Sida 316
tion ske å närmaste postanstalt.—Bidrag från alla områden för qvinlig in||i| användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör I L/ vj IN angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas.
I den första kongressen hade man blifvit uttröttad genom en massa ideligen återkommande fraser om qvinnornas usla ställning, om samhällets orättvisor mot dess bättre hälft, om männens egoism och qvinnornas stora egenskaper; man hade fått så öfvernog deraf, att det nästan verkade lugnande, när en eller annan kom med ett föredrag med fakta i stället för dessa fraser, hvilka slutligen blefvo enerverande som en positivmelodi. Den galliska svagheten för fraser förnekar sig sällan, och ett tacksammare fält för fraser än qvinnofrå-gan är svårt att finna.
I den andra kongressen fick man just ej mera fraser, än hvad man kunde tåla, allra hälst som man fick i de flesta fall endast prima varor. Jules Simons spirituella kseri och M:e de Morsiers lifvande föredrag kan endast någon gammal germanisk stofil kalla för idel fraser.
Deremot kunde den mest intresserade åhörare i den andra kongressen tröttna af de allt för många redogörelserna för filantropiska inrättningar. Man borde åtminstone i någon mån sammanfört dem, som voro af samma slag. Bland filantropiska föredrag, som voro egnade att ådraga sig allmännare uppmärksamhet, var det af miss Broen öfver hennes verk i Belleville bland Paris' fattiga befolkning. Endast en qvinna med stark tro kan göra, hvad hon gjort, och det låg också lif och värma i hela hennes uppträdande på samma gång som kristlig ödmjukhet. Flere intressanta meddelanden om nykterhetsrörelsen i England och Amerika väckte stort intresse, och hvad som måste falla hvarje svensk i ögonen är, i hvilken grad de bildade klasserna, särskildt de bildade qvinnorna, der söka gå i spetsen för nykterhetsrörelsen och verka ej blott med tal, utan med exempel. SedUghetshiga.n behandlades äfven. Flera af den bekanta mrs Butlers vänner voro bland kongressens ledande personligheter, och med entusiasm antogs en resolution, angående upphäfvande af den reglementerade prostitutionen.
Några resolutioner, hvilka afsågo att förbättra den franska qvinnans ställning inför lagen, fattades, och i dessa sista resolutioner torde ligga denna kongress' största betydelse för Frankrike. Dessa resolutioner afsågo att skydda den unga flickan till 16 år, låta qvinnan få vara förmyndare, få vara handlande, få behålla äfven som gift sin arbetsförtjenst m. fi. önskningsmål, hvilka redan äro i Sverige uppnådda.
Kongressen uttalade sig för samuppfostran. I Frankrike har man dock ej ännu tagit något steg i den riktningen. Till och med bröder och systrar uppfostras ofta i sträng afskildhet, och det berättades från klosterundervisningen, huru det framhållits som svnd för den lilla tioårsflickan att leka med sin yngre broder. Kongressens resolution, att införandet af samundervisning vore ett önskningsmål, kan sålunda från fransk synpunkt betraktas som radikal.
Att resolutioner om djurskydd och verldsfred skulle framkomma på en filantropisk qvinnokon-gress faller af sig sjelft. Hvad verldsfreden angår, så var det desto tydligare, att hon hörde till de s. k. fromma önskningarna, som man ej vågade låta någon representant från Tyskland helsa församlingen, hvilket de andra landens representanter gjorde.
Vid den första kongressen voro följande svenska damer närvarande. Fröknarna Butenschön, Fries, Geijer, Roos, Sandström och Schoug samt fru Straube. På den andra kongressen voro fru Retzius och fröknarna Fries, Lundin, von Post och Mac Dowal. Professor fru Kowalewsky var antecknad såsom rysk delegerad.
Fröken Fries var vid bägge kongresserna delegerad för Sveriges största qvinnoförening: »Fre-drika-Bremer-Förbundet.» På den första kongressen unplästes af henne en af fru R. Olivecrona författad uppsats om qvinnans ställning i Sverige, samt meddelades en kort redogörelse för den svenska lagstiftningen rörande qvinnan. På den andra kongressen lemnade fröken Fries en redogörelse för qvinnorörelsen i Sverige, för Fredrika-Bremer-Förbundet och för några svenska inrättningar af större intresse, såsom Handarbetets vänner och de praktiska hushållsskolorna. Fru Retzius redogjorde för »Gift qvinnas eganderätt», »Lars Hjertas minne» och Arbetsstugorna.
Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.
Dagens stora händelse.
|ivinnans mest framträdande svaghet skall ju vara nyfikenheten, om man får tro ett ofta upprepad t påstående, som till och med har biblisk häfd för sig. Äfven jag är för min ringa del böjd att medge, det jag aldrig sett nyfiknare varelser än fruntimmerna — med undantag möjligen af karlarne, och särskildt karlarne i Stockholm. Ty grufligt nyfikna äro vi, det är visst och sant.
För närvarande äro vi nog lyckliga att hafva en afledare för vår nyfikenhet af allra yppersta slag ut i orientalistkongressen. Den är icke blott dagens utan årets — ja hvarför icke årtiondets? — stora händelse, den uppslukar allt vårt intresse, väcker vår afund med lysande drägter och eleganta ekipager, vår förvåning med ovanliga ansigtstvper och främmande tungomål, bländar oss med fyrverkerier och tråkar ut oss med tidningsartiklar. Och detta så fullständigt, så oemotståndligt, att det aldrig kan falla oss in vare sig att dölja, hur fullständigt fångna vi äro under denna sällsamma kongress, eller ännu mindre försöka spela blaserade och likgiltiga gent emot kongressen. Tvärtom är det att befara, att kongressen är en smula blaserad gent emot oss: åtminstone gaf h. m:t konungen i sitt inträdestal oss en vink om, att vi få hålla oss beredda på denna fatala eventualitet.
