Idun: 1889

Idun utkommer i hufvudstaden hvarje helgfri fredag och kostar fär ett | r-s I I kl Tidningen innehåller nästan uteslutande originalbidrag. — Uppgif å

qvartal endast I krona, postarvodet Inberäknadt.— I LJ U IN närmaste postànstalt namn och adress samt erlägg en krona, så er.

ett varmt sinne för naturen, hvarom än i dag de ståtliga träden på Jönköpings kyrkogård, dem han med egen hand planterat, bära vittnesbörd. Till sina öfriga rika gåfvor var han oek förlänad med en underbart vacker sångröst.

I sitt äktenskap med en borgardotter från samma stad egde han trenne döttrar, bland hvilka Wendela var äldst. På henne hade faderns begåfning i ymnig måtto gått i arf; redan tidigt tog hennes barnasinne en skarpt reflekterande riktning. Ej heller försummades något af fadern att understödja och utbilda dessa anlag.

Efter några år förflyttades adjunkten Åstrand som kyrkoherde till Sandsjö pastorat i Småland. Den vackra naturen på denna nejd, den gamla kyrkan, som låg alldeles invid prestgår-den, de sekelåriga familjegrafvarne, runstenarne och ättehögarne kring dess murar, allt förenade sig att på Wendelas fantasirika och svärmiska natur göra ett djupt intryck och bidrog helt visst att skapa den romantiska riktning, hennes författarskap sedermera till en stor del tagit.

Äfven af faderns musikaliska gåfvor hade dottern tagit förstfodsloarf. Hon hade en skön och välljudande röst, spelade dessutom flere instrument med stor skicklighet, såsom flöjt, fiol och guitarr, hvad de två förstnämda åtminstone angår en då för tiden bland fruntimmer än sällsyntare talang än i våra dagar.

Emellertid växte Wendela upp; den gamlas ansigte bär ännu nogsamt syn för sägen, att hon i sin ungdom var strålande skön. Den andliga utvecklingen följde den kroppsliga åt, och hon började nu offentliggöra en del kortare skisser och tidningsföljetonger, som väckte uppmärksamhet och intresse.

Sedan familjen efter faderns död åter inflyttat till Jönköping, iDgick Wendela år 1833 äktenskap med då varande notarien i Göta hofrätt Gustaf Clemens Iiebbe, I detta äktenskap äro äfvenledes trenne döttrar födda, samtliga rikt begåfvade qvinnor. En af dem är numera som gift bosatt i Köpenhamn, den dernäst följande, Thecla Hebbe, hvilken var en framstående dramatisk sångerska, är sedan åtskilliga år död, den yngsta, Signe, delar, som redan nämts, numera hem med modern i Stockholm och är tillräckligt allmänt känd att här behöfva rosas.

När nu fru Hebbe efter ett långt lif blickar till baka, på livad hennes penna skapat., kan hon för visso ha skäl att känna sig stolt. Det är icke endast det qvantitativa, som här bjuder erkännande och aktning för en aldrig tröttnande arbetshåg, äfven qvalitativt stå delar af hennes diktarskap så högt, att de på samma gång bjudit de djupa lagren af läskunnige förströelse och uppbyggelse, som de vunnit ampla loford af sådane män som en Björnson, Grundtvig m. fl. Också ha hennes originalarbeten delvis öfversatts till flere främmande språk.

Yi nämde de djupa lagren, och vi gjorde det med skäl. Wendela Hebbe har alltid sträf-vat att så att säga popularisera sin diktning. ITon har ej velat, skrifva för de öfvermätte och öfverkloke. Men de ringe och de betryckte ha alltid stått hennes hjerta nära. Otaliga gånger liar också hennes penna arbetat direkt i välgörenhetens tjenst, och tusentals kronor ha hennes behjertansvärda skildringar af armodets barn inbringat hungrande ocli slagne.

Det är endast helt naturligt, att barnen och deras verld hos detta varma sinne rönt hjertligt intresse. Också tillhör Wendela Hebbes sagor och äfventyr för barn det yppersta, som pä detta område åstadkommits. För djuren liar hon äfven alltid varit en ömmande vän

och i många af sina skrifter inför vuxna och små fört deras talan.

Fru H. har varit en flitig medarbetare i flere tidskrifter och tidningar, särskildt i Aftonbladet på Hiertas tid. Som öfversättarinna har hon utöfvat en omfattande verksamhet; till och med för scenen har hennes mångsidiga begåfning räckt till. Af hennes originalstycken är åtminstone ett, oss veterligen, uppfördt, nämligen sångspelet »Dalkullan», som för första gången gick öfver Djurgårdsteaterns scen den 13 augusti 1858.

Wendela Hebbes musikaliska kynne har, äfven det, tagit sig uttryck i originell alstring. Hennes kompositioner utmärka sig för mycken innerlighet och melodi. Till de mest kända och omtyckta höra sångerna »Högt der uppe mellan fjellen» och »Linnean» samt musiken till flere af Sätherbergs saker. Dessutom har hon samlat, öfversatt, upptecknat, bearbetat och arrangerat en stor mängd folkvisor och romanser från skilda länder.

Under sitt långa, vexlingsrika lif har fru Hebbe kommit i närmare andlig och personlig beröring med många af vårt tidehvarfs yppersta qvinnor och män, och hon vet att dela med sig af sitt minnes rika skatter, när samtalet föres in på svunna tider och forhållanden. Så förvarar hon ock i sin gömmor de dyrbaraste korrespondenssamlingar med män sådana som Tegnér, Runeberg, Almqvist, Geijer, med qvinnor sådana som »Euphrosyne» m. fl., men dit in låter hon intet indiskret främmande öga blicka. »Må de göra dermed, hvad de vilja, efter min död; men jag vill icke svika dyra, döda vänners förtroende genom att offentliggöra deras bref», säger hon sjelf.

