Idun: 1889

Med Iduns expedition är förenad Iduns uträttnlngsbyrå, hvilken gratis | pv | i Kl till billigaste pris och på bästa sätt utför alia möjliga uppdrag till tjenst verkställer alla uppköp åt Iduns abonnenter I landsorten samt för öfrigt | LJ U IN för Iduns ärade läsarinnor.

Teater och musik.

Knngl. operans festföreställning sistlidne måndag utgjorde en värdig länk i raden af de festligheter, som under denna vecka gått af stapeln med anledning af h. m:t konungens 60-års jubileum. Föreställningen böljade kl. half två på middagen. Men redan en god stund fore denna tid var teatern från golf till tak fullsatt af en högtidslädd publik. Platserna å första raden och en del af parkelt voro reserverade för hofvet, diplomatiska kåren, högre embetsmän m. fl. jemte damer. Här såg man strålande toaletter i alla färger med dyrbara spetsar och blixtrande juve ler, ordensband och stjernor af alla slag. Litet emellan vändes ögonen mot den kungl, logen, men ingen syntes ännu till i den samma. Slutligen några minuter efter half två hördes kapellmästaren Nord-qvists knackning med taktpinnen, det elektriska ljuset dämpadea och hofkapellet började förspelet till prof. Ivar Hallströms präktiga opera »Den bergtagna». Första akten gick af stapeln. Fröken Klemming som Ingeborg och hr Strandberg som Bergakungen fängslade med sin sång. Särskildt syntes den förstnämda, både hvad spel och sång beträffar, lörträffligt fylla sin plats. Hr Strandbergs vackra stämma klingar här som alltid välljudande och ren, men förefaller väl vek. Öfriga medspelande fylde likaledes godt sina platser, särskildt fröken Jungstedt som Bergadrottningen och hr Lundqvist som Ulf. Endast de tre första akterna af operan gåfvos denna afton.

Under den första mellanakten inträdde konung Oscar förande vid sin sida h. m:t drottningen. De åtföljdes af prinsarne och de främmande gästerna från Danmark samt en talrik svit. Sedan deras ma-jestäter helsat åt alla sidor på de närvarande, som samtliga vid deras inträde rest sig, och orkestern spelat folksången, ordnade sig de kungliga personerna så, alt till venster om konungen satt kronprinsessan af Danmark, Sveriges kronprins, prins Hans af Glücksburg och prins Oscar Bernadotte, samt till höger om drottningen danske kronprinsen, prinsarne Carl och Eugen.

Till slutpjes gafs ett tillfällighetsstycke af hr O. Wijkander, kallad »Diamantbrölloppet», visserligen ej af något högre värde, men fyndigt ihopkommet, med af kapellmästaren R. Henncberg dels arrangerad, dels komponerad musik. Stycket spelar i Bleking den 21 januari 1889, således på sjelfva jubileumsdagen. Vackra melodier, präktigt arrangerade danser och pittoreska drägter gjorde det hela synnerligen tilltalande. Att dagens egentliga festföremål, konungen, ofta blef ihågkommen i stycket, faller af sig sjelft. Det åldriga diamantbrudparet hade ju gift sig på samma dag, som konung Oscar föddes. Diamantbrudgummen hade fått en präktig representant i hr Knut Almlöf, hvilken ock till slut på ett värdigt sätt tolkade de närvarandes känslor för konungen i ett längre varmlijertadt qväde, som afslutade pjesen.

Till sist gick förhänget i fonden åt sidan, och här fick man skåda konung Oscars staty i brons, omgifven af genier. Det hela var synnerligen anslående. Härmed slutade den ståtliga festrepresentationen.

Flere konserter förestå under de närmaste dagarne. Sålunda gifver Musikföreningen lördagen i denna vecka en festkonsert å k. operan med benäget biträde af fru Edling, fröken Klemming, hrr Lundqvist och Strömberg samt hofkapellet. Biljetter säljas i operans förköpsbyrå.