Grefve Carlo -— han ursäktar oss nog om vi helt familjärt kalla honom så, ty det låter onekligen en smula mer . . . hm . . . orienta-listislà än grefve Landberg — grefve Carlo berättade, att en diplomat vid ett tillfälle sagt sig tro, att orientalistkongressen var »en liga, som hade för afsigt att eröfra orienten», hvilket yttrande hr grefven behagade beteckna som »nå'n okunnighet». Jag skulle snarare hålla före, att det var ett uttryck af stor artighet och diplomatisk politess. Åtminstone kan man säga om åttonde orientalistkongressen, att den är »en liga, som fullkomligt eröfrat Stockholm ».
Det är ju inte heller underligt, ty gent emot främmande eröfrare, som komma i ett så fredligt syfte som kongressens män, tilllåter oss icke vår älskvärdhet att sätta något motstånd. Vi gifva dem våra elegantaste och mest storstadsmessiga hotell; vi afstå åt dem alla fasihonabla platser på vår opera och krypa sjelfva helt beskedligt upp på »hyllan»; vi låta dem ockupera Hasselbacken och äro belåtna, om vi sjelfva blott då och då få se en flik af deras österländska mantlar eller få höra något af deras »otympliga försök» — som en morgontidning behagar uttrycka sig — att imitera våra svenska hurrarop. Vi bygga pagoder i miniatyr, och sätta eld på dem de celebre främlingarne till ära; vi exponera våra vackraste flickor i bengalisk belysning, icke betänkande, huru riskabelt detta kan vara, då det sker inför sådana liebhabrar som turkiska paschor och persiska khaner; vi exponera våra egna lif genom att i små bräckliga nötskal till roddbåter trängas med frustande ång-kolosser, bara vi få tillfälle att vifta åt orientalerna och bringa dem vår hyllning med hurrarop så taktfasta och kraftiga, som endast svenskar kunna åstadkomma.
Med ett ord: vår orientalistförtjusning känner inga gränser, och jag skulle nästan vilja hålla ett litet vad om, att mången ungdom, som gör sin entré i verlden under dessa orientaliska dagar, får i dopet ett minne af kongressen, som räcker för lifvet. Och hvarför inte? Namn sådana som Brahma Petronella
Andersson, Niklas Zoroaster Pettersson och Midhat Mohsin Druhiva Lundström skulle ju låta ganska näpet och gifva en behaglig omväxling åt våra medborgares eljes tämligen enformiga och triviala nomenklatur.
Ett af de allra vackraste uttryck, som vår entusiasm för Österlandets olivhyade söner och deras lärda kolleger från andra trakter af verlden hittills fått, var illuminationen och fyrverkeriet under hemfärden från den fest, som konungen gaf å Drottningholm i måndags. Något mera hänförande än den i sig sjelf förtjusande viken, belyst med långa rader af dubbla marschaller samt tjogtals vallfacklor i rödt och grönt, kunde icke tänkas, derom voro alla öfverens, så länge den oräkneliga skaran af båtar låg derute, och ögat fråssade i detta praktfulla skådespel, på samma gång som örat begärligt uppfångade musiken från våra gardesorkestrar.
Så kom hemfärden. Sakta och med uppehåll emellanåt gledo båtarna genom de trånga farvattnen. I början syntes blott här och der en jemförelsevis anspråkslöst illuminerad villa. Kulörta lyktor, flammande bål, några bengaliska eldar eller en och annan vallfackla upplyste för några minuter den slingrande farleden, som ormar sig fram mellan branta, lummiga stränder. Och så blef det stycketals mörkt igen; endast ångarnes signallanternor och lyktor eller då och då en liten fyrverkeripjes, af bränd från däck, bröt septembernattens mörker. Men ju närmare man nalkades Stockholm, dess rikligare, vackrare oeh mera öfverraskande blefvo ljuseffekterna, tills det i ordets fullaste mening briljanta skådespelet kulminerade vid Marieberg samt Karlshäll. Här sprakade knippor af fräsande, färgskimrande raketer, här skimrade solar, här afbrändes storartade dekorationspjeser i form af pagoder, Eiffeltorn m. m., allt under det en stark elektrisk lampa kastade en bländande, rätsidig ljusflod, som vandrade från den ena förtrollande punkten till den andra. Det var ett skådespel, så storartadt och effektfullt, att all beskrifning blir omöjlig, äfven om man hade till sitt förfogande det rika bildspråk, som elds-dyrkarnes öfversteprest visade sig beherrska, då han å kongressen helsade konungen. Herr Törner, hvars stora talang helt säkert tagits i anspråk på de flesta ställen, visade sig vara en eldkonstnär af så framstående slag, att han borde kunna påräkna högaktning och beundran af sjelfve — Mefistofeles, hvilken ju lär vara grundlig kännare i fråga om eld-och ljuseffekter.
Österländingarne, som icke, trots koranens vinförbud, äro några vattumän, lära hafva ett ordspråk, som lyder sålunda: »Si vattnet; ve dess fader och moder!» Men jag är fullkomligt öfvertygad, att ingen enda österländing tänkte på det ordspråket, när han i måndags natt gungade öfver Mälarens vattenspegel och såg den blixtra och glimma i färgskalans alla nyanser. Sccevo/a.
Jag eller du?
Berättelse af Marie von Olfers.
(Slut fr. föreg. n:r.)
|å Klas såg Sigfrid, ville han vända om, men den andre fattade honom i rocken som en tiggare och stammade: »jag kommer ej för min skull, utan för din.»
Källa: Project Runeberg ·