Fru Hebbe har fort ett friskt och rörligt lif och bildat sig genom resor i främmande länder. Nu har visserligen åldern bundit henne fast vid hemmets vrå; men hennes ungdomligt sunda sinne lefver ännu ett ett rikt lif i fantasi och minne, och dottern omgifver henne med tusen ömma omsorger. Gamla och unga vänner saknar hon ej heller, som hålla för sina angenämaste stunder att få titta upp och språka bort en stund med »gumman Hebbe»; de veta alltid att de gå andligt rikare ifrån, än de kommit dit.

En sådan dag är en sådan afton värd! Må den vördnadsvärda gamla ännu många år, för hvarje gång Humlegårdens lindar knoppas till en ny sommar, med stilla glädje få minnas åter de sköna barndomsdagarne i Sandsjö, då lion först drömde de drömmar, som sedan så rikt gingo i uppfyllelse. J. N—g.

Iduns hundrade nummer. En återblick.

Iduns hundrade nummer!

Hvad innebära månne dessa trenne ord? Ja, i svaret härpå har man att söka ett å ena sidan och ett å andra sidan. Å ena sidan, från redaktionens synpunkt sedt, äro vi genast färdiga med svaret: dessa hundra nummer representera for oss nära nog två års rastlöst arbete, sträfvan och förhoppningar; arbete för att vecka efter vecka, hundrade gånger å rad, fylla Iduns spalter, sträfvan efter att så vidt möjligt träffa det rättaste, det bästa och det mest intresseväckande samt förhoppningar om att resultatet af detta vårt arbete och denna vår sträfvan |

måtte hafva någorlunda motsvarat våra läsarinnors förväntningar.

Men å andra sidan — ja, der stå våra ärade läsarinnor i en vidsträckt krets, och hvad dessa hundra nummer af Idun för dem inneburit, det må de sjelfva hvar i sin stad besvara. Vi veta ej deras svar; men huru deras omdöme än må blifva, utgör det på samma gång för oss ett svar på frågan: hafva vi lyckats eller misslyckats?

Då vi mot slutet af år 1SS7 beslöto boija utgifvandet af Idun, gingo vi till vårt värf med den föresatsen att söka åstadkomma ett organ gemensamt for hela den svenska qvinno-verlden, en tidning, i hvilken alla åsigter kunde mötas, och hvarje qvinna, modern, makan och dottern såväl som husmodern och den åt sjelfständigt förvärf sig egnande qvinnan, skulle kunna finna ej blott ett välkommet råd i ett eller annat af lifvets förhållanden, utan oek en lika välbehöflig förströelse efter dagens eller veckans arbete-. Detta mål hafva vi sökt hålla säkert fast, och om än och annan mer eller mindre befogad anmärkning någon gång kunnat framställas — utan fel är ju ingen — så äro vi dock öfvertygade om, att våra ärade läsarinnor ständigt sett till vår goda vilja. Vi sluta härtill af den glädjande omständigheten, att Iduns läsekrets ständigt vidgats, och att de erkännanden, som komma tidningen till del, varda allt flere.

Tidningens upplaga, hvilken redan under fjoråret steg från qvartal till qvartal, har i år likaledes befunnit sig i ständigt uppåtgående. Sålunda hade postupplagan, som vid förra årets utgång utgjorde 4,750 exemplar, den 31 sistlidne mars stigit till 6,201 exemplar och den 30 juni till 7,280 samt belöper sig nu, då detta nummer kommer i våra läsarinnors händer, till nära 7,550 exemplar. Då härtill lägges den del af upplagan, som utgår till abonnenterna i hufvudstaden, uppgår tidningens hela upplaga till nära 11,000 exemplar.

Få vi sålunda af framgången hemta svaret på frågan, huru vida vi lyckats eller ej, d. v. s. huru vida tidningens innehåll intresserat våra ärade läsarinnor och motsvarat deras förväntningar, då torde detta svar kunna anses som för oss synnerligen tillfredställande.

Hafva vi emellertid sålunda rönt framgång — en framgång, hvilken ständigt sporrat och fortfarande skall sporra oss till nya ansträngningar— så hafva vi att för den samma till väsentlig del tacka våra ärade medarbe-tarinnor, bland hvilka vi särskildt vilja framhålla fruarna Mathilda Langlet och Eva Wig-siröm (Ave), samt likaledes i hög grad Sveriges hela tidningspress, hvilken så godt som utan undantag från början och allt fortfarande på det välvilligaste stödt och omhuldat den unga kollegan. Med god vilja skola vi ock alltid söka motsvara det oss skänkta förtroendet.

Må hända hafva vi i ett eller annat hänseende ej fullt kunnat uppfylla hvad vi lofvat. Vi hafva då sökt godtgöra detta genom att i andra afseenden gifva mer. Särskildt vilja vi påpeka, hurusom det qvinliga porträttgalleriet, hvilket vid innevarande års början utlofvades skola innehålla ett porträtt i månaden, eller tolf på året, i år redan upptagit ej mindre än 29 porträtt. På grund af annonsernas tillströmning, har tidningens innehåll ock ökats, så att den nu nästan regelbundet utgår i 12-sidiga nummer, hvarigenom riklig ersättning lemnas.

Slutligen — för att gifva våra läsarinnor ett någorlunda begrepp om, hvilken valuta de

380