Idun: 1889

Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, så vida porto bl- i r-\ i i h i Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I förskott af 26 ore pr 4-fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I U |\| spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under l krona.

som ljuder der i dörröppningen från stora korridoren ? Ah! det är madame Castellanos, som skyndar in med sydländsk liflighet och låter sina bedårande ögon som en blixt flyga öfver festsalen. Hon bär en drägt af hvitt siden med inväfda guldblommor, långt brunt släp af silkessamraet, på det blåsvarta håret blixtrar en halfmåne af solitärer och på bröstet flammade liksom ett knippe solstrålar ett smycke, som väl kunde mäta sina sju centimeter i genomskärning.

Fru Wallenberg bar en robe af gul sidenbrokad med släp, i hvilket voro inväfda mörka rosor, framvåd af brocherad silkestyll och som prydnader diamantsmycken. Fru Lilly Bäckström, sjögrönt sidensars med långt släp, lif och kjol garnerad med violer och friherrinnan Celsing, född Strömfelt, en förtjusande slät drägt af chamoisfàrgadt siden med plymgarni-tyr i samma färg.

Friherrinnan Äkerhjelm till Margretelund, född Gyldenstolpe, bar en drottninglik drägt af ponsoröd sidendamast med inväfda hvita blommor, sjögrön tung brokad till framvåd, garnerad med sjögräs. Drägten i sin helhet à la Pompadour. Det lätt pudrade håret omslöts af ett diamantdiadem, som jemte halsband och armband utgjorde en furstlig prydnad.

Och der — men hvad nu, det råder lif och rörelse nere i salen, sorlet tystnar, folksången brusar genom salen, nu lj,uder ropet: »lefve konungen»! Och vi se hans majestät inträda, glad och strålande, förande kronprinsessan af Danmark vid armen, samt åtföljd af samtliga prinsar. Carl den 15:des älskade dotter helsas med strålande ögon af alla. På samma gång hon eger något af faderns hurtighet i sitt väsen, lyser moderns godhet fram ur ögonen och i det väna draget kring munnen.

Kronprinsessan af Danmark var iförd en rik drägt af tjock, hvit sidendrap, med långt släp, öfver hvilken föll en tunika af tyll, broderad med guldblommor och kantad med guldspetsar. På håret bar hon ett diadem af diamanter och aflånga, mörkgrå perlor, om halsen några rader solitärer och på venstra axeln faderns porträtt, infattadt i diamanter. öfver högra axeln hängde Katarinaordens röda band.

Nu kom balen snart i gång. Efter den stela polonäsen och fransäsen följde en yrande vals af Strauss, så en sprittande polka af Berka, och när ändtligen Waldteufels elektriserande toner brusade genom salen, befunno sig de dansande i sitt rätta esse. I det elektriska ljusets blekblå sken hvirflade skyar af flor och silfverskir kring i yster glädje, tillsammans med uniformer i ljusblått och hvitt, i gult och svart, och gehäng och epåletter gnistrade i det trolska skenet. Dansmarskal-karne, igenkänneliga på sina hvita vattrade skärp, ilade snabt omkring, ordnande dansen, och rundt om salens väggar glänste brokiga drägter och blixtrade juveler.

Men så kom supétimman, hvilken förflöt hastigt nog under skämt och löje. Det purpurröda vinet myste inom kristallens tunna väggar, champagnens perlor lekte sitt stjern-regn i glasen, ögon eldas, läppar le, qvickheter flöda, hjertan klappa, hvardagslifvets prosa är glömd för nägra ögonblick, man vill skratta, jubla och vara lycklig. Lefve konungen! ljuder det. Det är hans dag och glasen höjas, under det att natten breder sig allt djupare öfver staden der ute. Än några qvartslag från tornuret och allt är ju förbi. —

Dock, ännu återstod kotiljongen, med sina många turer, sina små eleganta dekorationer, sina för ingen uppenbarade hemligheter och

till sist den vilda galoppen, förutan hvilken en bal icke är någon bal.

Allt är förbi — det är slut. Fanfarerna ljuda och der nere i kapprummen stå betjen-terna färdiga med pelskapporna. Yagn efter vagn rullar fram och innan kort sitter den unga balhjeltinnan tillbakalutad mot de mjuka dynorna, försjunken i drömmar. Der uppe på fästet lyser månen.klar och stjernhimlen strålar med milliarder ljus, men ännu är hon fängslad af balens brusande lif och kan ej slita sig lös från dess skiftande, fantastiska bilder.

Ja, kanske ännu, när rullgardinerna äro fälda och sömnen tynger de tunga ögonlocken, en månstråle smyger in och leker på den af-kastade granna balskruden, för att ännu i sömnen frammana drömmar om balen för kungen.

Svenskt handarbete.

förhoppning att bland de många vackra utländska mönster och beskrifningar på handarbeten, som våra mode- och mönstertidningar bjuda sina läsarinnor, beskrifningen på ett svenskt handarbete skulle försvara sin plats och med intresse mottagas af Iduns läsarinnor, vill jag nämna några ord om ett sådant, som jag nyligen sett.

Det var i Upsala här om dagen — det vill säga: en vecka fore jul eller så — hos den skickliga brodösen, fröken Letty Oldberg, som för öfrigt förfärdigat många smakfulla och storartade broderier, af hvilka i Upsala domkyrka finnas några, utförda hos henne och under hennes ledning. Jag hade just beundrat det vackra bokstället, broderadt med silke och silfver på sammet, och den rika, efter ett af en konstnärinna ritadt mönster i gult silke och guld utförda spetsen kring altarduken i domkyrkan, då en af mina följeslagare godhetsfullt erbjöd sig att följa mig till brodösen för att få se ett annat vackert arbete.

