Idun: 1889

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kottar fär ott qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. —

IDUN

Tidningen Innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — üppglfå närmaste postanstait namn och adress samt erlägg en krona, sa er-

detta slags varelser. Men hvem bär då skulden, att dessa oälskvärda egenskaper så lätt och yppigt inveckla sig i den gamla ungmöns karaktär? Ingen annan än det samhälle, som med fördomens hårdnacken-het utestänger qvinnan från snart sagdt alla arbetsområden, hvilka kunde gifva lifvet ändamål och innehåll och så i någon mån hålla de qvinnor skadeslösa, hvilka förvägras äktenskapets och familjens lycka. Huru skola dessa arma varelser med mild välvilja, med vänskapliga känslor och ett gladt leende kunna möta det samhälle, som utan skuld dömer dem till ett ofruktbart elände?

»Ett onyttigt lif är en förtidig död». Att kärlekslöshet, ofördragsamhet och skadeglädje uppstå i sinnet hos dessa olyckliga, som framsläpa ett onyttigt och glädjelöst lif, är endast den naturliga konseqvensen af deras lefnadsställning, och man har skäl att förundra sig öfver, och det bär vittne om en synnerligen stor fond af hjertegod-het, att dock så många bland dem äro fria från dessa egenskaper. Alla sysslolösa menniskor, vore de ock de mest välartade, gripas af en benägenhet att göra andra ondt, om ock endast för att med något utfylla sina dagar. Fliten, den regelbundna verksamheten deremot upphöja till och med låga själar. Såsom magneten blir sinnet stärkt af att bära stora bördor, under det sysslolösa andar, likt dolken som aldrig drages ur slidan, till sist frätas sönder af rost.

Jag tror, att för en menniska ingen större olycka gifves än den att sakna en lifsuppgift. Och till denna själ och hjerta förödande olycka dömes flertalet af de qvinnor, som ej gifta sig. Mannen, som allt sedan tidernas begynnelse gent emot qvinnan handlat i enlighet med grundsatsen: l'état c'est moi, har bestämt såväl sin egen som hennes ställning i staten efter godtfinnande, så som det för hans personliga fördel synts honom ändamålsenligast. För sig sjelf har han reserverat den offentliga verksamheten, äreposterna, värdigheterna, utmärkelserna. Åt qvinnan har han sagt: var vacker, älskvärd, behaglig, lär koka och sticka strumpor, bemöda dig att vinna en af oss till gemål. Om det lyckas dig, då får du som belöning, för att du förestår hans hushåll som trogen och omsorgsfull värdinna, bära hans titel och namn o. s. v. Och qvinnorna — med dessa få undantag, som i alla tider, tyvärr förgäfves, kämpat för sin rätt — qvinnorna böjde hörsamt sina mer eller mindre förtjusande små hufvuden, lärde sig rätt och slätt huslighetens pligter, pyntade ut sig likt små kattor, så prydligt som möjligt, och sträfvade att så fort kunde ske kapa åt sig »en svärson åt mamma». Att under en sådan tingens ordning gamla ungmor ses öfver axeln är fullt naturligt, då man alltid tänker sig om dem, att de icke voro vackra, behagliga och älskvärda nog för att finna en man, som kände böjelse för dem. Den tanken att en gammal ungmö ej »blifvit sittande» på äktenskapsmarknaden, utan att hon låtit sina tillbedjare »bli stående», faller sällan någon in, då majoriteten af manliga och qvinliga tvåfotingar håller det för en ren omöjlighet att en flicka skulle kunna afslå ett. något så när antagligt parti och föredraga att ensam vandra sin öde lefnadsstig framför att räcka handen åt en man, hvilken hennes hjerta icke tillhör.

^ i TI

Ett ord.

Af Carmen Sylva.

an sade tydligt: mamma! Mitt barn har: mamma! sagt och skrattar och säger det åter för mina kyssars magt.

Fullt tydligt: mamma! — tänk blott det underbara ord! Och åter ocli åter svarar, otaliga gånger spord.

Doclc alltid, då för de andra helt stolt jag det visa vill, så tiger den dumma pysen helt egensinnigt still.

Då skratta de och mena, jag mig bedragit har; dock genast ljöd det mot mig, så fort jag ensam var —

mig ensam, liksom det vore den största hemlighet; och jag — jag kan icke hvila, förr'n hela verlden den vet!

J. N—g.

Floras barn.

Från italienskan af Gudrun. V.

Ros a Théa.

ivlp, ilen dyrbara fajansvasen höja de praktfulla rosorna sina grenar och skott, hvilka falla smäktande till baka, smekande piedestalenss mäck-ra elegans. De bleka, köttfärgade léarosorna smyga sig tätt intill hvar andra liknande barnhufvuden, och hvar och en af dem bär sitt eget uttryck af jungfrulighet eller qvinlighet, af öppenbjertighet eller falskhet ; de blygsamma, nyss utslagna med sin fina rodnad och späda blad, som sluta sig om dess sköte; de prunkande, som öfverflöda af lifskraft och breda ut sig i all sin fägring; de medtagna små, som hänga med sina trötta hufvuden och fälla sina vissnande blad, de älskliga, de djerfva, de blyga och de praktfulla, alla finnas de der i den halfmörka salongen, åt hvilken de förläna en prägel af lif, som annars skulle saknas.

