Idun: 1889

Manuskript, som ej antages till Införande, återsändes, sävldaporto bl. i l i kl Annonser mottagas endast mot kontant liqvid I rörskott af 26 öre pr* fogas. Inga ofrankerade försändelser lösas. I LJ U 'M spalt, petitrad (= 10 stafvelser). Ingen annons Införes under 1 krona.

sade hon till sin man; »du skall få se, att det här drar ihop till oväder.»

Men ve den arildsbo, som i hennes närvaro vågade göra gissningar om hyresgästen, den fick rådet, att »passa på sina egna lötar».

Något fore midsommar började en och annan sommargäst anlända t.ill Arildsläge, och Steinerz satt ej längre ensam vid »morSillas» prydliga middagsbord på värdshuset.

Mor Helena höll stilla, men skarpt utkik på hvarje ny sommarfogel, som slog sig ner på fiskeläget. Der var ett par äldre danska damer med kanonlockar vid tinningarne, ofantliga hattar och halfvantar; ett par yngre, målande damer, också danskor, samt ett par äldre nervsjuka svenska lärarinnor. Ingen enda i hela gruppen tycktes för mor Helenas ögon som särdeles tilldragande qvinnor, och äudå odlade Steinerz hela flockens bekantskap med en ifver, som om han blott väntat på just hvar och en af dem.

»Inte lurar han mig,» sade mor Helena till sin man.

I slutet af juni, då äfven en del familjer slagit sig ned på Arildsläge, kom fru von Waldenau, åtföljd af en yngre väninna, Anna Nerfält, till platsen.

»Nu tror jag, att den der uppenbarelsen, Steinerz väntat uppå, kommit,» sade mor Helena med oskyldig min till sin hyresgäst, då hon en dag såg honom ordna en del målareutensilier.

»Ja, nu skall jag ändtligen börja afteckna en del naturföremål här,» svarade han i lätt ton.

De nu anlända damerna voro svenskor från någon af landets mellersta provinser och talade detta sjungande, klangrika språk, som är så bedårande för skåningar och danskar, när det ljuder i den dämpade tonart, som bildningen påbjuder, men som kan vara så skärande och oharmoniskt, när vreden eller andra häftiga lidelser dirigera stämmorna.

Fröken Anna Nerfält var en vacker flicka med ljusbruna, något utstående ögon, stor

mörk, krusig lugg, en temligen stor, men frisk och röd mun samt med stark farg på kinderna. Hennes sätt var något tillbakadraget, men tillika inställsamt, och hon hade en obehaglig vana att jemt med blicken rådfråga sin väninna, som tycktes vara besvärad af flickans synbara ovana vid sällskaplifvet.

Fru von Waldenau var en fullständig verldsdam; hon var vid den tiden trettiofem år gammal, men såg ung ut och hade ett ansigte och en figur, som i den lilla sommarkolonien väckte uppseende och af de yngre beundrades; de äldre herrrarne hviskade om hennes ögon och gjorde små miner åt hvar andra.

Damerna hyste en afgjord motvilja för den vackra frun, som förde sig med en verlds-dams hela lugna säkerhet och med ett älskvärdt tillmötesgående, hvilket borde ha tjusat alla.

Men qvinnor ha ett sjette sinne, när det gäller att bedöma sitt eget kön; de ha en förnimmelse af den atmosfer, som omgifver vissa qvinnor, oeh liksom en del menniskor känuer, att en katt är närvarande, äfven om de ej se djuret, så känna qvinnor ofta närvaron af en farlig kokett, innan de sett en enda skymt af hennes program eller konster.

Männen kalla denna ovilja afundsjuka, och dock hysa de sjelfva en liknande motvilja för manliga koketter.

Steinerz tog ej någon lifligare del i den egendomliga rörelse, som ankomsten af dessa två damer förorsakade. Han tycktes ej känna dem, och bekantskapen knöts emellan honom och dem på samma enkla, naturliga sätt, som med de öfrige: man möttes, helsade, utbytte ett par anmärkningar den ena dagen; den andra var man redan gamla bekanta.

Den enda förändringen i Steinerz' lefnadssätt var, att han då och då aftecknade en trädgrupp eller någon af bergets grottor.

