sommardrömmar, fulla af lif och färg.

Barmhertighetssystern betraktade henne utan förvåning ; hon var så van vid dessa motsägelser, dessa fenomen, denna ödets och menniskolifvets ironi, att hon ej deri såg något förunderligt. Men hennes fina, qvinliga instinkt, hvilken nunnedoket icke hade förqväft, kom henne att ifrigt fundera på, huru hon skulle kunna efterkomma den döendes önskan.

Hon såg sig bedröfvad omkring. Huru finna en blomma? I denna lidandets boning. . . huru här finna så litet — och ändå så mycket?

En uppasserska kom tyst glidande förbi med en packe nytvättadt linne i famnen. Systern gjorde ett tecken till henne och hviskade ett par ord. Hon svarade med ett leende af förundran, och så gick hon skakande på hufvudet liksom af medlidande.

Midt för lazarettet öppnade en frukthandlerska sin bod i morgongryningens gråaktiga ljus, och midt ibland frodiga grönsaker och läckra meloner stucko några röda vallmor upp sina bjert lysande kalkar.

»Hvad kosta dessa», frågade uppasserskan, skamsen att göra en sådan handel.

Månglerskan ryckte på axlarna.

»Ingenting. Dotter min ryckte upp några sådana, när hon tog upp morötter. De växa som ogräs.»

På den lilla hvita bädden lyste de röda blommorna; hon sträckte händerna efter dem och vände mot dem det afmagrade ansigtet, öfver hvilket gled som en skugga minnet af alla de lidanden, hon känt i ■ lifvet.

Systern, som knäböjer vid sängen, uppsänder brinnande böner för denna trötta själ, som går så långt, långt bort, och som går med sådan glad ifver, och under det lätta buller, som uppstår, då lazarettet vaknar upp, helsande solens första strålar, erfor hon, parian, den ensamma, den öfvergifna, en outsäglig fröjd, den första och den sista jorden skänkt henne, och från de kallnade läpparne, som tryckas mot de purprade blommorna, flyr lifvet i ett leende.

O, så många blommor, så många blommor!

Sen till, ärade läsarinnor, att Idun finnes hos alla edra bekanta!

jm*

290