Idun: 1889

Manuskript, som e] antages till Införande, återsändes, såvldaporto bl- i p\ I | kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 t>re prn fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ LJ ' * spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under I krona.

Klas slet sig ifrån honom. »Hvad angår jag väl dig? Hvarför kommer du i min väg; här åtminstone finnes väl plats för oss båda?»

»Förlåt mig,» utropade Sigfrid, »se, hvad som blifvit utaf mig, huru jag lidit!»

»Som om du vore den ende. Gå bort ifrån mig, för mig är du död, som jag för dig.»

»Jag kommer för att varna dig, du är i fara »

Klas skrattade hånfullt. »Du varna mig! Vore jag i fara, såge jag mig nog om efter en annnan hjelp!»

»Lita inte på Beppo, han är en dålig menniska.»

»Och du, usling, hvad är du?»

»O Klas, jag var från mina sinneu!»

»Galningar flyr man som ilskna hundar. Gå! Här är jag herre. Gå och låt afguda dig af din hustru, tillbedja dig af dina smickrare. »

»Käthe vet, hur det är med mig.»

»Kanske också Margaretha? Du kunde inte bära bördan ensam, måste också förgifta själen för ditt oskyldiga barn!»

»Hon vet intet.»

»Du skall ej heller säga uågot. Detta är min enda önskan.»

»Jag skall snart ej längre kunna säga något åt någon, Klas; läkaren ger mig ej lång tid. På dig skall jag dock alltid tänka — alltid!»

Han gick. Klas rörde sig ej. Utan ett ord stirrade han ut öfver det gråa hafvet, hans kärleks graf.

Skymningen föll redan på, när Sigfrid gick hemåt efter den skogbevuxna vägen. Beppo mötte honom. Han skrattade hånfullt: »Ni en väu till herrn! Han har sagt åt mig, att jag inte får släppa er in än en gång!»

Fartyget, som skulle föra dem hem, låg i hamnen; platserna voro redan bestälda, Käthe längtade efter afresan. »Mig är det, som kunde jag icke slita mig bort,» sade Sigfrid, »som måste jag här lemna mitt lif.»

»Hvad är döden mot den tortyr, han låter dig lida,» sade hon bittert. »Finnes det inte en försoning för alla? Han har aldrig älskat dig!»

En gång förvisso. Men nu —? Jordisk kärlek förgår, och hans har jag sjelf dödat. Min lefver dock och kan aldrig släppa honom.»

Då de om aftonen sökte honom, var han försvunnen. Han gick i skymningen. Ej måne, ej en stjerna lyste på himmelen. Allt var tyst kring det lilla huset. Vågorna sqval-pade sakta mot stenmuren. Äfven hunden var försvunnen.

I ett fönster brann ljus. Han visste, att det var vännens kammare. Han blickade dit upp som mot en stjerna. »Jag älskade dig dock,» hviskade han, »jag dör, låt mig inte förgås i denna förtviflan!»

Det drog honom till sig med trolsk makt. Trappan var mörk, han smög sig upp; ingen hindrade hans väg. Framför dörren stannade han; han vågade ej öppna den. Då hörde han ett buller; en vild ångest grep honom. Hvem vet, hvad der inne försiggick. Beppo, tjufpacket — föll det honom in; och hunden, som var försvunnen! Trots sin svaghet kunde han kanske hjelpa! Hastigt kastade han upp dörren.

Beppo och Zeppa plundrade i rummet. Då karlen fick syn på honom, öfverföll han honom som ett vildt djur. »Bra att du kom, din hala orm, sjelf gick i fällan; nu skall du inte längre spionera och sqvallra! Zeppa, kom, rafsa inte till samman allt onyttigt skräp. Det är ingenting värdt och kan förråda oss.»

Den gamla hade förskräckt sett på. »Du skulle inte ha utgjutit blod, Beppo. Blod är farligt, det förråder mer än mitt usla byte.»

»Ah, strunt! Hvarför strök han omkring här? Båten ligger i ordning; de skola inte se oss åter, och den här kan inte förfölja oss.»

Sigfrid var ensam, han sjönk ned öfver bordet; först nu kände han, att en varm blodström sköljde öfver honom. Ljuset brann allt fortfarande helt lugnt. Han kände ett välbehag, sådant han ej förnummit på länge. Om ock till ingen nytta — hans blod flöt dock för Klas. Kanske skulle han nu ha medlidande.

Hunden släpade sig gnällande fram till honom. Han kunde inte hjelpa honom, men han strök smekande hans lurfviga hufvud. Än en gång en rossling från det stackars djuret. Så var allt tyst.

Hur länge Sigfrid låg på detta sätt, det visste han ej. Ett klart ljus väckte honom, han såg Klas stå lutad öfver sig.

»Förlåt, att jag är här,» stammade han, »det skall inte bli länge. Beppo. . . jag ville ...»

Krafterna öfvergåfvo honom på nytt.

»Den otacksamme skurken,» utropade Klas, »otacksam som alla!»

Rådvill och förtviflad såg han sig om efter hjelp, för första gången kände han sin ensamhet. Han var allena, helt allena. På nytt qvälde blodet fram ur såret. Han sökte hejda det, men allt jemt utan uppehåll flöt det varma hjerteblodet öfver honom. Det var som blandade det sig med hans eget

Milda ord gingo omedvetet öfver hans läppar. Han ropade efter hjelp. Så godt han kunde förband han Sigfrid och lyfte honom upp på sin bädd.

