Idun: 1889

tion ske å närmaste postanstalt.— Bidrag frän alla områden för qvinlig i f—v i i k i användas och marginal lemnas. Namn och adress torde alftid noga verksamhet mottagas med tacksamhet. Endasten sida af papperet bör I L/ U IN angifvas, och kan fullkomlig diskretion från redaktionens sida påräknas.

vinet omskakas eller etiketterna lossas. Hvita viner ställas på kall plats, innan de serveras, röda deremot ej.

Vinflaskorna sättas på små brickor, för att duken må skyddas. De vändas så, att etiketterna bli synliga för dem, som skola dricka.

Madeira, portvin och andra viner, som drickas strax på soppan, skänker flickan i på serveringsbordet i de dertill afsedda mindre glasen och bjuder omkring dem på en liten bricka liksom en rätt.

Drickes vid högtidliga tillfällen champagne, så bär flickan in den, försedd med flaskhandtag och med trådarne öfver korken uppskurna, i en med is fylld vinkylare och ställer denna på bordet till venster om herrn i huset.

Man bör öfva den noggrannaste tillsyn öfver tjenaFinnan, till dess hon kan utföra samtliga vid bordet nödvändiga sysslor på egen hand, utan befallningar eller tillrättavisning.

Hvad italienarne säga om qvinnan.

■|||italienarnes ofta berömda artighet mot det qvinliga slägtet ger sig föga till känna i deras för öfrigt rika ordspråksskatt. Så säger italienaren: »Qvinnorna förtiga endast, hvad de icke veta.» —»Qvinnan, hur obetydlig hon än må vara, är djefvulen öfverlägsen i list.» — »Hustru ocli oxe tag dig från din hembygd!» — »Qvinnorna och månen — i dag ljus, i morgon dunkel.» — »Den, som har hustru, har bekymmer.» — »Långa flätor — korta tankar.»

Dess bättre ha dock ordspråken äfven mycket om qvinnorna att säga, som våra svenska läsarinnor nog låta gälla, som t. ex: »Den, som har moder, behöfver icke gråta.» — »Moder betyder — martyr.» — »Den, som har grop i kinden, får man, äfven utan hemgift.»

— »Sådan du vill ha din familj, sådan tag dig din hustru.» — »En god qvinna är en kungakrona värd.» — »Den som qvinnan slår, den slår hela huset.» — »Visa mig hustrun, och jag skall säga dig, hurudan mannen är.»

— »Åt en sminkad qvinna — vänd ryggen.»

— »Välprydd kammare — förståndig fru.» — »Döm hvarken qvinnor eller väf vid ljussken.»

— »En god qvinna gör en god man.»

Teater och musik.

Dramatiska teatern bjöd i måndags på ett alldeles nytt program, det första för denna säsong, nämligen ett svenskt original, en komedi i 3 akter, benämd »Ett löften, författad af Ernst Lundquist samt en enaktskomedi, »Sin pappa upp i dagen», från spanskan öfverflyttad till svenskan af docenten Munthe.

»Ett löfte» rör sig kring de skrupler och samvetsagg, hvilka förfölja en äkta man, som sviker det löfte han gifvit sin döende första hustru att ej gifta om sig och, gripen af en ny, allvarlig böjelse, ingår en andra förbindelse.

Oss förefaller detta grundmotiv i det hela ej vara af så allvarlig art, att det fullt kan gifva betingelse åt de ganska skarpt tillspetsade konflikter, förf. i sitt skådespel — ty det verkar mera skådespel än komedi — låter oss följa; förnekas kan dock ej, att det är ganska fyndigt bygdt, likaså eger dialogen erkännansvärda förtjenster.

Utförandet var på samtliga händer högst förtjenstfullt. Fru Hartman, som på sin part

fått ett af

dessa naiva och yra flickpartier, i hvilka hon särskildt briljerar, förde genom sin spirituella ocli roande framställning en välbehöflig flägt af friskt humör in i den temligen tunga »komedien». Fru Backström gaf en tillfredsställande bild af den sam1 vetsmarterade äkta mannens andra hustru; fru Fahl-man, hrr Fredrikson och Hillberg förnekade lika. litet på något vis sitt, längesedan stadgade rykte. Prestationen mottogs med lifligt bifall.

Den lilla spanska, uppsluppet farsartade efterpje-sen, återgifven af hrr Hedin, Personne och

ström samt fröknarna Åhlander och Bäckström, väckte stormande munterhet.

Vasateatern har under sin nya direktion öppnat säsongen med ett kpropos för dagen, ett »treakts-skämt» af Frans Hodell, benämdt: »Till Paris!» Det tyckes nästan, som om sjelfva idén till detta stycke skulle ha varit påtänkt till någon af de föregående Parisexpositionerna, då det just kännetecknas af en viss naiv gammalmodighet, som för ett par årtionden till baka fann tacksammare publik. Nu kan ej förnekas, att den magra handlingen uttänjts till ett utrymme, som icke gör den egnad att underhålla. En enaktare kunde bäst ha skapats på detta motiv.

Styckets största förtjenst ligger i kupletterna, som delvis äro verkligt roliga och ej förneka den vane kuplettförfattarens rutin. Tack vare dessa och ett för öfrigt lifligt och karaktäristiskt spel gör sålunda hr Strömberg mycken lycka som den dumme skånske betjenten, hrr Warberg och Dahlström desslikes i sina skilda partier; fröknarna Magnusson, Ekström och Johnson förtjena samtliga mention. Visst är, att så friskt och hurtigt som stycket gifves på Vasateatern, kan det trots sina brister godt ses, om man ej ställer allt för höga fordringar på en produkt, som väl ock i grund och botten ej vill gälla för något annat än ett tillfällighetsskämt.

