Idun: 1890

* 1890 väl öfver sitt barn sä bittra tårar som hon. Men den som skönjer spåren af Nemesis Di- vina, där hon går sin majestätiska gång genom häfderna, skall dock erkänna, att Eugenie af Teba har betalat sin skuld. Emil Svensén. Du Vet ej af död. när drömmar blida Nfjw fånga min unga håg, ser jag förbi mig skrida skiftande minnens tåg, minnen, ljusa och rena, hüilka sig alla ena kring en bild, som mig är fjärran och ändock när. Din är bilden den kåra, strålande ung och glad: läppar, som likna skåra, doftande törnrosblad, lockar, som lena smeka pannans linier veka, ögon, som med sin glans taga mitt sinnes sans. Minne från unga oåren, djupt i mitt hjärta gömdt, under de långa åren . ej förgätet och glömclt! Aldrig du mig förlåter, slumra/', men vaknar åter, lefoer med samma glöd — aldrig du vet af död. E. N. Söderberg. m■ Upplysningsskola för kvinnor. Af Ave. f ag var 43 år gammal, mina barn voro vuxna, och jag kunde nu, utan att på minsta sätt skada vårt hem, äudtligen få följa min frän barndomen hysta önskan att få till- bringa någon längre tid i en skola. Men den er- farenhet jag nu vunnit visade mig, hur föga kunskap utan lifsupplysning och fast lifsgrund båtar en människoande ; jag hade sett, huru människor, hvilka på egen hand sökte, medels läsning, hopa kunskap på kunskap, möttes i samma tröstlösa andliga tomhet med människor, hvilka allt ifrån barndomen gått i våra främ- sta skolor, och jag var nära att förtvifla om räddning från den tomhet, som hotade upp- sluka lifsmodet. Hvad skulle det nu väl gagna mig, om jag förökade mitt kunskapsförråd genom att be- söka något läroverk ? Huru ofta hade jag ej på min lefnadsstig mött människor, hvilka vid läroverken förlorat både hopp och tro, varit genomkylda in till hjärteroten af själfviskhet och äresjuka ? Nej nu, när gamla barndoms- drömmen skulle kunna förverkligas, då hade den förlorat all doft och färg, som fantasien förlänat den. Därtill kom, att jag, genom en I DU N hel rad af händelser, blifvit införd i en verk- samhet, som på det mest slående sätt visade mig gagnlösheten, ja vådan af att söka inlägga ett löst kunskapslager öfver obruten hjärtegrund och ej först se till, att där genom undervis- ningen skapades andlig jordmån, så att sådden kunde gro i ljus och utveckla ett äkta mänsk- ligt, fosterländskt och kristligt lif, till frid, fröjd och fromma för individen själf och för andra. Denna sent och dyrt vunna erfarenhet ver- kade förlamande på allt mitt arbete, ty jag tyckte nu, att all högre sträfvan var gagnlös, och i kunskapssökandet såg jag antingen ett slags förklädd nyfikenhet eller en sträfvan att mätta sia personliga fåfänga, eller också blott och bart ett medel till att i världslig måtto höja sig öfver andra. En dylik uppfattning är icke blott förfärligt tröstlös, utan den fostrar tillika en sinnets bitterhet, som gör, att man ser allt med kritiska blickar och får så blott skåda afvigsidan på tingen. — Men, Gud vare lof, då var hjälpen nära. Den kom i form af ett mig gifvet uppdrag att i Danmark taga kännedom om därvarande upplysningsskolor för kvinnor, skolor, hvilka genom en oafsiktlig öfverflyttning af namn, blif- vit kallade folkhögskolor. Denna resa 1874 väckte hos mig beslutet att följande är under tre sommarmånader blifva lärjunge på en af dessa skolor. * # * Den 3 maj 1885 samlades vi elever, till ett antal af 105, på Testrups folkhögskola, i Jyl- land, två danska mil från staden Aarhus. Men i denna folksamling, som då fyllde skolans stora gymnastiksal, var det ej godt att veta, hvilka som ämnade bli elever, eller hvilka, som blott infunnit sig för att afhöra de föredrag och deltaga i de sånger, hvilka ingingo i dagens enkla högtid. Der fanns en skara män, äldre och yngre, synbarligen tillhörande olika samhällslager, men ingen af dem skulle nu stanna här, det var klart nog, då jag visste, att vintermånaderna äro männens skoltid i dessa läroverk. Men här sågos äldre och yngre kvinnor äfven ur de bildade klasserna'. Hon där borta med det svarta lockiga håret och de mörka, drömmande ögonen var ju dotter till en berömd dansk konstnär ; damen med det energiska utseendet var en »comtesse», och därborta satt den be- römde skaldens unga dotter. — Här sågs en skara bonddöttrar, några flickor från städerna och en mängd yngre och äldre kvinnor, syn- barligen