Idun: 1890

598 IDUN 1890 Naturen själf oss gifver denna lära: Man skall på jorden jordens börda bära, Allt slute sig tillsamman, stort som smått. Man verka skall och ej betrakta blott. j^RÉD. j^ALUDAN-jViÜLLER. ocli fyllighet, men på samma gång den vackra röstens eleganta smidighet, dess uttrycksfull- het, dess omfång, dess förmåga att kunna föra fram t. ex. en verkligt vacker bunden fras. Så mycket ger icke naturen ensam, men den har varit mycket frikostig mot fröken N. Redan då hon växte upp i sitt hem i Stockholm, där hennes fader ännu är verk- sam i en sockerbruksaflar, visade sig utpräg- lad begåfning och intresse för musik. Lyck- ligtvis blefvo de tillvaratagna, och 1880 gjorde fröken N. sitt inträde vid Musikaliska aka- demiens konservatorium. Den unga sånger- skan beträdde genast den väg, dit hennes ovanliga anlag pekade: hon studerade solo- sång. Men kontinenten och musiklifvet där- ute vidgade sångerskans vyer och drogo henne dit. Hösten 1883 begaf hon sig till Paris och började studera för fru Marchesi. Dessa studier för fru Marchesi och seder- mera för fru Kenneth ha tvifvelsutan högst väsentligt bidragit till utbildningen af fröken N:s stämma, och särskildt torde det vara härifrån hon fått sina starka, fylliga och vackra höjdtoner, så ovanliga hos röster, hvilka såsom fröken Nordgrens,- strängt taget, ega altkaraktär. Måhända har det just varit un- der detta utbildningsarbete, som rösten börjat öfvergå från alt till mezzosopran; vinsten på höjdtonerna blef dock ej alldeles utan inver- kan på det lägsta registret, som ej helt hållet kunnat följa med röstens starka fDk vackra utveckling i öfrigt. Här hemma hörde vi under dessa år föga af fröken Nordgren. En och annan gång meddelade Paristidningarna, att hon låtit höra sig på privata soaréer, alltid med bifall, men därvid stannade också underrättelserna. Men en vacker dag på hösten 1S86 kom fröken N. tillbaka till Stockholm, och den 5 okto- ber samma år trädde hon fram för allmän- heten såsom konsertsångerska. Ehuru fröken N. vid detta tillfälle visst lät höra sig såsom vis- och romanssångerska — och hennes ovan- liga röstmedel, begåfning och goda bildning göra henne framstående äfven i denna branche — tycktes dock alla vara ense om, att ope- ran var sångerskans rätta verksamhetsfält, och kritiken konstaterade, att sångerskan egde ett ovanligt färgrikt dramatiskt föredrag och en känslig uppfattning. Fröken Nordgren höll sig vid sitt första uppträdande till visan och romansen ; hon föredrog sålunda sånger af Grieg, Olsen, Sjö- gren samt åtskilliga moderna franska visor, af hvilka Délibes bekanta »Les filles de Ca- diz» blifvit ett af sångerskans bästa nummer. Ehuru af öfvervägande dramatiskt skaplyn- ne är fröken Nordgren äfven en mycket fram- stående romanssångerska, och Edvard Griegs loford, afgifna under fröken N:s vistelse i Danmark 1888, torde i detta fall kunna till- mätas ojäfaktig vikt. Det var under sin vi- stelse i Danmark som fröken N. vid en hof- konsert å Eredensborgs slott fick sjunga för tyske kejsaren, hvarvid sångerskan föredrog en sedermera utgifven sång: »Wiegenlied» af Hans Harthan. Vid denna period hade emellertid fröken N. betydligt vidgat området för sin musika- liska verksamhet. Redan 1887, då hon bland annat biträdde vid Filharmoniska sällskapets och Cäciliaföreningens konserter, hade hon ta- git fatt på större och allvarligare uppgifter (solopartiet i Gades »Korsfararne» och »Li- ber scriptus» ur Verdis Requiem). Hon bör- jade allt mera närma sig den dramatiska mu- siken och upptog på sin repertoar flere mo- derna och klassiska operaarier. Vi erinra särskildt om den stora arian ur Massenets opera L’Hérodiade, där fröken Nordgrens liffulla föredrag firade en liten triumf och gjorde den