Tillbaka Read Runeberg

Idun: 1889

Originalsida 32
Originalsida 32
Originalsida 32
Originalsida 33
32–33

Sida 32

tion ske å närmaste postanstalt. — Bidrag frän alla områden för qvinlig I P\ I I M användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alltid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endast en sida af papperet bör | U U |\| angifvas, och kan fullkomlig diskretlon från redaktionens sida påräknas

eländet! Det är ju tillräckligt att säga farbror, att hvarken Anna eller jag kunna sticka en strumpa, klippa till ett linneplagg af hvad slag det vara må, ej kunna sy — jo nu ha vi ju båda lärt oss att sy franska snörlif.»

»Ändå något.'» doktorn smålog åt hennes häftighet. »Ser du, här ute i bygderna finnes ett stort antal flickor — döttrar till bönder, torpare och dagkarlar — som alla, flickorna menar jag, äro lika hjelplösa, då de slutat skolgång och konfirmation. Svägerskan, din mor, är en praktisk menniska, skicklig i många qvinnoslöjder, det vet jag. Kunde ej ni tre flytta hit; jag skall skaffa bostad och betala första årets hyra — flytta hit och lära landtboflickorna något nyttigt. — Ja, låt nu korsetteländet hvila i fred! Det kan väl ej vara omöjligt, att icke arbetet på dem öfvat upp någon färdighet, och då din mor förr i verlden sydde både sina och dina klädningar så måste du väl kunna lära den konsten af henne. Men, det ber jag! — inga frökenvanor få inympas här ute! Vi behöfva dugliga, upplysta, rättsinnade qvinnor i Sverge; damer har landet ej råd att fostra. Nå, tycker du om förslaget, så skall jag nog få din mor på vår sida.»

i>Om jag tycker om det! Käre, snälle farbror, när jag nu fått hopp om ett verkligt godt arbetsfält, så skall jag leta och gräfva i alla mina tankegömmor, kanske jag ändå vet något, kan en smula, som duger till mera än blott läsas upp på en examen. — Och, farbror, hvad jag ej nu kan, det lär jag mig så småningom, ty nu känner jag mig vara i rätta spår.»

»Godt, men du får ej elda på så, att ångau ej räcker] mer än de första milen på vägen! Här gäller framför allt tålamod och ihärdighet, ty vi ha, utom mycket annat, din mors fördomar att besegra. Du får nödvändigt vara den styrande i fråga om flickornas undervisning, men på samma gång ej glömma, att du har mycket att lära af din mor. Tror du dig kunna med kärlek och förstånd finnna dig i en dylik ställning?»

»Ja, med Guds hjelp!»

»Godt, i Guds namn flytta ni då hit i oktober.»

En bal för kungen.

Kåseri af —er.

M®let var iugen vanlig bal! Nej, den hade föregåtts af ofantligt många funderingar, af tusende besvär och mycken myrkrypniDg i hundratals hjernor. Det var Stockholms stad, som ville slå på stort för att fira konungens 60:de födelsedag, och då måste det ju också ske på ett i allo värdigt och lysande sätt.

Ack, mina damer, ja, jag menar nu icke de unga, som nu likt små vackri fjärilar flyga från bal till bal och fladdra öfver bonade golf, utan de till mognare ålder komna — med ett ord, mammorna — minnens I de gamla börsbalerna nyårsdagen, gifna af Stockholms borgerskap? Det var äfven då bråk och ifver, besvär och bekymmer för att få allt i orening till den stora dagen, då det ju kunde hända, att en af prinsarne,' ja, hvarför icke just vår nuvarande kung, bjöd upp till en munter polska. Men hvad var det emot nu! Pretentionerna äro nu för tiden mycket större än förr. Den enkla, hvita klädningen är förbytt i siden och den friska rosen i kalla juveler.

Men låt oss följa med vår tid och taga den som den är.

Tillrustningar, sade jag. Jo, det vill jag lofva, och de taga sin början tidigt. Manu-fakturhandlarne visste, hvad som var att vänta och hade väl försett sig redan före jul, och strax efter började de unga damerna sin rond for att utvälja det vackraste, det luftigaste, det smakfullaste af allt som fans att bjuda på till en baldrägt riktigt comme-il-faut. Det dugde heller icke att dröja länge, innan man vände sig till syateliererna och storsömmerskorna, för att försäkra sig om deras biträde, ty vid dylika tillfällen som det ifrågavarande är det de som hafva makten.

— Bästa fröken Lundin, jag måste ha en balklädning till börsbalen . . .

— Åh, min friherrinna, jag känner mig förtviflad, jag är alldeles öfverlupen . . .

— Men ändå . . . det är iu alldeles nödvändigt!

Och slutligen gaf fröken Lundin med sig, och detsamma gjorde herr Tunborg och de andra stora klädartisterna för dem som vände sig åt de hållen, och nu började de hemliga rådslagen, alla utlandets modejournaler genom-gingos och Skandinavisk Modetidning studerades, tills man ändtligen kom till målet — en faststäld modell.

Sedan kom naturligtvis profningstiden, hvilken för damerna nog eger sina hehag, ty det är ju ett obeskrifligt nöje att se, huru mönsterverket framskrider steg för steg och med vändt öga pröfva den slutliga effekten. Nå, det der är nu hemligheter, som damerna aldrig låtsa om, men en stygg karl kan alltid litet smått gissa sig fram.

