Idun: 1889

hälles ati .lummer litckan under hela qvartalet. För hvarje 6-tal abon- I f""v I I |VI Idun, erhålles ett gratlsaxemplar för hela den tid, under hvilken abonne-nenter, som samlas, och för hvilka afgiften Insändes till Redaktionen af I U U IN mentet räcker. Äro de samlade abonnenterna färre än 6, torde prenumera-

ett glas gyllene rudesheimer, att noga öfver-tänka, hvarför jag egentligen blef kallad toffelhjelte; då skulle jag lättare bära det, tillade ni. En dag före supén satt jag med mina studiekamrater och jemnåriga, som dels voro gifta, dels ännu lefde det »fria» ungkarlslifvet, vid våra sejdlar. Det var riktigt" trefligt. Der herskade denna slags stämning, under hvilken den tarfligaste vits framkallar skrattsalfvor. Flere, som redan för länge sedan velat aflägsna sig, hade börjat på med en ny sejdel. Andra, som likaledes ville bryta upp, läto öfvertala sig att stanna, för att ej deras uppbrott skulle störa glädjen. Då närmade sig klockan 9, mattiden i mitt unga hushåll. Den tid, vid hvilken jag förut alltid punktligt passat på, for att genom min goda aptit göra heder åt min lilla hustrus kokkonst. Och i afton skulle jag dess mera vara precis, som hon hade något »särskildt», som hon helt hemlighetsfullt anförtrott mig. Borde jag nu bryta upp? Utan tvifvel! Jag hade ju lofvat det. Efter en stunds förlopp skulle man ju likafullt bryta upp, och då kom jag hem. Visserligon kunde jag inte ha någon förnöjelse deraf, då jag skulle plågas af tanken på att icke ha hållit ord och på att ha förderfvat glädjen för min lilla söta hustru, som kanske hela eftermiddagen gått i spänd förväntan efter min hemkomst. Men gent emot detta stod möjligheten, att mina vänner gjorde narr af mig. Beslutsamt grep jag hatt och käpp. »Ack, stanna då en stund till!» »Det är så trefligt!» »Hemma får du ju inte annat än kallmat.» »Yi ska' sända bud, att ni kommer senare.» Så löd det på alla sidor. »Nej, mina herrar,» invände jag, »jag har lofvat att vara hemma klockan 9.» »Dirt toffelhjelte,» ropade en temligen beskänkt ungdom, och efter dessa stickord följde en hel salva af mer eller mindre fina tillmälen, långt sedan jag redan hunnit utom dörren. Jag må till min skam bekänna, käre vän, att jag tvekade några ögonblick, medan den friska aftonluften kylde min brännande panna. Skulle jag vända till baka och med mina gerningar visa dem, att jag var herre i huset? Då stod bilden af min lilla hustru framför mig, huru hon nu stod och lyssnade efter mina steg, medan henaes kinder glödde af glad förväntan, och »nej», »hem» klang det i mitt hjerta. Jag har sällan så gladt mig öfver någon seger som den aftonen, och min hustru förundrade sig icke litet, då jag spenderade en flaska af mitt bästa vin till de stekta rapphönsen. Man hade alltså kallat mig toffelhjelte, derför att jag medgaf min lilla hustru rätt att fordra af mig, att jag skulle hålla ett en gång af mig gifvet löfte? Det var då alltför galet! Jag skulle stanna, derför att jag genom mitt uppbrott ansågs störa trefnaden; men min hustrus trefnad, mitt angenäma hemlif och min hustrus tillit till mig skulle jag bringa som offer. Var jag då berättigad till att ändock begära den punktlighet i hushållningen från min hustrus sida, som alltid hade gjort mig så lycklig och varit mig ett sådant stöd vid uppfyllandet af mina pligter. Kunde ej min hustru då, när en gång maten icke blifvit färdig i rätt tid, med rätta und-skylla sig med, att jag på sista tiden icke infunnit mig så punktligt till måltiderna? En dumhet skulle dra flere efter sig. Då var det första steget taget. Detta ljufva, att vara två själar, en tanke, två hjertan och ett slag, skulle då vara förloradt; och så var ganske grunden lagd till mycken split. Detta fick icke ske. Jag fortfor liksom förr att umgås med mina kamrater; men efter några svaga

försök att öfvertala mig läto de mig sedan alltid gå min väg, när jag önskade det. Jag var en toffelhjelte och är det ännu.

