Idun: 1889

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar fJSr ett I P\ I I Kl tidningen Innehåller nästan uiesluiahdè orlginaibldrag. — ppgif å

qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I L/ U IN närmaste postanstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er.

nom en fin bildning. Hon har egnat en stor del af sitt lif åt det godas tjenst, och hon står i spetsen för ett stort antal föreningar, hvilkas verksamhet går i denna riktning, deribland Union des femmes de France, eller med andra ord den franska afdelningen af »Röda korset».

I sitt uppträdande noblare än mången boren furstinna, utöfvar m:me Carnot på sin umgängeskrets ett stort inflytande genom ett fint behag, som alltid varit qvinnans mäktigaste vapen. Dertill kommer en förtjenst — en bisak om man så vill! — som fransmännen skatta högt: hon klär sig med en utsökt smak, med en enkel, men fulländad elegans — hon är ju född parisiska också! Liksom presidenten Carnot för en tid sedan vid den stora kapplöpningen på Longchamps gjorde den gråa cylinderhatten till sommarens herr-mode, genom att då bära en sådan, har m:me Carnot mer än en gång varit den tongifvande i den qvinliga modeverlden, tack vare någon liten originalitet i drägten.

En omständighet, som kanske intresserar er, min läsarinna, är, att m:me Carnot vid sina besök på verldsexpositionen visat en alldeles särskild sympati för den svenska villan, der hon då och då gör visiter, som äro allt annat än hvad man kallar »fransyska». Fröken W., juveleraren Jahnssons (firma C. G. Hallberg) biträde, har i sin vackra Rättviksdrägt förvärfvat sig hennes stora bevågenhet, och m:me Carnot har köpt en mängd allmogesmycken, af hvilka hon bar ett vid den senaste stora balen i Industripalatset.

De utstälda väfnaderna från »Handarbetets vänner» kan hon likaledes ej nog beundra — och, tro mig, m.-me Carnot har smak!

Paris i augusti 1889.

Alvar Arfwidsson.

Genom ett oförutsedt missöde har veckans nummer försenats med en dag, hvilket vi bedja våra ärade läsarinnor benäget ursäkta.

Fogel-lill'.

Hedersamt omniimd vid Iduns G:te pristäfling.

_ f(ogel-Utt' satt,

En dunklädd unge, På nedersta gren; Fann det så gladt / lummig dunge Och solens sken.

Uppåt han såg, Hur grenar sträcktes Till trädets topp. Brinnande håg I honom väcktes Att nå dit opp.

Vinge så klen Af längtan spritter, Djerft sträckes ut. På nästa gren Qoittrande sitter Han så till slut.

Uppåt det går, Väg han sig röjer Qvist ifrån qvist — Drillar han slår, Jubelsång höjer Från toppen till sist.

Vida han ser: Under är jorden, Öfver det blå.. . . Högre allt mer! Hans längtan år vorden Solen att nå.

Högt öfver mark Vingen den öfvas Dag ifrån dag, Växer sig stark, Snart skall den pröfvas I fångstort slag.

John Hopper.

Konsten i hemmet.

Af Dolly Roon.

Hedersamt omnämd vid Iduns sjette pristäfling.

||||j\ti detta så att säga nervösa tidehvarf, dä mångfaldiga intressen rastlöst jaga oss från det ena arbetet eller nöjet till det andra, då hvarken tid eller omständigheter, ja, till och med vårt eget oroliga sinne knappast vilja tillstädja oss alt söka en välbehöflig hvila, måste hemmet mer än någonsin vara egnadt att bjuda oss det lugn och den ro, som skola göra oss skickade att med nytt mod och stärkta krafter åter träda ut i verldsvimlet.

Lycklig den, som uti sitt hem då finner denna nödvändiga hvila, finner den just uti det hem, som han må hända sjelf skapat eller hjelpt till alt skapa, och dubbelt lyckligare må han känna sig, om konsten varit honom behjelplig här vid lag. En god uppfostran inför oss vanligen uti konstens rike; hvarför tillämpa vi egentligen ej oftare dess der inhemtade lärdomar vid vår egen härd?

Här utså vi hos våra barn det första fröet till det goda — hvarför då ej samtidigt liksom på lek införa dessa uti det skönas område och från deras spädaste ålder göra deras sinne mottagligt för rena konst- och färgharmonier?