Med ens blef det ljud i huset. Käthe, som ända in i sista minuten förgäfves hoppats på Sigfrids hemkomst, hade gjort alarm i värdshuset. De visste hvar han var att finna; man sökte honom der. En läkare tillkallades. Sigfrid kunde icke flyttas. »Ni måste således fördraga oss,» sade Käthe.

»Låt oss sluta fred,» svarade Klas, och hans röst ljöd beslöjad, »hvar skulle Sigfrid ha det bättre än hos mig?»

Han hemtade sig ej mer. Långsamt af-togo hans krafter. Det var, som vände i döden hans ungdom till baka. Klas igenkände det milda ansigte, som han älskat hos gossen.

De stodo alla kring hans bädd. Sin hustrus hand höll han i sin, Margarethas försökte han lägga i vännens. »Hon har alltid älskat dig,» hviskade han, »och äfven jag. Dock — dock...»

Sedan de fört honom till kyrkogården, låg villan så tyst, som hade också ur den allt lif flytt sin kos.

Mer än ett år var gånget. Rosorna omslingrade som med en glädjekrans cypresserna; då öppnade sig dörren. Ett ifrigt rustande begynte. Packlådor spikades samman, staplades upp. En smärt, ung flicka gick från och till. Hon hjelpte, men ej med frisk håg, utan hon gick slappt och motvilligt till verket.

Det var en stilla sommarqväll. Månen stod på himmelen. Myriader stjernor blickade gnistrande ned öfver jorden. Klas satt med hufvudet lutadt i handen. Scrgsen skådade han ut öfver hafvet. I fjerran aftecknade sig masterna och seglen på det fartyg, som nu så snart skulle föra bort ifrån honom allt, vid hvilket hans hjerta var bundet, och lemna honom ensam qvar. Hvarför föreföll det

honom så bittert? Hade han ej sedan långa år vant sig dervid?

Margaretha trädde ut till honom i resdrägt. »Du låter oss verkligen fara ensamma, gudfar Klas! Du kommer inte med hem?»

»Hem, Margaretha? Jag har intet hem!»

»Visserligen, om du betraktar oss som främlingar!»

»Verlden skulle snart bevisa mig, att jag måste det. Du är intet barn längre, Margaretha.»

Hennes ögon fylldes af tårar.

»Och ej längre värd att bli fördragen och älskad. Det är mycket hårdt att vara stor. Jag förlorade allt dermed, far, dig!»

»Mig! Mig förlorar du aldrig, Margaretha; jag lofvade det, när jag bar dig på min arm och blef din gudfar. Just derför att jag inte glömt det, följer jag er ej nu. Låt oss förblifva vänner!»

Han fattade hennes hand. Men hon drog, innan han kunde hindra det, hans hand häftigt upp till sina läppar. »Hvad är det för dumheter, Margaretha,» brast hau ut och ryckte den lös ifrån henne.

»Dumheter,» snyftade hon, »då vill jag inte bli förståndig. Förstår du då ej, att jag inte kan fara, gudfar Klas? Att jag tillhör dig, från mitt första andedrag. Har inte min far lagt min hand i din, för att du skall hålla den qvar. Älskar du mig då inte det minsta mer?»

Han blef blek som döden. »Jag inte älska dig! Väck inte sällhetstankar, Margaretha, till hvilka jag ej har någon rätt — jag sade det redan en gång och har bittert nog erfarit det.»

»Du icke rätt till lycka, den bäste, den oegennyttigaste af alla menniskor!»

»Skulle jag köpa den med ditt friska, unga, löftesrika lif — jag toge den icke.»

»Och läte oss båda försmägta dervid. Du skall snart finna det, då jag är borta,» snyftade hon. »Vi två skola finna det, vi skola ängslas, ängslas som i de hårda år, då du gällde för död; om du åter dör för mig, dör äfven jag.»

»Margaretha,» ropade han och öppnade sina armar. »Nej, vi skola lefva! Jag vill tänka, att din fader sänder dig, och vår förlorade kärlek står åter upp i dig.»

Från Iduns läsekrets.

Om svampförgiftning.

I eder ärade tidning förekom nyligen en uppsats under rubrik: Mot svampförgiftning, som, ehuru den i många fall är fullkomligt riktig, dock kan leda till ganska sorgliga följder. Först och främst hafva vi de giftiga flugsvamparne, hvilka innehålla narkotiskt gift, som ej löses i kokande vatten. Vidare rutoloma- och hebeloma-arterna, som jag för min del anser klokast undvika äfven om de samma skulle vara preparerade, såsom uppgifves i åberopade uppsats. Ett par arter rörsopp, bole-tus satanes och bol. luridas torde vara bäst att utesluta från de ätliga svamparne. Att ryssar och finnar äta alla slags kremlor känner jag, men jag vill också minnas, att giftet löses ur dessa svampar genom uppkok i salt vatten, som sedan bort-slås, åtminstone har en ryss, som jag samtalat med derom, förklarat saken så. Det borde i regel alltid iakttagas att förvälla svamp i salt vatten, för den händelse att någon giftig art blifvit insamlad, som deraf kunde oskadliggöras. Dock bör man alltid först bortkasta de förut uppräknade farligaste svamparne. Med pepparlingarne förhåller det sig så, att, utan föregående förvällning i salt vatten, aflägsnas icke pepparsmaken. Gift i dessa finnes icke eller åtminstone obetydligt. Af skäggig pep-parling har jag ätit utan olägenhet, fast den samma då icke var förvälld i salt vatten, utan endast fått ett uppkok i vanligt vatten.

Summa summarum: var försigtig med svamparne!

Gammal soampoän.

313