Idun: 1889

Idun utkommer I hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar för ett I P\ II M Tidningen nnehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif à

qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt. — I U U IN närmaste postanstalt namn och adress »amt erlägg en krona, sa er-

att dessa stackars tjensteflickor ofta få sina egna hem, och att de der fortplanta de goda eller onda idéer, de fått under sin tjenstetid.

Hur mången ordentlig, duglig arbetare har ej blifvit en försupen odugling, för att hans hustru, som tjenat i »bättre hus», ej förstod att hushålla hvarken med tid eller pengar. Det tyckes mig, som skulle våra fruar i detta fall ha ett drygt ansvar på sina skuldror, och detta desto större ju rikare de äro, då ju i ett rikt hus frestelsen till slöseri och öfverdåd är större, och det behöfves stort förstånd och sjelfbeherskning till att med rika medel inrätta sitt hushåll så, att det, om ock taget i stor skala, dock ej länder någon till förargelse eller frestelse. —

En vigtig punkt vid hushållets förande är slutligen en noggrann bokföring. Köpmän, som försumma att föra sina böcker ordentligt bringas under åtal, men hvarför skulle det då ej också vara en pligt för hvarje privatman att fora bok? Husmodern bör dagligen skrifva upp hvarje äfven den minsta utgift och vid månadens slut skrifva upp summan på de olika posterna i en särskild bok, så att hon vid årets slut kan öfverse, hur mycket hon förbrukat för hushåll, kläder, ved, extrautgifter etc., och om ej en inskränkning på ett eller annat område bör ske. Utom dessa hushållsböcker bör hon hafva en särskild förteckning på sitt linneförråd, silfver, porslin, sina kokkärl, kläder, smycken m. m. och emellanåt räkna efter samt skrifva upp, hvad som gått bort eller kommit till.

Det är klokt att åtminstone en gång i månaden syna hela sitt område, så att man sjelf öfvertygar sig om, att allt är som sig bör, och att det bristfälliga i rätt tid bringas till lagning. Det bör ej finnas en vrå i hemmet, som ej husmoderns öga öfvervakar och ej en halftimme på dagen, som hon ej vet hvartill den användes.

Innan jag slutar denna uppsats, vill jag ännu en gång rätt innerligt bedja Sveriges husmödrar att lägga mina ord på hjertat, att ej blott flygtigt läsa dem, utan ock tillegna sig dem, så att de lefva derefter. Det tyckes till en del vara småsaker, jag här ordar om, men besinnen, att små orsaker ofta hafva stora verkningar, och att det ej blott är Ert eget väl, I befodren, när I spåren och arbeten utan indirekt äfven det svenska folkets i dess helhet. Om den svenska qvinnan bryter med inrotade vanor och fördomar, skall ej detta återverka äfven på den svenske mannen, och en ny, bättre tid kanske randas? Frigören Er husmödrar, rycken upp Er, försöken blott ett halft år att sjelfva vara förstyret i eget hem, att hushålla med ordning och sparsamhet, och I skolen säkerligen derefter ej åt legda häuder öfverlemna det rike, I vid altaret fått Er anförtrodt.

Hur skall jag tyda .. ?

fur skall jag tyda, älskling, v^jp att midt i glädjens dag, när lifvet stod lockande ljust och

vänt

med öppna anletsdrag, när dina röda. läppar intill min varma kind förtäljde ljufva älskogsord i smeksam sommarvind —

hur skall jag tyda den klara tår, som plötsligt föll från ditt ögonhår, den klara, brännande tåren, hvars mening jag ej förstår?

Hur skall jag tyda, älskling, att midt i sorgens stund, när tryckande lifvets smärta låg på unga hjertans grund, när dina blåa ögon fördunklades af gråt och mina tunga tankars tropp ledsagade dina åt — hur skall jag tyda, att plötsligt

drog

en blixt af glädje, som föddes och

dog,

drog blixtsnabbt öfver ditt anlet och mig med häpnad slog?»

»Så skall du tyda, älskling, att midt i glädjens dag en räddsint aning hjertat grep om väntande smärteslag. Hur må vår unga kärlek, som är så svag och skär, uthärda vreda stormens våld. när mörka natten är när?

Men när ditt hufvud böjde sig i sorg — hur gladdes jag innerlig, att åter vår starka kärlek till strid skall resa dig!»

Johan Nordling.

Hemmet eller skolan?

Mtl gen ting kan ligga samvetsgranna föräldrar mera om hjertat än omsorgen för deras barns andliga och kroppsliga väl, och i sammanhang härmed står i främsta rummet frågan om barnens undervisning. Undervisningen skall på ett värdigt sätt förbereda barnen till lifvet, väcka och utbilda deras anlag och naturgåfvor.