tjänarinnor * — alla om hvarandra i den stora salen. Här finnas lyckligtvis i världen glada till- dragelser, anderika ord, hvilka man aldrig för- gäter, medan däremot — Gud vare lofvad ! — minnet om upplefvade sorger och kval sjunka ned i glömskans djup, och de glada, sköna minnena stå likt grupper af lysande hvita liljor på gräsbevuxna grafvar. Denna dag, ja alla de nittio dagar, som nu följde efter den, skimra och lysa i minnet likt grupper af älskliga liljor. Med undran hade jag sport mig själf, hvad lärarne ville företaga sig med en sådan blan- dad åhörarkrets. Från mitt vistande under förra året på denna skola och ett par af dess systerskolor, visste jag. att man ej bjöd på skåptorra kunskapsbitar, och jag hade mer än en aning om, att desse lärare, med lefvande * Hvarje medellös kvinna erhåller, på ansökan, understöd af allmänna medel för att kunna vistas vid en sådan skola. Förf. 363 kristendom i hjärtat, ej skulle vanhelga lifvets kostbaraste pärlor genom att, så att säga, hand- löst strö dem ut för alla vindar. Jag visste, att det för lärarne gälde att genast fånga elevernas uppmärksamhet och väcka så många själar som möjligt ur en andlig dvala. Men genom hvilket medel? Danmark har haft och har ännu en rad af skalder, som diktat sånger, lika begripliga och bjärtevärmande för menige man som för de mera boklärde, sånger af kristligt, af histo- riskt och fosterländskt innehåll, hvilka alla ingå i folkundervisningen, börjande med barnskolan. Dessa sånger får man höra sjungas i hemmen, på samkväm, på kyrkliga-, folk- och politiska möten, allt efter den rådande stämningen eller i enlighet med andan i de förda samtalen, ord- skiftena eller föredragen. Denna sångskatt är i och för sig ett medel till folkväckelse i en god anda; men nu hörde jag här för första gången, att äfven folksagan kunde begagnas som medel vid en sådan väckelse. Folksaga/i, som vi svenskar föraktligt föst ut i fattigstugorna, icke ens unnande henne en plats i våra modernare barnkamrar, emedan vi, i vår fantasilösa småförståndighet, beskyllde henne för att alstra öfvertro och vidskeplighet, hon leddes denna dag upp till en hedersplats. Det var en saga om en blind konung, om ett träd af ädelt slag, som dock ej bar frukt, och om ett isblock, som ej kunde smälta. De gamla välkända bilderna fingo nu ande och lif ; de framträdde klart lefvande och kastade ljus- glimtar öfver vår inre värld. Huru många bland oss hade ej varit eller voro ännu som den blinde konungen, hvilken först kom att se klart, då han ödmjukt böjde sig ned och tvådde sina ögon med himlens morgondagg? Huru många af de unga, här församlade kvin- norna stodo ej i fara att gå upp i själfvisk, andelös sträfvan, emedan guldet låg och häm- made den andliga växten, låg där i hjärtedjupet, antingen som ett förtärande begär efter rike- dom eller som en redan smidd guldkedja, hårdt dragen kring lifsroten? Eller månne ingen af oss äldre kände till detta isblock, som låg där orörligt och oförändradt vid lifvets skiftningar, låg där och kylde hjärtat, tills ett hvetekorn, som blef lagdt därpå, utvecklade sitt innebo- ende lif med värme, starkare än all köld och is? Talaren sporde oss ej om detta; han upp- lät blott för oss dörren till sagans underbara bilderspråk och lät bilderna verka i frihet på hvars och ens fantasi och hjärta. Det var, som om en lifvande vårfläkt gått fram öfver en slumrande jord och väckt nya krafter till vårarbete. Dagen led, vagn efter vagn med glada, vän- liga människor körde ut från gården, trupp efter trupp af fotgängare lemnade den, och snart voro vi elever ensamma med hvarandra. Då visade det sig, att det långt ifrån var blott ungdomen eller endast de okunnigare, som här intogo skolsalens bänkar för att först af sko- lans föreståndare höra de ordningsregler och andra^ föreskrifter, hvilka strängt måste efter- lefvas af hvar och en af oss, som ju frivilligt - gifvit oss in under hans husbonde- och lärare- myndighet. Dessa föreskrifter, fria från allt småaktigt pedanteri, voro alla afsedda att skapa trefnad och skydda helsan mot de faror, som lätt kunna uppstå på ett ställe, där så många människor under den varma årstiden bodde och vistades i samma gård. Detta senare sa- des också utan omsvep, ty här syftades med allt som sades att väcka slumrande tankelif. (Forts. o. slut i nästa n:r.)