Emellertid sprungo dagarne fort, och innan vi visste ordet af, stodo vi vid sjelfva baldagen.

*

I budoaren, dämpadt upplyst, [framför try-måns blanka glas, lade den unga damen sista hand vid den strålande toaletten och mönstrade sin bild, under det hårfrisörskan med mjuka, vana fingrar fäste blomsterslingan öfver det högt uppkammade håret. Hvad tänkte hon på? Hon, må hända redan en af balens drottningar. Hvem vet? Ack, en stor bal medför så mycket besvär och det kan hända, att när allt är i ordning, återstår blott en känsla — och det är trötthet. Dock, äfven den försvinner, när musikens yra toner ljuda, och när ljuset kastar sig i vida knippen öfver den lysande skaran.

Pendylen knäpper sina sakta slag och derute på den mörka gatan rulla vagnarne doft, under det då och då qvartslagen ljuda från det närbelägna kyrktornet. Ändtligen är allt i ordning, kl. half 9, en vagn stannar utanför porten och mor och syster inträda från de andra rummen fàrdigklädda. Nu på med pels-kapporna och bahytterna och sedan ner till den väntande vagnen, der snart endast märkes en sky af hvitt och spetsar.

Bort till balen, till ljuset, till glädjen! Vagnen rullar lätt öfver den snöiga marken, mellan folkhoparne på trottoarerna, som stå nyfikna och söka kasta en blick in i vagnarne för att uppsnappa en skymt af de granna toaletterna. Baskt går färden, vagn sluter sig till vagn, snart bilda de en hel fil öfver Norrbro och Skeppsbron upp mot Slottsbacken och så fram under det utanför Börsen vid Stortorget utspända, grant utsirade skyddstältet, der urstigandet sker. Man träder in i nedre börssalen, som nu är förvandlad till en klart belyst trädgård af lager och palmträd

och här äro äfven kapprummen och toaletter, der man blir befriad från öfverplaggen och får ordna sin koaffyr.

Nu är redan stämningen en annan, tröttheten borta, ögonen blixtra och ila öfver detta brokiga virrvarr af balgäster, som göra sig i ordning att begifva sig dit upp, hvarifrån musiken redan brusar i yra takter. Det är bal!

Det är bal för kungen.

* *

*

Vi hoppa öfver beskrifningen af arrange-menterna i börsvåningen, ty den .ha de stora tidningarna så väl och omständligt undanstökat. Jag vill blott säga, att allt var ljus, strålande, bländande ljus, blommor och speglar, lif och fröjd.

I stora börssalen böljade danslystna skaror i måleriskt virrvarr. Ungdom och skönhet, ljusa luftiga toaletter, glänsande uniformer, de främmande sändebudens med guld öfversållade drägter, — allt bidrog att man för en stund drömde sig till de stora verldsstädernas hoflif, till Tuilleriernas salar under Napoleonidernas tid eller till Wien Hofburg.

Under det man väntade på de kungliga personerna, skyndade de unge militärerna och diplomaterna att anteckna sig på de unga damernas dansprogram för kommande danser, och snart voro de flesta engagerade för hela qvällen.

Men i väntan på de kungliga gissar jag, att damerna önska få några små uoti-ser om de mest framstående toaletterna, och jag skyndar att efter bästa förmåga fullgöra denna pligt. Jag vill dock först som sist nämna, att de unga damerna utmärkte sig för på samma gång en utsökt smak och en tilltalande enkelhet: korta klädningar af taft eller tunnare sars, oftast med öfverklädningar af flor eller broderad tyll, i alla möjliga smekande nyanser. Så såg man här en förtjusande brunett i rosa, der en frisk blondin i sjögrönt med garnityr af hafsgräs och med ett par neckrosor instuckna i håret, på ett annat håll åter en ljusblå liten elfva mëd kjol och lif kantade med tusenskönor, och i närheten en ung dam med sydländska drag, med en droppe citron i liyn och kolsvart, glänsande hår, till hvilken bländande företeelse det blekgula taftet, tätt besatt med små bin med guldantenner passade förträffligt. För öfrigt presenterade sig här ungdomliga baltoaletter i créme, chamois, lila och agat. Men vi vilja nu öfvergå till de stora grand-dametoaletterna.

Se der, till exempel, hvem är den höga majestätiska damen, som likt en drottning skrider fram öfver balsalens tiljor? Åh, vi känna henne väl från Amaranten och Innocensen och från den högre societetens salonger, i hvilka hon alltid är en prydnad. Det är fru Jenny Zeipel, född Booth. Por dagen bar hon en robe af brokad i guldbrunt med inväfda stora buketter af ljusgula och hvita blommor. Fram-våden utgjordes af volanger af ^ meters breda valenciennesspetsar, och från lifvet föll öfver kjolen på högra sidan en blomsterguirland af blekröda rosor. Håret pryddes af höga gula plymer, sammanhållna af en diaiSantagraff, och smyckena utgjordes for öfrigt af halsband, brosch och armband, rikt besatta med stora briljanter och perlor.

Friherrinnan Hoehschild bar en utsökt smakfull toalett, som ännu mer förhöjde hennes fina, eleganta figur. Sjögrön underklädning af sars, samt lif och släp af broderadt tjockt gras-de-naples, jemte axel och halssmycken af briljanter.

Men hvad är det för ett klingande skratt,

12

Källa: Project Runeberg ·