Idun: 1889

hilles ett .tummar I veckan under hela qvartafet. För hvarje 6-tal abon- » rv i i a^i Idun, erhålles ett gratlsexemplar för hela den tid, under hvilken abonne nenter, aom samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af | L/ U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera

Då jag tog organisten.

Skiss af Hoi.

|f||i et blef beramadt, att jag skulle taga ɧ§|£t> »organisten» —organistesamen förstås, och till den ändan skulle jag söka att få lektioner i sång, harmoni, orgel och piano af stadens nye kantor, eller »direktör», som han allmänt kallades.

Med sällspord beredvillighet gick han mina önskningar till mötes, och så skulle lektionerna taga sin början.

Nu hör det visserligen till, enligt gammal häfd, att beskrifva »hjelten» i stycket, men det slinter jag djerft öfver, och du får låta dig nöja med att veta honom ega »gudomliga» ögon och ett par de »sötaste» mustacher. ..

Den första lektionen... o, den glömmer jag aldrig!

Han skulle pröfva mig i sång... och nu är det så, att af röst eger jag ej ett uns. .. derför var jag en riktig stackare.

Oaktadt mina nyss fylda sjutton år darrade jag som en skolflicka, under det mina ögon blefvo fulla af tårar.

Då han så bad mig sjunga tonen, som han anslog, droppade der en hel liten flod på de hvita tangenterna.

Förvånad såg han upp... hur väl mins jag ej, hvilket ömt uttryck de »gudomliga» ögonen hade.

Med ett nästan faderligt utseende tog han båda mina händer i sina, såg mig mildt in i ögonen och, under det jag nästan kände doften från de pomaderade mustacherna, sade han sakta och mildt: »Kära barn, inte skall du vara rädd, inte är jag så fruktansvärd!»

Han var tjuguåtta år och hade sett mig uppväxa, derför kallade han mig ännu du.

Midt igenom tårarne, som ännu glimmade i mina ögon, såg jag leende in i de »gudomliga», under det jag sakta hviskade: »Ni får icke skratta åt mig, nu är det öfver igen ... men jag var så rädd...» tillstymmelsen till ännu en liten darrning smög genom mina lemmar, men jag beherskade den hjeltemodigt.

Sedan försiggick »profvet» bättre än hvad jag vågat hoppas, och derefter kom turen till att visa min skicklighet på piano. Detta var också min styfvaste sida, och han påstod, att jag var en verklig liten virtuos. Det enda som felade var min handställning, som han ej tyckte om, och för att jag skulle lära mig en bättre, så satt han hela tiden och med högst egna händer höll mina uppe — för en oinvigd såg det ut, som när en läkare känner patienten »på pulsen».

Deraf kom det sig, att jag redan från början blef vand vid beröringen af hans hvita händer, som under tidens lopp på ett märkeligt sätt, om ej magnetiserade, så dock bragte mig i ett slags ljuft tillstånd — naturligtvis utan att ens skymten af en aning om hvad det kunde vara, uppstod hos mig.

Harmonien gick alldeles af sig sjelf — han påstod en gång, att det i tidens början var bestämdt, om harmonien oss emellan . ..

Jag log och såg honom oskyldigt in i de vackra ögonen, men nu blef han så besynnerligt röd och förlägen... men detta var grekiska för mig, och det kunde jag gunås ej.

Vi läste om harmoni och disharmoni, och hur en upplösning göres med »septiman», och alltsammans fattade mitt klara förstånd, men stundom pratade han så märkvärdigt om harmoni och upplösning — att jag lärt honom harmoni, och att, allt sedan våra lektioner började, jag upplöst alla disharmonier.

Återigen grekiska och mina oskyldigt frågande blickar . . . hans förlägna min. Allt detta repeterades ofta. Men till slut förstod jag, att han bestämdt måtte mena, att han genom våra lektioner sjelf trängt längre in i studiet och sjelf förstått detta bättre än tillförene .. .

Lektionerna i orgel försiggingo uppe i vår lilla tarØiga, men för mig dock så kära kyrka, som just nu fått en ny, präktig orgel. Hvilken njutning skänkte mig ej dessa härliga lektioner på detta sköna instrument, på hvilket jag snart uppnådde ej så liten skicklighet, jag till och med lärde mig mycket svåra saker, som min lärare under verklig andakt åhörde. Ibland, då jag fantiserat något öfver en enkel melodi, eller ock sjelf gjort denna, kunde han taga båda mina händer och säga: »Snart växer eleven läraren öfver hufvudet!» Så kunde han ibland fortsätta der jag slutat, fullkomligt sätta sig in i mina musikaliska tankegångar och göra ännu vackrare utvikningar.

Då kunde jag stå der och lyssna med hvarje pulsslag till tonerna, under det mitt öga drömmande flög ut öfver kyrkans hvita tempelhvalf, under det jag tänkte—-ja, hvad?

Jag tog dagligen lektioner och gjorde stora framsteg, så att snart kunde min lärare gå upp till »kapellmästaren» och anmäla mig till examen.

Och så inföll den stora dagen. Jag var klädd i svart siden, med några skära rosor i bröstet. Mitt ljusbruna hår var upplagdt i enkla flätor i nacken, benadt i pannan samt vågigt af naturen i små oskyldiga bugter — utan att på minsta vis vara ens tillstymmelse till »lugg».

Min lärare skulle gå med mig, för att jag ej skulle känna mig rädd. Men aldrig har jag varit frimodigare än den dagen, som, redan då den inföll, föreföll mig som mitt lifs största och skönaste dag — som den också blef.