eljes något träaktiga kompositio- nen njutbar, ja, nästan intressant. Det dröjde dock någon tid, innan sånger- skan lät höra sig från scenen. Efter en kon- sertturné i Norge 1888, där fröken N. skör- dade entusiastiskt bifall, återkom hon i slu- tet af året till den svenska hufvudstaden, och den 10 januari 1889 uppträdde hon för första gången på scenen, återgifvande prin- sessan Amneris i Verdis opera »Aida». Af- ven i dessa ovanligt debutrika tider framstår detta fröken Nordgrens första uppträdande såsom synnerligen vackert och lofvande. Vid ett senare återgifvande af rollen har också sångerskan visat, att hon förstått full- komna och utveckla mycket af det, som vid ett första uppträdande af debutåntens ovana och rädsla sköts undan. På våren samma år grep sig fröken N. an med en vokalt och dramatiskt ännu mer betydande uppgift: Or- trud i »Lohengrin». Med fröken Nordgrens rika resurser var framgången här gifven: hon gaf oss en Ortrud lika imponerande genom sin gestalt som genom det breda, lidelsefulla sångföredraget, den kraftiga dramatiska fram- ställningen. Man skulle ju kunna tro dessa loford vara öfverdrifna, dikterade af national- fåfängan, som ofta vid dylika tillfällen får ett ord med i laget. Dem, som tro sådant, hänvisa vi till de omdömen, som egnades Ellen Nordgren, då hon innevarande höst återgaf dessa två roller på Kungl. teatern i Köbenhavn. En framstående dansk musik- krititer yttrade då på tal om hennes Ortrud: »Den enhet i vokal och dramatisk aktion, som Wagner mer än någon annan kräfver, har fröken Nordgren medfödd», och han ut- talade såsom sin åsikt, att fröken Nordgrens begåfning särskildt lämpade sig för Wagner- partier. Fröken Nordgren och Köbenhavns- operan synas ha tagit denna vink ad notam. Sångerskans tredje roll blir Brünhilde i Wag- ners »Die Walküre», hvilken på nyåret skall gå öfver scenen på Köbenhavns opera, så framt ej de en gång gjorda bestämmelserna nu bli förändrade. Amneris, Ortrud, Brünhilde — det är ett vackert klöfverblad, förvärfvadt under två år af en börjande bana såsom dramatisk sån- gerska. Hvad skall icke då fortsättningen blifva? Finnas icke stora skäl för det på samma gång vemodiga och glädjande anta- gandet, att Ellen Nordgrens konst skall kal- las till större och mera vexlande verksam- hetsfält än förhållandena här hemma förmå erbjuda den? H. L. Victorin. M- Bidrag i alla ämnen mottagas med tacksamhet. Idyll. J/ä önskade jag vor kapten -— enåvnsioncrad gammal Ijörn - odelade mig en stuga sen, där del var jinl i alla hörn. fin hustru skulle ock jag ha — e/i liten finhvllt, smidig cn, som hjälpte mig att hördan dra och var i last och nöd min vän. fflär vintern kom med snö och storm, vi höllo skpmning med hvarann — jag, i min ■ gamla uniform, var världens Ipckligaste man. fy mot mitt Iröst låg hennes kind, och i ett ögonpar jag såg, hvars hlick var mild som sommarvind och lika klar som häckens våg . . . dfär våren kom med lind i hlom och fågelsång i hult och snår, fick soffan i mitt rum stå tom: vi strejkade för sol och vår. jDär ute under lindens tak en hänk af eke skulle slå och enligt herr kaptenens smak ett hord med punschkaraffen på. ~Qch i mitt knä i ljus musslin min vackra lilla hustru satt och tände pipan med cn min, som egarn narrade till skratt. Daniel Fallström. Mannen är styrkan, kvinnan är skönheten; han är fönuftet, som herskar, hon är visheten, som förmildrar; den ena kan ej ega bestånd utan den andra, därför har Herren skapat dem livar för sig till ett gemensamt mål Vedas. Det är mannens ära att vara kvinnans hufvud, men det är kvinnans ära att vara mannens hjärta, och den ena bördan är icke tyngre än den andra, utan båda äro lätta och fria som hjärtats glädje, när de bäras i kärlek och gudsfruktan. /. Fähiger.