De båda damerna tecknade ifrigt, men voro nybörjare, försäkrade de båda två, och

så föll det sig helt naturligt, att de tre di-lettanterna snart bildade en grupp för sig sjelf. (Ports.)

Från Iduns läsekrets.

Ett godt råd.

Bland de förmåner, som Idun ställer till sina läsarinnors åtnjutande, räknar jag de öppna förfrågningarna till de trefligaste, och att andra ha samma smak synes, af att så många begagna sig af dem. Det är också ett verkligt nöje att af obekanta röna välviljan af råd i många lifvets förhållanden, och nöjet ökas, af att man derigenom kommer i ett slags andlig gemenskap och förbindelse till Iduns hela läsekrets, då man ju icke vet, till hvilken särskildt af den man kommer i tacksamhetsskuld.

Det kan derför nog vara frestande att under anonymitetens slöja gå utom de rent praktiska frågorna, hvilka enligt min tanke ej borde öfver-skridas, och begära råd i enskilda och ganska delikata saker. Men den, som så gör, må betänka att, då han eller hon af flere skäl icke kan helt och hållet öppet framlägga dylika omständigheler, i hvilka dessutom det skenbart obetydliga lätt kan spela en stor roll, en obekant svårligen kan gifva fullt tillfredsställande anvisningar.

Det råd, som i dylika fall gifves af välviljan och lusten att bistå, kan ofta vid tillämpningen visa sig icke passa, eller ock får den frågande olikartade svar, som äro hvar andra totalt motsägande, och står der ändå lika rådvill och ohjefpt.

Men det finnes ett sätt att hjelpa sig sjelf att se klart i egna angelägenheter. —

»Menniskan,» säger en nutidsskald, Ibsen, »är i andlig mening en långsynt varelse. Vi se klarast på afstånd. Detaljerna förvirra, man måste gå bort från det man vill bedöma.»

Dessa ord kunna tillämpas här. Om man i tankarne insätter en annan person i sitt ställe och sina förhållanden och tänker sig sjelf som en opartisk rådgifvare, så skall man, med den känne dom man har om gifna omständigheter, lättare kunna gifva sig sjelf ett godt råd.

Lillan K.

m

Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet.

Våra barn.

Lavemang kan man med någon liten öfning sjelf lara sig sätta på sina barn, om det behöfs ofta, eller om man exempelvis bor på landet, då tid icke allenast är pengar, utan ofta är utaf inverkan på sjelfva det ondas hafvande eller framskridande.

Man köper en ordinär spruta, helst med £e»ra-pip — de af ben torka sönder — priset är 5 kr. för en, som kan användas såväl till små som stora. Äro kanterna skarpa i pipen, affilas de lätt jemna och liksom böjas inför, så kanten blir mjuk. Till ett lavemang tages en djup tallrik full med hafresoppa, silad och lagom varm, utan någon tillsats, 1 thesked fint salt och en dito matolja. Tallriken sättes på kant emot något föremål, så att då blandningen indrages i sprutan, ingen luft samtidigt införes. Man håller så den fylda sprutan mot ögats lock och pröfvar så, att det ej är för varmt, blott behagligt. Pipen införes, först väl smord med matolja, försigtigt i stolgången och riktas något uppåt och något litet till venster och lavemanget sprutas in samt bör hållas så länge som möjligt.

Men utan att först hafva sett någon annan praktiskt utföra detta, må ingen försöka. Ty teori utan prakitk duger inte, helst om experimentalfältet är det dyrbaraste vi ega — våra barn.

Ebon Hoi.

Om barnet blir hudlöst begagnas nickt (köpes för 10 öre på apoteket) eller också potatismjöl, hvarmed pudras, sedan man först tvättat och väl torkat.

Alla ställen, der huden bildar veck, efterses dagligen, och får det dessutom modersmjölken eller har amma, så kommer aldrig någon hudlöshet i fråga. Deremot kan det hända, när barnet har flaska, att detta senare eger rum, men håll blott barnet jemt torrt, så skall det äfven då hända mindre ofta. Renlighet och snygghet upptaga mindre tid och penningar än sjukvård och medicin. Ebon Hoi.