Min uppriktiga tack till er, käre vän! Jag lofvar er att hela mitt lif förblifva — under toffeln. P. L.

m--

Betjeningen vid bordet.

nnan man börjar lara en ung, oerfaren tjeust-' flicka, huru hon skall passa upp vid bordet, något som ofta kräfver stort tålamod, lär man henne framför allt på egen hand regelrätt duka ett middagsbord och förklarar för henne ändamålet med och användningen af de olika föremålen. Detta är en alldeles nödvändig grund. Flickor, som tjena för första gången eller aldrig förr ha tjenat i ett större hushåll, ha ofta de märkvärdigaste begrepp om saker och ting, som dagligen användas i ett sådant.

Då olika fordringar råda i olika hus och i följd deraf anordningarna vid bordet äfven bli skiljaktiga, vill jag endast erinra om, att man i detta afseende bör fordra den strängaste renlighet och ordning af tjenarinnan. Man bör tillse, att tallrikarne, om de äro målade, ställas så, att mönstret vändes riktigt mot åskådaren och ej står på hufvudet, att hon lägger de omsorgsfullt putsade knifvarne, gaftlarne och skedarne lika och regelbundet, sedermera att kuverten dukas på samma afstånd och midt emot hvar andra, och att hon ställer stolarne litet på afstånd från bordet och rätt framför kuvertet. Osnygghet, oordning och brist på symmetri äro på ett dukadt bord för ett vid bättre vant öga det samma som dåligt lagad mat för en förfinad gom.

Först när tjenstflickan verkställer bordets dukning efter önskan, utan fel, och har vant sig vid den största ordning, börjar man lära henne att passa upp vid bordet. Till en början inprentar man hos henne töljande allmänna regler:

1. En tjenarinna, som skall passa upp vid bordet, bör bära ett rent, hvitt förkläde, ett par lätta skor, som ej göra väsen af sig, när hon går, och en ren servett, med hvilken hon kan taga varma fat.

2. Tjenarinnan bör beflita sig om den största möjliga ljudlöshet. Passar hon till en början upp något långsamt, men utan buller, får man ha tålamod. När man utan annan hänsyn befaller henne att vara skyndsam, en sak som sedan infinner sig af sig sjelf genom större öfning och säkerhet, förvirrar man en nybörjare och vinner för det mesta endast, att hennes närvaro blir plågsam genom buller, slammer med fat och tallrikar, spillande med maten o. s. v.

3. Den uppassande tjenstflickan måste strängt afhålla sig från att tala, skratta eller truga till att äta.

4. Hon bör ha sina tankar samlade kring upp-passningen och särskildt noga rikta sin uppmärksamhet, på hvad hon har för händer, ej på samtalet vid bordet.

Tankspriddhet och nyfikenhet äro oftare orsak till tjenstflickans dåliga uppassning än otymplighet.

5. Tomma tallrikar och glas, knifvar, gafflar oeh skedar ställas, läggas och borttagas alltid från högra sidan af den, som passar upp, men maträtter och fylda glas räckas från venster sida.

6. Alla stek- och fiskfat, andra fat, såsskålar o. s- v., försedda med nödvändiga skedar o. s. v., hvarmed man kan servera sig, bjudas den spisande i beqväm ordning.

7. Om flickan endast bringar ett glas vatten, en sked eller en gaffel och dylikt måste hon dertill alltid använda en liten serveringsbricka eller en tallrik.

8. När hon ställer fram på bordet eller tager af derifrån sätter hon i god ordning så mycket på brickan, som hon, utan att anställa skada, kan taga med sig. Härigenom undvikes det ideliga springandet fram och åter mellan kök och matsal, som gör ett sådant oroligt intryck.

Har man gjort tjenarinnan förtrolig med dessa regler, hvilka för att understödja hennes minne (med förändringar efter behag) kunna upphängas i köket, skrifna öfverskådligt och med tydliga bokstäfver, så går man öfver till praktiken, som är den bästa läromästaren.

Det är mycket lämpligt att uppöfva en nybörjare vid middagsbordet i familjen. Befallningarna böra gifvas i en så lättbegriplig och kort form som möjligt. Många ord och ett upphetsadt sätt hos värdinnan förvirra nybörjaren. Visar hon sig mycket tafatt, bör husmodern icke sky omaket I

att stiga upp och sjelf visa henne, huru hon skall utföra den begärda tjenst, hvilken hon utfört dåligt, på det rätta sättet. Från början bör man gå mycket grundligt till väga, icke öfverse med något fel, utan låta tjenstflickan så länge göra om, hvad som brister, till dess hon utför det till full belåtenhet. Första gången flickan tillåtes uppassa i gästers närvaro bör vara vid en enklare måltid, som består af soppa, fisk, kött och desert.