Vi fråga nu, på hvilket sätt detta bäst och lättast kan upppnås: gënom enskild undervisning i hemmet eller genom skolgång? För mycket ostyriga och sjukliga barn samt för barn, som hafva mycket svårt att fatta, kan undervisning i hemmet vara af nytta, men för friska, lifliga och andligt utvecklade barn är undervisning i skolan af nedanstående skäl att obetingadt föredraga.

Sammanvaron med jemnåriga och enstaka begåfvade lärjungars lysande exempel uppväcka hos barnet önskan att icke blifva efter och håller det till flit. Det försöker att om möjligt hinna före de andra eller åtminstone hålla jemna steg med dem. Hvarje examen motses med längtan och bäfvan, och uppflyttningen i högre klass helsas med jubel. Endast mycket lata och liknöjda barn blifva oberörda af den gemensamma undervisningens välsignelser. Skolundervisningen är ju också mera lefvande och mera egnad att rycka barnet med; det blir mera jemt sysselsatt, måste alltid uppmärksamt

följa med och vara färdigt att besvara de frågor, som framställas. För att göra undervisningen lättfattligare måste läraren stundom återkomma till redan förut afhandlade ämnen, och dessa upprepanden bidraga att bättre inprägla i barnets minne saker, som det redan förut hört och lärt.

Likaså hafva beröm och tillrättavisningar en kraftigare verkan, då de gifvas af läraren i de öfriga elevernas närvaro, ty barn i allmänhet hafva vanligen en starkt utpräglad hederskänsla och känna sig derför stolta, då de berömmas infor sina kamrater, och söka att göra sig förtjenta deraf; likaså känna de större blygsel, då de tillrättavisas för någon förseelse inför hela klassen, och bemöda sig derför ifri-gare att icke gifva anledning dertill.

I skolan hållas barnen med mera stränghet till ordning, renlighet och uppfyllandet af sina åligganden. Skolan är försalen till det verkliga lifvet, och der inplantas hos barnen de egenskaper och lärdomar, som äro nödvändiga för att de skola blifva arbetsdugliga och nyttiga medlemmar af samhället, som modigt och utan tvekan vandra lifvets stig framåt. Skolan skall äfven i främsta rummet lära barnen gudsfruktan, lydnad, ödmjukhet och anständighet. På samma sätt som barnen i skolan hafva tålamod och fördragsamhet med sina svagare kamrater, komma de sedermera i lifvet att modigt stödja dem, som behöfva deras hjelp.

Sålunda är och förblifver skolan den jordmån, i hvilken våra kära små plantor, barnen bäst frodas och utvecklas.

Corinne.

m

Om sqvaller.

Några reflexioner af Elna Tencnv.

e flesta af mina läsare torde ha sig bekant, att ett skådespel med namnet Oaleotto under hösten och vintern med mycken framgång uppförts i hufvudstaden. Detta styckes grundidé är sqvallrets makt, och dess titel »Galeotto» har öfverallt, der det uppförts, blifvit ett be-vingadt ord, liktydigt med detta tusenhöfdade vidunder, som man kallar »alla menniskor» — »hela verlden»; det är icke den eller den, icke du eller jag, utan hela verlden, som säger ett ord, som växlar en blick, som rycker på axeln, som ler ett litet fint, men betydelsefullt leende — icke af elakhet eller onda afsigter, nej helt likgiltigt, i förbigående.; men dessa tillfälligt uttalade ord, dessa axelryckningar, dessa fina leenden och mycket sägande blickar — de hopa sig och kunna en gång blifva till jättestora gräsligheter, som besudla heder och ära, förstöra den ljusaste lycka. Hvar och en för sig är oskyldig, men alla tillsammans äro skurkar.

»Galeotto» har i Spanien, Tyskland och nu här hemma tillvunnit sig burskap såsom ett bevingadt ord.

Två vänner sitta hviskande i en vrå:

— »Kan du tänka dig, Amelie ... så oerhördt . . . alla menniskor tala derom ...»

»Galeotto!», hviskar en röst vidderas sida, och de blekna . . . berätterskan tystnar.

En ung man besöker ofta en god vän —• vännens hustru är ung, behaglig, intressant . . . de trifvas i hvarandras sällskap.

»Oaleotto!», säger den unge mannens brutale vän och slår honom på axeln.

Och han drar sig tillbaka, sårad, skygg.

I hvaije glädtigt lag, der skämt, satir eller nyfikenhet valt grannens och nästans intima

' 34