Skogsfrun.

Berättelse för Idun

af A ve.

m

nnu för ett år sedan var det idylliska Arildsläge vid foten af Kullaberg en liten vrå på jorden, hvarest öfveransträngda nervösa storstadsbarn kunde under sommarmånaderna andas hafsluft, bada i saltvatten och hvila under skogens trädkronor utan allt bistånd af någon komité för nytta och nöje. Och gå vi fem eller sex år till baka i tiden, kunde ett par främlingar, hvilka af något skäl önskade att för en tid undandraga sig verldens uppmärksamhet, med tem-lig trygghet hyra sommarnöje der vid stranden, utan att synnerligt behöfva frukta möta någon af sina närmaste umgängesvänner på badhusbron.

Arildsläge har under många år varit en älsklingsplats för friluftsmålare. Det väckte derför ej någon större uppmärksamhet, att en ung man, som bland sitt bagage medförde staffli och färgskrin, redan de sista dagarne af april hyrde sig in i det lilla gästrummet hos fiskaren Halverson och hans hustru.

Våren hade kommit tidigt det året. Bokskogen uppe på berget stod i sitt kraftigaste vårarbete; de bruna glänsande bladhylsorna sprungo upp i tusental på hvarje saftfyld qvist, och de unga bladen hängde däfna, veckiga och med fjuniga kanter likt fjärilsvingar, som nys3 sprängt puppan.

Der var en lek emellan dagrar och skuggor på skogsbottnens saftiga blomstermatta, och på den bjertgröna mossan samt öfver de bruna, vissnade lofven invid bokarnes ålgrå, glatta stammar lågo stundtals stora darrande solfläckar af hvitt ljus. Här var nog för en målare att studera.

Men efter den första veckans förlopp började fiskelägets befolkning tvifla på, att främlingen var landskapsmålare. Staffliet stod orördt i en vrå af kammaren, färglådan var aldrig öppen, och blott med en bok i handen sågs den unge mannen ströfva omkring uppe på berget.

Det skulle ju kunna vara, att han der uppe ifrån studerade ljusbrytningarna öfver vik och haf samt bränningarna nere vid bergets fot; men han hade så litet ro i sig

karlen, och ingen egentlig naturvän var han heller. Han kunde ju stundom slänga sig ned, med ryggen vänd åt hafvet, i den frodigaste grupp af hvita och gula sippor, utan att bry sig om, hur många unga blomsterlif som dervid krossades.

Hvem kunde denne herr Steinerz egentligen vara?

Så började arildsboarne spörja hvar andra, och samma fråga gjorde mor Halverson sin man en dag, då de båda samlade upp ett urval slätslipade rullstenar nedanför granitklipporna.

»Hade han ej så milda, goda ögon, skulle jag tro, att han hade ondt samvete. Han ser jemt ut, som om han väntade på något,» sade fiskarhustrun, i det hon med det fylda tråget gick ned till båten, som låg förtöjd inne emellan de röda, spetsiga klipporna.

Mannen klef öfver relingen för att i båten tömma sin egen stenbörda och sedan mottaga hustruns.

»Konstnärer ha liksom qvicksilfver i kroppen. De äro folk för sig, som lär få uppenbarelser om, hvad de skola arbeta på; Steinerz går väl här och väntar på en sådan. — Men nu kan jag 'uppenbara' för dig, Helena, att vi för denna gång ha nog af stenar till näten och kunna segla hem. — Der är ju herr Steinerz!»

Främlingen trädde hastigt fram mellan de skarpa, höga klipptinnarne, hvilka der resa sig som väldiga ruiner efter någon ofantlig jätteborg, mellan hvilkas pelargångar och half-förstörda granit- och gneismurar vattnet nu under ett sakta porlande, hviskande och klingande gled in och ut, här och der med ett litet lekfullt hopp öfver en halft grusad jättetröskel. Lätta, ulliga skyar drogo fina, matta strimmor öfver en klarblå himmel, Skelderviken låg i hvitt bleke och solstrålarne dansade, brötos och gnistrade skarpt mot det brokiga rullstensbältet vid vattenbrynet.

»Får jag fara med i båten, Halverson?» frågade Steinerz. »Det börjar bli en smula enformigt här; skulle jag kanske sedermera någon gång få följa med på fiske? Blott på de kortaste turerna, förstås,»tillade han hastigt.

»Stig i båten!» svarade fiskaren. »Men det blir i dag blott en roddfärd, här är ej en vindflägt att förhala.»

Främlingen förstod, att Halverson ej velat svara på den senare frågan. »Jag plägar ha tur med mig på fiske,» återtog Steinerz, fattade ett par åror och började ro.

»Herrn har åtminstone förstånd nog, att ej förstöra fiskelyckan för oss,» smålog Halverson.

»Ja, herrn går aldrig tvärs öfver ett knippe fiskenät,» upplyste hustrun till svar på den unge mannens frågande blick.

Denna lilla båtfärd lade grunden till den varma tillgifvenhet, som värdfolket sedermera kände för sin obekante hyresgäst. Mor Helena »tyckte synd om den oroliga själen», Halverson tog honom med sig på segelfärder och fiske, och båda voro öfvertygade om, att Steinerz var en menniska, som led af sinnesoro och hjerteqval.

Han fick ofta bref, men alla med samma handstil på kuverten; en upprättstående stil med en mängd orimliga slängar, som alltid förargade mor Helena, utan att hon visste något annat skäl till sin harm, än att bokstäfverna sågo så otäckt högfärdiga ut. Hon hade äfven lagt märke till den verkan, dessa bref utöfvade på Steinerz.

»Den stackars gossen snurrar rundt som en hvirfvel vind kort före regn eller storm,»

320