Framför allt bör man vara öfvertygad om, alt hon förstår att komma riktigt in i rummet med, en besatt bricka. Jag har sett mången otymplig uppasserska, som vändt sig på så sätt i dörren, att hennes rygg först blifvit synlig i rummet, hvilket ser lika klumpigt som ohöfligt ut. Vid sådana tillfällen bör man låta' henne öfva sig i att komma in, i det man låter henne taga brickan på venstra armen och trycka den lätt emot sig, öppna dörren med högra handen, i det hon tar tag öfver brickan, låter henne stiga in rätt genom dörren och åter sakta stänga den bakom sig med höger hand. Hvarje skjutande och stötande pä dörren med foten, något hvarmed flickor, som ej äro inlärda, söka underhjelpa sina oöfvade händer, bör man strax från början förbjuda som opassande.

I en beqvämt inrättad matsal har man vid sidan af matbordet ett med duk försedt serveringsbord, på hvilket brödkorgen, en korg för knifvar, gafflar och skedar o. s. v. stå, ocb på hvilket man kan ställa ifrån sig bricka och andra begagnade saker.

Man låter först tjenarinnan här ställa brickan och derefter, om husmodern sjelf öser för soppan, placera soppskålen med slef och de i hvar andra stälda djupa tallrikarne framför hennes plats. När husmodern fyllt en tallrik, tar tjenstflickan den samma i den högra handen, sätter den efter den ordning, husmodern bestämt, på högra sidan om den, som passas upp, och fortsätter så, till dess alla äro försedda, då hon går till baka till serveringsbordet.

Om man ej tycker om den uppassandes ständiga närvaro, kan man skicka ut henne med befallning att komma igen om en stund, eller ock kallar man henne till baka med bordsklockan. Hon har då, för så vidt icke soppa bjudes två gånger, att sätta skål och slef till baka på serveringsbordet och borttaga tallrikarne. Detta sker sålunda: flickan tar den begagnade tallriken jemte skeden med höger hand från höger sida af den, hon betjenar, derefter flyttar hon den öfver i venstra handen, tar nästa tallrik och sätter den i den första, sedan hon tagit ur skeden och lagt den i den öfversta, derpå den tredje o. s. v. och bär de begagnade tallrikarne ut i köket.

Består andra rätten af fisk, och de små fisk-gafflarne icke vid dukningen äro lagda vid sidan af de stora, så lägger tjenstflickan fram dem samtidigt med den rena, varma tallriken och placerar dem antingen på venstra sidan med klorna upp eller på högra, vid sidan af tallriken.

Skall uppasserskan bjuda fisk, sås och någon birätt samtidigt, använder hon bricka. Få äro skickliga nog att endast med händerna bjuda flere fat. Annars sätter tjenarinnan birätten vid sidan af den, som skall serveras först, och denne sänder den sjelf vidare; hon tar fiskfatet på en sammanlagd servett på flata handen och bjuder omkring det. Sedan alla försett sig, sätter hon till baka faten på serveringsbordet. Om en rätt skall bjudas om en eller två gånger, bestämmer husmodern.

Är man färdig med denna rätt och servisen förts bort, bär flickan in steken och hvad till denna hör. Hon ställer den och förskärarbesticket vid sidan af den eller de, som öfvertagit förskärningen. Bredvid ställer hon ett väl uppvärmdt förskärningsfat till att lägga de uppskurna styckena på och lägger vid sidan derom en tvåkload gaffel, med hvilken man kan servera sig. När det är förskuret, bjuder hon omkring efter förr nämda regel.

Till desserten har tjenstflickan att på bordet framsätta de dertill bestämda tallrikarne, likaså skedar och knifvar, om de ej redan vid dukningen lagts på bordet. Hon bjuder ock omkring desserten, den der allt efter sin art måste vara försedd med redskap, med hvilka man kan lägga för sig.

Drickes kaffe på platsen strax efter middagen, så afdukar flickan all servis på bordet, innan hon tar in det, och afborstar medels bordborste och en bricka de smulor, som finnas på duken. Kaffet serveras i ej för fulla koppar på en bricka tillsamman med grädde och sockerskål.

Serveras vin, dras flaskorna upp i köket. Äro korkarne illa genomborrade, ersättas de med nya korkar eller de så mycket omtyckta silfverbords-korkarne; flaskorna torkas försigtigt af, utan att

319