Borde ej endast detta skäl vara vigtigt nog för att förmå oss att, med skönhetssinnet som måttslock oeh konsten som hjelpreda, pryda våra hem?

Tyvärr sker detta sällan!

Orsaken härtill är ej alltid alt söka uti bristen på förmögenhet, utan är ofta alt finna uti oförmåga, frånvaro af god smak samt en total likgiltighet. Man må ej tro, att denna goda smak, eller rättare detta erforderliga skönhetssinne, alllid kommer oss till handa som en gudagåfva, eller att, då den förefinnes, den obetingadt är medfödd.

Nej, den är oftast resultatet af en sorgfällig uppfostran, trägna studier, öfverläggningar och jemförelser.

Den omständighet, att månget hem måste bildas uti en må hända ofta ombytt, hvrd våning, förhindrar visserligen här till en del den gedigna konstens införande och en genomförd stils användande, men man måste dock ej kasta all skuld på denna omstän-

dighet, ty just uti detta fall skola ofvannämda smak och skönhetsinne afgifva den bästa hjelpen och förmildra svårigheterna. Det händer dock rält ofta, att dyrkan af det stilenliga drifves för långt och blir med uppoffrandet af komfort och trefnad så pinsamt noggrant genomförd, att till och med papperskorgen, spottlådan oeh Ijus-tändaren äro i stil med det öfriga — man må ej förtänka dem, som erfara en sällhetsrysning eller höja en suck af lättnad, då de uti ett eller annat hörn upptäcka några föremål, som stå alldeles i strid med omgifningen. Nej låtom oss undvika denna här vid lag malplacerade konstdyrkan och låtom oss då hellre använda alla de nonde-scripla möbler, föremål och dekorativa ting, hvarmed olika folkslags smak riktat oss under det senaste årtiondet. Men låtom oss med största stränghet förkasta, hvad vårt skönhetssinne benämner skarpa och oharmoniska motsatser, som uti hela denna bizarra samling lätt förekomma, sårande vårt öga lika svårt, som då en falsk ton träffar vårt öra.

Man vill hafva komfortabla möbler till alt hvila sig uti, men man vill också gerna hafva vackra föremål all smeka sitt öga med.

Äro vi uti den lyckliga ställning att kunna helt och hållet förfara enligt godtycke och på egen grund och inom egna murar skapa vårt hem, då kunna ju vårt skönhetssinnes och fantasis djerfvaste tankar blifva till verklighet, och vi framlefva vårt lif uti konstrikt prydda gemak.

' Då kunna vi fråssa uti besittningen af salonger, boudoirer, sängkammare uti yppig roccoco och barock,uti matsalar, arbetsrum, biblioteker etc. i ren renässans o. s. v.

Vi ega alla dertill passande stuckaturer, siden, brokader, förgyllningar, guldfransade sammetsdraperier, massiva ekmöbler, koppar och messingshusgeråd, träsniderier, dyrbara elzevirupplagor och så vidare i oändlighet.

Här har man rättighet att förvänta den gedigna konsten, och här har man skyldighet att införa den.

Men det är ju endast en ringa procent af menskligheten, som har dessa fördelar, oeh således är det ej dessa lyckligare lottades hem, som vi taga till norm, ulan vi hålla oss vid de tusentals andra hem, som skapas och prydas med ringa tillgångar.

Mycket ofta hafva trots dessa ringa tillgångar ett förvånande resultat ernåtts; och livarför, om ej just derför att konstkännedom oeh urskilning varit verksamt behjelp-liga.

Uti ett dylikt hem behöfva vi ej frukta att se Beethovens medaljongporlrült på pianots framsida, inga skräckinjagande olje-tryckstaflor på väggarna, ej heller t. ex. ett antikt dryckeshorn på en så kallad atenienne midt ibland parfymflaskdragande bronzgetter och liknande konstsaker; ej heller se vi uti hvardera soffhörnet en kudde med Thor-waldsens Natt och Dag derå broderade med stråperlor.

Nej här står allting på sin rätta plats och uti sin rätta dager; draperier, jardinierer och mattor finnas i tillräcklig mängd, men ej uti underhaltiga qvalitéer och dåliga imitationer.

Det hela gör ej det fatala intryck, som så ofta erhålles, nämligen alt man, då man åt det hela velat gifva en konstrik, artistisk prägel, blifvit ledd utaf den förherskande tanken: »prydligt och billigt!»

298