Fönster trädgården.

»Den vandrande juden» — något annat namn har jag tyvärr icke hört på denna gröna växt, hvilken dekoratift så väl lämpar sig att h^fva i rummen. Den är fin-bladig, ständigt grön, skjuter långa stänglar samt kan bli synnerligen tät och vacker, om den flitigt klippes. Dessa »afklipp» skola emellertid alldeles icke bortkastas, utan sättas i vatten, der den tacksamma lilla grönskan trifs lika bra som i »jorden mull», nästan ännu bättre. Jag brukar af dessa små stänglar göra hvarjehanda, t. ex. lefvande, växande ramar omkring små stafflier eller fotografier, 2:ne långa, vackra gre-' nar, satta bakom i en liten vas, blomsterglas e. d. och vackert böjda fram och omkring föremålet. Vatten påfylles, när det förra intorkat — se der allt besväret!

Jag kan äfven få en vacker buske i miniatyr; ett större föremål, burk e. d. fylles med gröna qvistar, längre eller kortare, och sjelfva denna burk sättes så långt in på ateniennen, eller hvar man nu vill ställa den, att den ej sjelf framträder; ett par små prydnader

kunna t. ex. ställas vid sidorna den första tiden. Den lilla busken växer snart, grenar ut sig och blir så vacker och håller sig ständigt vid den friskaste grönska — ej ett gult blad har jag upptäckt — att det är en glädje iakttaga den samma. Som jag äfven nämt, göra små hvita bilder, porslinsblommor e. a. synnerlig effekt.

Och allt detta blott för några påfyllningar vatten då och då, ja, till och med om detta skulle dröja, så lefver likväl »den vandrande juden» — måhända deraf dess namn — ty som bekant säger ju sagan, att »den vandrande juden» aldrig dör, utan ständigt irrar kring verlden. Ebon Hoi.

Drycker.

Cider. Sura äpplen tvättas väl; fröhus och stjelkar borttagas. Sedan rifvas de oskalade å potatisqvarn (eller rifjern), och massan lägges i silduk att sjelfrinna. Saften bör kokas 6—7 dagar derefter i förtent kittel och, när den kallnat, fyllas på buteljer, som korkas. Till soppor och kramer mycket användbar och god.

Husdjuren.

Renlighet vid mjölkningen är hufvud-vilkoret för att erhålla prima smör och ost. Mjölk är i högsta grad mottaglig för orena dunster, smuts och orenlighet. Kons spenar och den mjölkandes händer böra tvättas före mjölkningen och mjölkkärlen vara väl rengjorda. Ar mjölken orenad i ladugården, hjelper sedan icke ens den renaste behand- I

ling, och mjölkprodukterna blifva af dålig1 beskaffenhet. Mjölkningen bör alltid ske på bestämda tider eller samma tid hvarje dag. Anta W.

Syltning-.

Rabarber kunna syltas med ingefära, alldeles som ingefärspäron. Äfven kunna rabarber användes i stället för russin eller katrinplommon i risgrynssoppa. Bäst är koka rabarbern med socker och kanel till soppan. H. S.

Bakning.

Napoleons tebröd. 1 ® ägg uppvispas. Deri nedröres 1 "8 socker, 1 ■§ mjöl och sist 1 "8 skiradt smör samt några droppar vaniljolja. Smeten ut-bredes på vaxad plåt till J tums tjocklek, öfverstrykes med vispad ägghvita, sockraa lätt och garneras med skållad ocli klufven mandel. Gräddas i varm ugn, uttagas när ytan har vacker gulbrun färg och skäres i aflånga bitar. Förvaras mjukt. Elsa.

Tvätten.

Att förebygga ylletygs krympning vid tvätt. Lägg tyget en half timme i ljumt vatten, som varit kokt. Gjut kokande vatten på boraxtvål och tvätta tyget häri, dock först sedan vattnet stått, till dess det blifvit ljumt. Tyget sköljes ej, men upphänges, så att det hastigt torkar, hvarefter det borstas med en styf borste. Anta W.

Att uttaga flottfläckar ur ylle. Lägg en duk på bordet och gråpapper derpå,

321