Examen gick med glans, jag fick höga betyg — med undantag af sången dock, som afspisades med »godkänd» — och min lärare var stolt öfver sin elev ...

Och så skulle vi gå hem, der naturligtvis mina anhöriga längtade att få höra utgången.

Då vi så skulle passera kyrkan, fick han ett af sina infall — som stundom, sanningen att säga, ej hände så sällan. — »Låt oss gå upp i kyrkan» — bad han — »och spela så ditt vackra examensstycke ännu en gång!»

Hvem kunde neka på en dag sådan som denna? Och så gingo vi in. Kyrkans hvita hvalf lyste i solljuset på ett underligt, strålande, högtidligt sätt...

Då vi inkommo, tog han kappa och hatt af mig, fattade min hand och gick några steg framåt den breda gången, under det hans ögon på ett högst besynnerligt sätt stirrade på mina röda rosor — såväl de i bröstet, som de, hvilka brunno på mina kinder.

»Men ni är ju tokig,» skrattade jag, »inte står orgeln på altaret?»

»Ja, jag var tokig,» log han, och kyrkans helgedom genljöd af ett ungdomsfriskt skratt.

Nu gingo vi upp på orgeln. Först spelade jag »examensstycket».

Så kom han bort till mig, underlig, upprörd, helt allvarsam.

Det var, som om kyrkans hvita hvalf hittills varit ett stort, skyddande hänge, men som nu på ett underligt sätt började röra sig.

»Sjung min lilla visa för sista gången,» bad han med vek röst.

Och jag sjöng »hans visa», som jag gjort tusen gånger förut, ur Faust, just der Mar-

gareta utsäger orden »jag älskar dig». Jag hade sjungit dessa ord många, många gånger utan den minsta förlägenhet, eller ens en tanke på att vara förlägen.

Nu, då de trenne orden om och om igen genljödo i den solbelysta kyrkan, var det som med ens alla skyddande slöjor nedföllo och något oändligt klart skimrande frambröt. . . Och min röst blef osäker . .. bortdog slutligen . . . det kom en darrning och skälfning öfver mig .. . det droppade från mina ögon ... och hvarje fiber inom mig rördes, som af en hastig, mild beröring . . .

Då är det någon, som hviskar mitt namn, upprördt, lidelsefullt.. . och deri innefattande allt . . . bekännelse oeh bön.

Mer än halft vanmäktig hvilar jag i nästa minut i ett par armar, som mildt och fast omsluta mig. —--—---—

Kort derefter förlofvade vi oss samt gifte oss. Som brud bar jag hvit, skär drägt och annandagen svart siden med skära rosor.

Denna senare drägt rent af afgudar min man, och otaliga gånger är jag i en sådan fotograferad och afmålad, denna drägt, som är ett evigt talande minne från den ljufva dagen, som hvarken ban eller jag kan glömma, den dagen, »då jag tog organisten».

Qvinnokongresserna i Paris 1889. Andra kongressen.

Anordnarne af den andra kongressen, den officiella, syntes hafva klart för sig, huru efter i utveckling inan var i Frankrike, och att man borde lära sig krypa, innan det kan bli fråga om att gå.

Kongressen kallades »congrès International des æiwres et des institutions feminines». I denna dess titel låg dess egentliga karaktär. Man ville snmmanföra de institutioner och inrättningar,' som qvinnan skapat, för att härigenom liksom visa, hvilken magt hon var i samhället, hvilken kraft hon utvecklat, och huru stort det verk är, som hon redan utfört och utför till mensklighetens bästa. Men det var ej blott såsom ett tomt skryt man skulle draga fram hela denna skara af barnhus, skyddshem, sjukhus, skolor, föreningar för qvinno-saken, för sedlighet, nykterhet m. m.; man önskade äfven, att de som sysselsatte sig med dessa frågor skulle få tillfälle att höra andras erfarenheter och deraf draga nytta för sitt arbete. Man ville ock, att redogörelse skulle lemnas för qvinnans arbete inom vetenskap, konst och literatur. Slutligen önskade man, att den cicila lagstiftningen skulle granskas för att se, i hvad mån den var hämmande för qvinnans nuvarande verksamhet, samt hvilka berättigade önskningsmål som i detta afseende kunde framställas.

Kongressens president var Jules Simon. Han är nu gammal och sjuklig, hans stämma var svag, och han presiderade endast vid kongressens öppnande och afslutning. Han bär dock ett verlds-berömdt namn, och den fullsatta saleT lyssnade med spänd uppmärksamhet till hans spirituella föredrag.

Sjelfva själen i kongressen och den, hvilken hade dens törsta förtjensten om den sammas anordnande, var m:e Emilie de Morsier, en medelålders qvinna, blond, med ett behagligt utseende. Hon är känd för det intresse, hvarmed hon omfattar alla filantropiska intressen. Uppoffringar af tid, penningar och krafter räknar hon för intet, om det gäller att gagna de idéer,hvilka ligga henne om hjertat. Hon hade ett förbindligt sätt, ett redigt hufvud och en högst ovanlig vältalighet. Genom alla dessa egenskaper blef hon den egentliga ledaren af kongressen, liksom hon varit dess anordnare.

Kongressledamöterna utgjorde först och främst de redan från den föregående kongressen bekanta utländskorna, förstärkta med ett talrikare engelskt element, samt en liten kohort på en gång liberala och hofsamma fransmän. Var det ett fåtal franska qvinnor, som deltogo i denna kongress, så må man erkänna, att det var en utsökt samling.

311