Det var ett antependium (altarkiäde), d. v. s. omhänge omkring sjelfva altaret, icke altar-duk. Framsidan är af purpurröd plysch, sidovåderna af djuprödt kläde. På framsidan synes i upphöjdt broderi en kalk, omgifven af en sol. Sjelfva kalken är aubragdt på en rund, upphöjd botten af djupblått sammet och omgifven af ornamenteradt silfver och är ett litet mästerstycke i guldbroderi. Genom guldsnodder och perlor har på ett ypperligt sätt imiterats både refflorna och mönstret på kalken och de infattade stenarna, som genom ett litet broderi af silfvertråd fått stor likhet med de i silfver infattade ädelstenar, man ser på gamla kyrkokärl. De omgifvande solstrå-larne äro utförda i applikationsbroderi af guldtyg, kontureradt med fina guldsniljor. Kalken är utförd i gammaldags guldbroderi. Nedtill har altarklädet en bård af smakfullt stiliserade, uppstående blad, utförda i plysch af en färg — guldbrons kallades den och förtjusande vacker var den. Mellan bladen höjde sig fina »ståndare», utförda i »gendarm-blå» plysch— alltsammans kantadt med fina guldsniljor. På sidorna, der plyschen och klädet sammanträffa, eller vid altarets hörn, går ett broderi nedifrån och uppåt, också af stiliserade, behagfullt böjda blad, utförda i mossgrön och djupröd plysch, omsydda med cordonnetsilke och med en infattning af soutache och broderi.

Det bela är, som man ser, applikationsbroderi, men huru noga jag än bjudit till att beskrifva arbetet, kan jag dock ej gifva mer än en svag antydan om effekten af det hela.

Den skimrande purpurbottnen och den guldstrålande solen med kalken i sin medelpunkt, de gratiösa bårderna, de dämpade och dock mättade och skimrande färgerna bildade ett belt, som helt enkelt var förtjusande.

Och så var det allt igenom svenskt! Icke en prick i mönstret var »från utlandet», icke ett styng var »påbörjadt» dersammastädes. Stadsarkitekten i Upsala, hr Ekholm, hade tecknat mönstret, fröken Oldberg hade valt och sammanställt färgerna och med tillhjelp af några brodöser, som arbeta hos henne, utfört detsamma. Och i en svensk kj'rka skall altaret prydas med detta antependium.

Det är Furingstads kyrka i Östergötland, och medel till anskaffande af denna kyrkoprydnad (300 kronor kostade den) hafva samlats medels frivilliga bidrag.

Fröken Oldberg har förut utfört ett liknande, ehuru mindre antependium till en kyrka i Norrland. Man har i Furingstad hört detta arbete omtalas och i anledning deraf beställt det nu i fråga varande.

Här i Upsala är det eljes godt om förebilder till dylikt arbete — jag menar gammaldags guld- och silkesbroderier för kyrkliga ändamål. Fyra stora skåp förvara i domkyrkan biskopsskrudar, kappor och mantlar, många af dyrbaraste slag och på hvilka blifvit nedlagdt ett arbete så drygt, att man häpnar deröfver. I vår brådskande tid kan man ej hinna med sådana tidsödande arbeten, men det hindrar icke, att man kan lära mycket deraf — noggranhet och tålmodighet icke minst.

Mathilda Langlet.

Literatur.

Poesiens vandring af Lotten von Kraemer. Den kända författarinnan har under denna — som oss synes — något oegentliga rubrik sammanfört en serie dikter, hvilka nästan uteslutande röra sig om och direkt adressera sig till mer eller mindre illustra samtida, allt ifrån Snoilsky och "Wirsén intill Bolzius och August Palm. De olika dikterna äro af ganska vexlande värde: bredvid skäligen obetydliga finna vi andra, som genomandas af verklig djup poesi, hvilken funnit en lycklig och adæqvat form. Den vackra inledningsdikten, hvilken egentligen gifvit samlingen dess namn och tillegnats professor Viktor Rydberg, torde höra till det fullödigaste, som flutit ur författarinnans flitiga penna. Det lilla häftet utmärker sig för en gedigen utstyrsel, till hvilken hufvudsakligast bidraga de vackra teckningarne af fru Nyström-Stoopendahl.

Nero, drama af Oscar Bensow. Den unge författaren har icke förmått afvinna det lockande tragiska ämnet något nytt eller originelt: behandlingen är skäligen färglös och framför allt konventionel. Oss synes det långt vanskligare för en nyböijare att taga upp ett ofta och väl behandladt motiv än att söka finna ett mindre exploiteradt ämne: jemförelserna skulle i det senare fallet ej ligga så förargligt nära. Vi vilja härmed ingalunda ha sagt, att icke hr Bensow möjligen med träget arbete och dermed vunnen mognad så väl i den dramatiska som i den rent versformela behandlingen samt med den större innerlighet i uppfattning, som studier och lif kunna gifva, framdeles med mera gifven framgång kan komma att skiljas från en liknande uppgift — men vägen derhän torde förvisso vara lång och mödosam.

Minne af konung Oskar ll:s 60-års jubileum. Med

denna titel har bokförläggaren P. B. Eklund i dessa dagar utsändt ett synnerligen gediget och ståtligt festblad. Fru Jenny Nyström-Stoopendahl har med sitt eleganta ritstift åstadkommit en verkligt imposant omslagsteckning, hvilken gör sig utmärkt, tryckt i blått och guld som den är. Från samma artist förskrifver sig den den delikata vignetten till Edvard Evers dikt. Häftet innehåller dessutom präktiga porträttplanscher af konungen, drottningen och prinsessan Eugenie samt ett notblad: »Tankar på hemmet», ord af Oskar Fredrik, musik af Ivar Hallström.

29