Filharmoniska sällskapet gifver nästkommande tisdag sin andra abonnementskonsert, hvarvid kommer att uppföras »Herr Hjalmar och skön Ingrid», dikt af Oscar Fredrik med musik af Ivar Hallström, tamt visor i folkton af August Söderman.

Ett par andra med stort intresse motsedda konserter bli de tvänne, som komma att gifvas af pianisten Alfred Orünjeld och violoncellisten Heinrich Grünfeld. Båda äro synnerligen framstående hvar på sitt instrument; ja, hr Alfred Grünfeld anses af många vara en andra Rubinstein. Den första konserten gifves den 31 dennes, den följande den 2 februari. Biljetter till dessa konserter säljas i Abr. Lundquists välkända hofmusikbandel.

Den 23 jan.

Om hvarje abonnent värfvar en ny prenumerant å Idun, fördubblas tidningens upplaga, och det blir för Red. möjligt att dess förr utvidga tidningen.

En radikalkur.

Novell

af

Elin Ameen.

Ji|^ridfull och stilla låg den lilla staden der, c!ä> rundt om kransad af grönklädda höjder, och med stränderna sköljda af Mälarens blå vatten. Med sina måugfärgade hus, somliga af trä andra af sten, bizarrt oregelbundna, olika till höjd och bygnadsstil, kyrkan i midten med sin höga, smäckra tornspira och på den öfversta toppen den traditionella tuppen i glänsande fö.xgyllning, liknade staden leksakerna ur en Nürnberger dockask, på måfå uppsatta af en naiv barnahand.

Till de flesta bättre husen hörde en trädgård med några få, magra fruktträd, ett par skuggiga alar eller lindar och väl vårdade rabatter med enkla blommor. Dessa små trädgårdar vid sidan af de krokiga gatorna med sin kullriga stenläggning jemte skogen endast ett stenkast från staden och Mälaren alldeles vid dess fot gåfvo åt den ett tjusande idylliskt behag.

Sällan hade den sett mera inbjudande ut än deona Augustiafton, i det ångbåten från Stockholm nalkades, lemnande en läng strimma af refHadt vatten efter sig på insjöns spegelklara yta. Solen, som i detsamma gick ned bakom granskogen, kastade en rödaktig reflex på de öfversta topparne, medan längre ner vid stranden den dunkelgröna färgtonen alltmera mörknade i aftonens mystiska skuggor.

Bland passagerarne på däck befann sig ëtt yngre fruntimmer i sorgdrägt. Hon hade suttit fullkomligt orörlig på samma plats under de par timmar färden varat. Det svarta, nästan ogenomskinliga flor, som att börja med betäckt hennes ansigte, hade hon slagit tillbaka öfver hatten, då ångbåten lemnat inloppet till hufvudstaden och en friskare bris börjat blåsa. Näsborrarne hade vidgat sig, läpparne, förut fast slutna, hade till hälften öppnat sig, och hennes bröst hade tagit några djupa, liksom befriade andetag. I detsamma hade hennes mörkhyade ansigte fått litet högre färg, men strax derefter återtagit sin förra blekhet.

Hennes mörka ögon, omgifna af dessa blå ringar, som känneteckna sjukdom eller tårar, hade hela tiden oafvändt stirrat på det temligen enformiga landskapet, hvilket ångbåten sakta gled förbi. Hon såg det utan att egentligen uppfatta det, likasom hon emellanåt kom att kasta ögonen på passagerarne ombord, utan att deras utseende föste sig i hennes minne. Hennes synsinne upptog visserligen alla foremål mekaniskt — hon såg den ena holmen efter den andra, hon såg hvita herresäten och rödmålade bondstugor — kor som betade på en äng — en väderqvarn, som skarpt aftecknade sina mörka konturer mot den gulaktiga himlen — hon såg en liten hvitrappad kyrka och prestgården tätt invid — såg bryggor, der ljusklädda sommargäster viftade med näsdukar och parasoller — båtar, hvilkas segel hängde slappa i aftonens svaga bris — små roddbåtar, hvilka snabbt ilade framåt, förda af ungdomliga roddare i jokeymössor och randiga trikålif. Hon såg de öfriga passagerarne ombord maka på sig, byta om plats, gå af och an, dricka kaffe, fördjupa sig i sina tidningar, röka sina cigarrer eller virka på något handarbete. Hon såg ett par små barn kifvas om ett