Husets herskarinna, klädd i en hvit drägt med böljande spetsar och fladdrande ljusgröna band, sväfvar omkring i salongen som najaden i böljorna.

Hon närmar sig vasen, och hennes små fingrar börja ifrigt ordna rosorna.

»Nej, då stannar jag förr hemma från balen! Det är en skam. Neka mig en ny baldrägt for lumpna tre hundra lire. Hur vågar han! Hans snålhet är oerhörd, men han skall komma att ångra det.»

De något tilltufsade rosorna lemnas ensamma och sticka åter upp sina glada anleten, så leende och så nyfikna.

En liten gosse springer in, vacker och kraftig med det blonda håret, som faller ner i den hvita pannan och med af vrede blixtrande ögon.

Hans lilla ridspö med silfverknapp piskar obarmhertig! de stackars blommorna.

»Mademoiselle är elak, jag afskyr henne. Mamma skulle jaga bort henne ur huset. Hon säger, att jag inte får jaga Qärilar, de ha känslor liksom vi, men det är osanning! Jag afskyr henne!»

Under piskslagen faller ett doftande regn af rosenblad öfver det japanesiska bordet med dess silfver-ornament, ocb så faller portiéren, en praktfull gobe-lin, igen efter den vredgade lille herrn.

»För mycket blommor, som vanligt. Den der afskyvärda lukten kan pina lifvet af en!» utropar herrn i huset, som just träder in. Och hans nerver, som skakats af den häftiga äktenskapliga scenen, urladdar öfver de oskyldiga blommorna den elektricitet, som samlat sig under stormen.

Blombladen hvirfla, som fattade af en orkan; några falla ned på den mjuka turkiska mattan, andra på den plyschbeklädda hvilstolen, öfver hvilken familjens vapen prunkar, och en liten ros lägger sig till hvila i askkoppen på det eleganta rökbordet bredvid en halfrökt cigarett.

Salongen är åter tom.

En betjent kommer in och ser sig försigtigt omkring. Hans uttryckslösa ansigte med de orörliga musklerna och de glasartade ögonen omgestaltas plötsligt.

Och purpradt af vrede, elakt och simpelt antar det ett uttryck af vildt raseri.

»Ja, vänta mig! Eländiga blommor, som förpesta hela huset!»

De obarmhertiga fötterna krossa utan försköning blommor och blad, men på ett oväntadt buller i angränsande rum bildar sig åter drag för drag den ogenomträngliga, lögnaktiga masken med de glasartade ögonen i, och den nyss af vrede skälfvande rösten uttalar utan en darrning ett vörnadsfullt: »Hvad har herr markisen att befalla?»

Mademoiselle har trädt in, blek, tafatt och obetydlig, en liten tarflig varelse, af hvilken man blott begär, att hon skall vara en maskin.

»Ack, de vackra, de kära blommorna! Vi hade sådana hemma. Ah mon Dieu!»

Och stora tårar falla på de skrynklade bladen, och dessa dricka begärligt dessa tårar, som inviga dem i sorgens hemlighet.

Salongen står åter tom och för en god stund denna gång. Solen silar sig in genom de japanesiska persiennernas spjelor och upplyser allt med sitt färgrika ljus.

Rosorna, som ännu äro qvar i vasen, sträcka på sig darrande och förskräckta: och luta sina nyfikna små ansigten tätt tillsammans, hviskande: »Menniskornas lif är mycket sorgligare än vårt. De lefva längre — men endast för att lida.»

Iduns sjunde pristäfling.

Redaktionen har beslutit att vid Iduns sjunde pristäfling, den tredje för innevarande år, till hvilken vi härmed inbjuda våra ärade läsarinnor, i stället för flere mindre pris ut-fästa endast ett å

Sextio (60) ür.

för den bästa, för Idun lämpliga originalföljetong. Denna uppsats får till omfång ej understiga 15 spalter, d. v. s. efter det utrymme, vi i hvarje nummer vanligen pläga egna åt följetongen, genomlöpa 5 af Iduns nummer; 20 spalter bör den å andra sidan ej öfverskrida.

Tiden för täflingsskrif'temas insändande utgår den 15 instundande oktober. De insända täfUngsskrifterna få naturligtvis ej förr vara offentlig/gjorda. Manuskriptet bör skrifvas på endast en sida af papperet och hvarje täflingsskrift märkas å baksidan af kuvertet med påskriften: Täflingsskrift samt förses med en signalur ocli förseglad namnsedel.

Redaktionen.

Under toffeln.

minns väl, käre vän, med hvilken ifver jag tillbakavisade ert påstående, att jag ej blott på skämt kallades för »toffelhjelten» • efter mitt giftermål, utan att jag äfveD verkligen ansågs för en sådan. Ni gaf mig den gången så många välmenta vinkar med på min nya bana, som jag föresatte mig att söka följa, och först nu har det blifvit mig klart, hvarför jag med handslag måste lofva er, vid

318