äpple, till dess det rullade ned på däck och vidare ned i vattnet, till barnens häpnad och åskådarnes högljudda skratt. Hon såg det alltsamman, men hennes tankar dröjde vid intet af det for ett ögonblick.

Bakom henne låg en forntid, framfor henne en framtid. Det ena hade hon genomlefvat, der stod hvarje detalj klar och tydlig för henne — så grymt, obarmhertigt klar. Det andra gick hon till mötes — det låg hö]jdt i ovisshetens dunkel, men ett var doclr säkert: det förflutna kunde aldrig lefvas om igen!

Den kunde aldrig komma åter, hennes första, jublande ungdom i det rika föräldrahemmet, der hon ända från födelsen inandats den mest storartade lyx, der allt denna verldens materiella goda tillika med den varmaste kärlek slösats på henne. Moderns död, då hon sjelf var tjugo år, hade varit hennes första sorg, men hur tacksam hon sedan varit derför, — då det andra kom — det fasansfulla, det hvarefter hon ännu bar sorgdrägt. Natt och dag förföljde henne bilden af hennes barndoms och första ungdoms dyrkade afgud, sådan hon sett honom den der hemska aftonen — med krossadt hufvud, blodig, oigen-känlig — detta grå, vackra hufvud, som hon brukat kamma med en liten silfverkam, förtjust åt dess lockiga rikedom — detta vördnadsvärda hufvud, som satt så stolt och ädelt formadt på sina axlar, vidrigt sönderskjutet, med bitar deraf på bordet, på väggen — det var fasansfullt — och gjordt af hans egen hand! Och hvarför? O, detta var det värsta af allt — derför att all den lyx de i åratal njutit af, hvarje rätt de ätit, hvarje dryck de druckit, de lysande drägter hon iklädt sig — allt, allt hade varit stulet från andra, under årslånga underslef och falska uppgifter! Och det hade hennes far gjort, han som hon trott vara den bäste och ädlaste på jorden! Och när det till slut ej kunde gå längre, när han såg ruinen och vanäran hotande stå för dörren, då lemnade hau dem fegt i arf åt henne, sitt enda, sitt bortskämda barn, i det han med ett skott ändade sitt lif oeh lät henne ensam kämpa förtviflans kamp med allt det,' han bragt öfver henne.

Det var henne ett under, att hon ej förlorade sitt förstånd. I stället, sedan den första bedöfningen var förbi, vaknade hon upp och utvecklade en energi, som hvarken hon sjelf eller andra trott henne i stånd till. Hon tog reda på alla affärer i de minsta detaljer, hon hoppades in i det sista, att alla dock skulle få ut sin rätt. Men hvaije dag gjordes nya, förförande upptäckter, och när allt ända till det minsta tagits ifrån henne, skulle der ändå ropas ve och farbannelse öfver hennes fars minne af dem. han bedragit och ruinerat. Det var så gräsligt att all hennes goda vilja, all hennes tanke- och handlingskraft ingenting kunde förmå. Hon tyckte, att hon hädanefter aldrig skulle kunna äta en bit bröd med samvetsro, derför att andra hungrade för hennes skull.

Men till slut måste hon dock tänka på sig sjelf. Hon var ännu icke trettio år och hade kanske en lång framtid för sig — hon måste ju lefva och se till att förtjena sitt uppehälle.

(Forts.)

Sen till, ärade läsarinnor, att Idun ej saknas

bos någon af edra bekanta!

12